För tillfället blir det inte mycket bloggat eftersom jag har lite post-projekthjärnsläpp på grund av ett nyligen avstannat bokprojekt. Men jag kan berätta om en punkt i nyhetsflödet som jag råkar veta något om: Damaskusförorten Jaramana. Inte för att jag vet mycket om den, men jag bodde där under en period för sju år sedan.
En förort till Damaskus är inte detsamma som en förort till Stockholm: Med bara lite god vilja var det gångavstånd in till de centrala delarna av stan. Med lite mer god vilja kunde man gå tvärs över stan, dit där den slutade mot Qasioun-berget. Jag undrade då och undrar fortfarande var den staden döljer sina 1,7 miljoner invånare. Antagligen ganska tätt hoppackade i lägenheter. Att jag hamnade just i Jaramana var en tillfällighet Men jag antar att jag blev kvar eftersom jag smälte in relativt bra. Majoriteten av befolkningen var kristen eller drusisk och man såg en och annan rysk prostituerad eller lyxhustru (folk tog för givet att jag var något av det senare).
Det fanns inget varuhus. Däremot tre kvartersbutiker i varje kvarter. Man kunde inte handla något utan att bli personligen bekant med affärsinnehavare, vilket kan vara besvärligt om ens hunger är större än ens sociala aspirationer. En ung man arbetade till synes hela dagen med att baka någon form av tunnbröd som var ämnade att äta mycket färska. Varje gång jag gick förbi honom reagerade jag på att en människa som tillbringar dagen i en sådan hetta kan se så glad ut. Som om han inte hade kommit på tanken att tycka synd om sig själv.
Även grannfruarna som tillbringade kvällarna med att socialisera uppe på taket verkade vara ganska glada. De mer eller mindre tvingade mig att ansluta mig till dem. Varför vet jag inte riktigt, men jag noterade att när de väl hade fått ställa frågan huruvida jag låg med min hyresvärd så lämnade de mig ifred. De ställde också en del mer oskyldiga, men ändå rätt konstiga frågor, som ”Är din mamma tjock som jag eller smal som du?” Under tiden myllrade deras barn omkring där uppe på taket och lekte utan att störa de vuxnas samtal särskilt mycket.
Jag tror explosionerna ägde rum på huvudgatan, en bit från där jag bodde, där restaurangen där jag brukade köpa hummus och foul i plastpåsar låg. Jag tror mig nämligen känna igen mönstret på trottoarerna som skymtar genom blodpölarna.
 |
| Grannarna hade ungefär likadana tak att socialisera på. |
 |
| Är det konstigt att det är svårt att hålla sig undan från grannarna? Utsikt från balkong i Jaramana. |
 |
| Utsikt från ett annat fönster. Betongtaket längst ner var både ett några våningar lägre hus och en fotbollsplan för kvarterets barn. |
Nu kanske de där damerna ville prata med dig då för att få reda på om du låg med hyresärden, men annars undrar jag över vissa sydliga kulturer varför man så gärna vill bli vän med främlingar. Eller om det är att jag inte förstår det eftersom jag själv är så osocial. För jag vill ha några vänner för att inte bli helt ensam. Om tex jag och min sambo skulle skiljas vill jag ha någon som jag kan träffa ibland och prata med. Men när jag varit i sydeuropa blir man ju hembjuden och inbjuden till alla man träffar i princip, och varför undrar jag? De vet ju att jag kommer åka hem om någon vecka, så varför lägga tid på att bygga relation? Och de är inte särskilt nyfikna heller på mig och min kultur utan pratar mest om sin egen. Det fascinerar mig i alla fall.
SvaraRaderaJo, jag har varit med om lite samma sak. Jag antar att det här med att socialisera inte är en strategisk handling där, utan något man har lärt sig att göra för sakens skull. I Syrien verkade folk inte värdera att själva få styra hur de skulle socialisera, i alla fall inte i samma grad som här.
SvaraRadera