Ensamhet och ångest

När jag tillbringade två dagar i ensamhet blev jag alltmer obeslutsam. Eftersom jag inte hade med någon annan människa att göra, så kunde jag göra precis vad som föll mig in. Cyklade jag till brevlådan för att hämta posten, kunde jag lika gärna cykla till sjön sex kilometer bort för att se hur den ser ut på hösten och kanske bekämpa den där ensamhetsinducerade känslan av svaghet. Vad var det för mening med att bara cykla iväg sådär? Ingen alls. Men det var ju ingen mening med att jag cyklade tillbaka hem direkt heller. Jag skulle kunna ha tagit en kniv och skurit mig själv också. Vad hade det varit för mening med det? Ingen alls. Men det hade ju inte varit någon större mening att jag inte gjorde det heller. Det var ju inget annat jag skulle göra, som stod i konflikt med att skära mig med en kniv. (Nej, jag gjorde det inte och det rekommenderas inte heller, men ni fattar kanske resonemanget om hur bristen på yttre mening kan få en att tappa perspektivet på vad som är meningsfullt att göra.)

Kierkegaard sa det. Sartre sa det: Vi har ångest inför friheten. Sartre syftade då på de stora frågorna (de stora frågor som var aktuella under brinnande världskrig) och sa uttryckligen att han inte kan påstå att man får ångest av att välja mellan två sorters bakelser (sidan 55 i Existentialismen är en humanism).

Varför får man inte det? Kanske för att man inte är ensam bland bakelserna. De stora besluten är det ingen som kan ta åt en, men det vore nästan pinsamt att insistera på att beslutet mellan två bakelser ska vara ens eget fullt ut. När sådana små beslut däremot måste vara ens egna eftersom man inte har några andra människor omkring sig, blir de extremt ångestframkallande. Ångesten de framkallar är bottenlös på ett helt annat sätt än ångesten över stora frågor. Är det något viktigt man funderar på så finns det oftast något att ta fasta på, som säger en varför det är viktigt och hur man bör fundera vidare. Har man däremot ångest över små, obetydliga frågor kan man inte komma till något annat svar än att det är betydelselöst och att ens tillvaro därför är meningslös.

Beror det på att det trots allt ligger någon form av mening i de större frågorna, medan de vardagliga bekymren i sig är meningslösa? Eller beror det på att man aldrig är lika ensam i de stora frågorna eftersom de avhandlas i böcker? I så fall så skulle all känsla av mening kunna bero på ett kollektivt självbedrägeri. Är vi meningssökande varelser placerade i en meningslös värld, som generation efter generation lurar varandra att tillvaron är meningsfull?

Eller så är ångesten över de stora frågorna mindre bottenlös eftersom det trots allt finns någon form av mening i dem. En sådan mening som bara finns är väl vad som brukar kallas för Gud, i bredare bemärkelse. Så panteister kan tolka in en sådan högre mening i varenda kastrull med snabbnudlar. Men för dem som tror på en gud åtskild från världen, som den klassiska kristendomen, bör meningen finnas närmast där allt ställs på sin spets och längst bort i vardagligaste situationerna. Därmed skulle den mindre hopplösa karaktären på ångesten över det verkligt allvarliga kunna bero på att Meningen eller Gud faktiskt vägleder en där. Kanske är det därför som de värsta religiösa asketerna också har varit eremiter. Att vara ensam i kontemplation är ingen större utmaning, eftersom det ligger nära meningen som sådan. Att däremot vara ensam i mer basala aspekter av livet kräver en betydligt större viljestyrka, eftersom det kräver att man konstant upprätthåller medvetenheten om en högre verklighet trots det materiellas dragningskraft ner mot det jordiska. Vi som inte besitter den koncentrationsförmågan behöver i stället vara där och ge varandra order för att hindra att frågan om meningen ställs vid tillfällen då den bara kan besvaras negativt.