Filosofi för en tid av klassmässig utjämning

En bekant sa en gång till mig att på 30-talet så tycks intellektuella haft som sin främsta målsättning att uttrycka något riktigt enkelt på ett så komplicerat sätt som möjligt. Idag ska man däremot helst uttrycka något komplicerat på ett enkelt sätt, och lyckas man inte med det så uttrycker man något enkelt på ett enkelt sätt.

Det sägs att man i Husserls seminariegrupp kunde ägna en hel termin åt att analysera en postlåda. Här säger någon det i alla fall. Och igår försökte jag förklara för min mor vad som var så fantastiskt med Heidegger genom att förklara hur han förklarade tingens väsen genom hur vi använder dem. En hammare är vad den är genom att vi använder den till att spika med. ”Ja men är inte det självklart?”, frågade hon. Eh, jo, det är det. Speciellt för oss som är vana vid att spika.

Men det tycks inte varit lika självklart då. Var det för att man tidigare hade sett det som självklart att sanningen låg hos dem som hade ett skrivbord att sitta bakom och papper att skriva på, så att alla påståenden om att sanningen kunde nås på ett praktiskt plan, det vill säga implicit av vem som helst, blev radikala? Vid en första anblick framstår prata-om-något-enkelt-på-ett-svårt-sätt som rätt snobbig verksamhet. Men kanske var det ett tecken på att bildning och praktiskt arbete började närma sig varandra? Genom att använda sina fina uttryck till att beskriva sånt som alla samhällsklasser upplever, lade man grunden för ett mer socialt utjämnat samhälle där praktiskt arbete angår nästan alla och tänkande angår alla som vill. I dagen samhälle kan förmågan att filosofera över brevlådor i ett halvår bli en användbar egenskap för en filosofiskt intresserad person. För vi löper ungefär lika stor risk som genomsnittsbefolkningen att försörja oss som tidningsbud.