För ett tag sedan försökte jag läsa Fifty shades of Grey. Det slog mig då att det som definierar den
och annan så kallad dålig litteratur är att den inte alls försöker beskriva
verkligheten, utan broderar ut ett mer eller mindre etablerat sätt att tala om
verkligheten på sida efter sida utan några som helst ambitioner att närma sig
den. Det tycks helt enkelt vara svårare att beskriva det vi ser och hör och
upplever precis som det är och lättare att tala om det enligt ett etablerat
mönster. Som om vi lär oss att tala och att se på verkligheten parallellt och
bara ibland försöker finna någon form av förbindelse mellan de två.
När det gäller glappet mellan språket och verkligheten tror
jag att både Foucault och J. L. Austin har en del att komma med. Foucault
beskrev svårigheterna att få ihop orden och tingen när man försöker. Språk och
uttryck kommer från historien, vilket ger en slags eftersläpning i uttrycken
som vi hela tiden behöver anpassa för att kunna beskriva det som händer nu.
Språket är dessutom gemensamt, verkligheten är i någon mån olik för alla som
upplever den. Så det finns ett avstånd mellan språket och verkligheten som
aldrig riktigt går att överbrygga och det krävs kontinuerlig ansträngning att
försöka överbrygga den.
Och ser man på Austins teorier finns det finns en anledning
att inte försöka särskilt intensivt. Austin förklarade att det här med att
beskriva verkligheten bara är en av språkets funktioner. En annan funktion är
enbart social. När man säger ”god morgon”, ”jag döper dig till” och så vidare
så beskriver man ingenting utan genomför en slags social handling, en
talhandling. Så det är inte bara enkelt att tala som man har lärt sig att tala.
Det är dessutom socialt, eftersom man visar sin grupptillhörighet med andra
människor som har lärt sig att tala på samma sätt. Försöker man säga som det
är, ignorerar man helt och hållet den talhandlingsaspekt som finns i nästan all
kommunikation. Man ignorerar språkets funktion för att skapa förståelse och
sociala grupperingar. Då får man finna sig i att ingen förstår och att ingen
vill ha med en i några grupper.
Så det är inte riktigt meningen att individer ska försöka
jaga ifatt verkligheten genom språket. Möjligtvis om de kan göra det på
ett behagligt sätt, som genom litteraturen. I övrigt bör vi kollektivt nöta oss
fram mot verkligheten så att vi aldrig kommer så långt från den att språkets
beskrivande funktion går helt förlorad, men utan att göra några plötsliga
utfall mot verkligheten som kan skada den sociala sammanhållningen och
förståelsen människor emellan.
Eftersom jag håller på att skriva en bok brottas jag med det där hela tiden. För det är så svårt att beskriva vissa saker, så då blir det lätt att man först vill ta till något som man läst tusen gånger i andra böcker, och som är rätt tjatigt. Tex om jag blir överaskad av något och rädd, känner jag hur det sticker till i alla mina fingrar. Men känner alla så, kommer folk känna igen sig i det om jag skriver så? Då kan det vara lätt att istället använda typ att han kände en ilning över ryggraden :). Men är det någon som känner en sån ilning?
SvaraRaderaAutister förstår ju inte språk som inte är helt verkligt, som tex att uppmaningen "se upp" inte manar till att man ska titta uppåt, utan att man ska akta sig för något.
Näe, jag känner nog varken någon ilning eller några stickningar när jag blir rädd. Över huvud taget har jag inte tid att konstatera vad jag känner, eftersom jag är så rädd typ.
SvaraRaderaDet tycks finnas en motsättning mellan att vara autentisk och begriplig. Tyvärr vet jag väldigt lite om litteratur, men brukar det inte alltid vara så kallade dåliga böcker som blir riktigt populära? Verkligheten är kanske alltför olik för olika människor för att mer än en bråkdel av världens befolkning ska begripa sig på samma verklighetsförankrade bok. En fantasi kan däremot delas av alla som är konformistiska nog att vilja dela den.