Religion och PKism

Jag läser just nu en självbiografi som heter Kallad till tystnad, skriven av den amerikanske cisterciensmunken Thomas Merton, som levde mellan 1915 och 1968. Han levde först ett utsvävande liv, men omvändes till katolik när han var några och tjugo. Det mest slående i boken är ett kapitel om en period då han planerade att gå i kloster och satt i sin lilla lägenhet och funderade på hur han skulle göra sig av med allt han ägde, om han nu hade ägt något. Då ringde det på dörren och en för honom okänd man stod utanför och förde ett invecklat resonemang som Thomas förstod gick ut på att han behövde pengar till att resa hem dit han bodde. Thomas fick då ingivelsen att mannen kunde vara en utsänd ängel och det hela slutade med att han gav bort två tredjedelar av sitt likvida kapital, vilket i och för sig inte var särskilt mycket.

Thomas minnen av händelsen fokuserar inte på den tiggande mannen, vem han var och vad Thomas pengar kan ha gjort för nytta för honom. Han fokuserar nästan uteslutande på sin egen vilja att ge bort dem. Att han var beredd att ge bort sina pengar till vem som helst som råkade komma i hans väg var viktigare än var pengarna hamnade. Tvärtom så tycks Thomas likgiltighet inför pengarnas fortsatta öde varit ett bevis för hans begynnande fromhet. Att känna ägande och vilja kontrollera är ur den religiösa fromhetens perspektiv fel. Frivillig självutplåning är däremot rätt.

Jag tror att Thomas Merton i denna berättelse fångade upp en grundläggande motsättning i all välgörenhet. Välgörenheten syftar både till att välgörarna ska bevisa sin frigjordhet från ägandebegär och att göra så mycket nytta som möjligt hos mottagarna. Det finns en uppenbar motsättning mellan dessa två syften. Att följa upp var pengarna hamnar och vilken effekt de får är trots allt tecken på en slags ägandebegär. Att med någon form av social ingenjörskonst försöka bygga upp ett bättre samhälle för de behövande är en utvidgning av egot snarare än en utplåning av det. Vill man styra vad som händer med pengarna man ger har man inte släppt taget från dem. Då är man inte fri från girighet. Så fort en givare försöker styra vad pengarna ska användas till förvandlas välgörenheten från något nobelt till något mer åt det affärsmässiga hållet. Vilket kan vara en förklaring till att det är Bill Gates, en känd affärsman, som ligger bakom en av de mest affärsmässiga, och effektiva, välgörenhetsorganisationerna.

Inom nationens gränser kommer denna motsättning allra mest upp i dagen när det gäller invandringspolitiken. Liksom den tiggande mannen i Mertons bok så kommer människor hit och bildligen knackar på vår dörr. Även om de inte är de mest hjälpbehövande i hela världen så har de det sämre än vi. Är vi goda människor så gör vi som Thomas och ger bort större delen av vad vi har till dem. Utan att fråga mer om vad de vill, vilka de är och vad de ämnar göra med det vi ger dem. Än mindre utan att fråga om våra resurser skulle kunna användas bättre på något annat sätt. Sådana frågor visar på bristande ödmjukhet. Enligt uppfattningen om alla människors lika värde så har ju inte vi mer rätt till de där resurserna bara för att de har råkat hamna i våra händer. Därmed så har vi egentligen inte heller någon rätt att rationellt styra över hur de kan användas. Det enda rätta vi kan göra är att visa att vi är fromma människor genom att frånsäga oss dem så fort en hjälpbehövande visar sig i vår närhet. Kanske finns det också någon slags spelteoretiskt argument bakom. Om alla var så fromma och gav bort sitt överskott så fort någon som hade mindre, även om det bara var lite mindre, så skulle världen vara en jämlik plats. Ett sånt resonemang bygger inte på rationalitet, utan handlar om en idealistisk kallelse att följa en viss religion, kanske med någon slags hopp att även andra ska hitta till denna religion så att den räddar världen. Många PKister verkar tänka att denna religion är det enda som kan rädda världen. Varenda gång någon underlåter att handla i enlighet med den kommer vi ett steg länge från världens räddning.

Av ovanstående anledning är jag ganska pessimistisk när det gäller möjligheterna att överbrygga klyftan mellan PKister och antiPKister. Vi har helt enkelt olika religioner. Vad de ena tycker att man ska hantera religiöst tycker de andra att man ska hantera rationellt. PKisterna tenderar att behandla antiPKisterna som en slags orena, så som många religioner har behandlat sina motståndare. AntiPKisterna tycker att PKisterna är ena skenheliga jävlar som egentligen inte bryr sig om världens tillstånd, utan bara är ute efter att få känna sig som goda, renläriga människor till vilket pris som helst. 

Eftersom jag personligen lever efter devisen att även frivillig dumhet är en grov synd, så sällar jag mig till antiPKismen på det politiska planet. Inte mindre så beundrar jag Thomas för hans spontant osjälviska handlande. PKismens religiösa rötter saknar inte värde, utan är något vi behöver lika mycket som vi behöver rationaliteten. Men vi skulle behöva en öppen och seriös diskussion om när fromhet respektive rationalitet bör tillämpas.