Det vi inte har i oss

I rättegången mot Charles Manson och hans anhängare konfronterades huvudvittnet Linda Kasabian vid ett tillfälle med bilder av en av de mördade på order av Mansons försvarsadvokat, som frågade hur hon kunde vara så säker på att hon, som vid tillfället hade varit påverkad av LSD, inte själv hade deltagit i slakten. "Because I don't have that kind of thing in me, to do something so animalistic”, svarade hon. (källa Wikipedia)

Jag tror henne. Och efter att ha sett två filmer om kända brottslingar under det senaste året är jag benägen att tro att de flesta inte har det inom sig. I vanliga fall brukar jag sällan ha några åsikter om filmskådespelares insatser. De brukar veta vad de gör, vilket inte är så konstigt med tanke på vilken konkurrens de har övervunnit för att alls komma dit. Men Vincent Cassels gestaltning av Jacques Mesrine i L'instinct de mort och L'ennemi public No. 1 var relativt mycket Vincent Cassel, som jag föreställer honom och relativt lite Jacques Mesrine, som jag föreställer mig honom. Och Wer wenn nicht wir, som porträtterar Gudrun Ensslin och (en aning) Andreas Baader från Röda Arméfraktionen var lika oimponerande när det gäller skådespelarinsatserna. Ensslin framstod som en relativt varm personlighet, vilket hon inte ser ut att vara på de bilder som finns tillgängliga. Och Baader framstod som slätstruken och nästan lite insmickrande person som fick sporadiska utbrott av våldsamhet, inte som den nästan karikerade personlighet som han ser ut att ha varit på bild och bör ha varit för att lyckas med vad han tog sig för.

En nära bekant till mig arbetar på ett högsäkerhetsfängelse. Hon säger att man kan ganska lätt avgöra vilken typ av brott folk har dömts för ganska snart efter att ha sett dem för första gången. Det brukar vara något konstigt med mördare, säger hon. Detta något tycks vara svårt för vanliga, laglydiga skådespelare att få att fastna på film. För antagligen har de inte alls det i sig, och hur ska de då kunna frammana det? Att de har någon slags potential att få det i sig i en krigssituation räcker inte. Det är ju inte som att man kan utsätta en skådespelare för trauman som bör göra henom till en mördare för att göra en bra film. Så jag tror att jag ska sluta se på biografiska filmer för att begripa mig på mördare. Men man kan ju alltid se dem för att slå ihjäl en kväll och allmänbilda sig lite.