Deleuzes och Guattaris obsceniteter

Öppnar man Anti-Oedipus kan man lätt bli lite perplex över mängden obsceniteter. Fram till precis nyligen antog jag att det berodde på någon form av underlig läggning hos författarna, att de inte bara tog fram varandras kreativaste sidor utan även de tramsigaste. Men efter att mycket översiktligt ha försökt göra vad det gjorde, men utan de obsceniteter som kännetecknar deras arbete tillsammans, inser jag obsceniteternas avgörande funktion. Jag försökte skriva något om att undersöka verkligheten, vilket skulle behöva innefatta en liknelse om verkligheten i sig. Den beskrivningen blev rätt fånig. Verkligheten har vinklar och vrår, den består av olika nivåer som samverkar med varandra…nää. Det är något outhärdligt pretentiöst med att försöka beskriva verkligheten som helhet. Så pretentiöst att Foucualt med flera försökte rädda filosofins anseende genom att uttryckligen undvika sådana övningar. Men Deleuze och Guattari kunde göra just det, utan att ens avvika från Foucault och kompani ideologiskt. Tvärtom kunde de i positiva termer beskriva vad Foucault sa i negativa termer: Foucault förklarade att ingen beskrivning kan täcka allt. Deleuze och Guattari beskrev en lätt kaotisk verklighet full av potentiella samband och förbindelser. Går det att säga emot? Hur kan annars en foucauldian föreställa sig verkligheten, om hen tillåter sig skifta från den negativa utgångspunkten av allt-vi-inte-kan-veta ett ögonblick?

Hur får man tillstånd till något sådant? Deleuze och Guattari fick det genom att på förhand diskvalificera sig från att bli tagna på alltför stort allvar. Gör man sig bara till en pajas medvetet, så riskerar man inte att göra hela sin disciplin till en pajasdisciplin. Har man redan tagit avstånd från sig själv, behöver andra inte ta avstånd från en en gång till. Det som står mellan raderna av skitande och knullande och hyllande av schizofreni kan vara hur allvarligt som helst. Det kunde ändå inte sägas på något bättre sätt. Och jag kan inte skylla på tidsandan eller poststrukturalistisk dogmatism, för åtminstone jag hittar fortfarande inget bättre sätt att säga det på.

Jag har tidigare spekulerat i att sexualiteten måste blandasmed något annat för att inte bli outhärdlig. Är det på något sätt det samma med filosofin? Deleuze och Guattari blandade den med perverterad sexualitet för att den skulle bli uthärdlig, och de gjorde det under omständigheterna bra. Medan man är upptagen med att förundras över hur mycket snusk man kan få in i en till namnet seriös bok, formas på ett mjukt sätt en bild av verkligheten. Utan denna inbäddning i något än mer uppenbart stötande skulle förmedlingen av denna verklighetsbild antagligen omöjliggöras av sin egen osmaklighet.