Ska man säga som det är?

För ett tag sedan försökte jag läsa Fifty shades of Grey. Det slog mig då att det som definierar den och annan så kallad dålig litteratur är att den inte alls försöker beskriva verkligheten, utan broderar ut ett mer eller mindre etablerat sätt att tala om verkligheten på sida efter sida utan några som helst ambitioner att närma sig den. Det tycks helt enkelt vara svårare att beskriva det vi ser och hör och upplever precis som det är och lättare att tala om det enligt ett etablerat mönster. Som om vi lär oss att tala och att se på verkligheten parallellt och bara ibland försöker finna någon form av förbindelse mellan de två.

När det gäller glappet mellan språket och verkligheten tror jag att både Foucault och J. L. Austin har en del att komma med. Foucault beskrev svårigheterna att få ihop orden och tingen när man försöker. Språk och uttryck kommer från historien, vilket ger en slags eftersläpning i uttrycken som vi hela tiden behöver anpassa för att kunna beskriva det som händer nu. Språket är dessutom gemensamt, verkligheten är i någon mån olik för alla som upplever den. Så det finns ett avstånd mellan språket och verkligheten som aldrig riktigt går att överbrygga och det krävs kontinuerlig ansträngning att försöka överbrygga den.

Och ser man på Austins teorier finns det finns en anledning att inte försöka särskilt intensivt. Austin förklarade att det här med att beskriva verkligheten bara är en av språkets funktioner. En annan funktion är enbart social. När man säger ”god morgon”, ”jag döper dig till” och så vidare så beskriver man ingenting utan genomför en slags social handling, en talhandling. Så det är inte bara enkelt att tala som man har lärt sig att tala. Det är dessutom socialt, eftersom man visar sin grupptillhörighet med andra människor som har lärt sig att tala på samma sätt. Försöker man säga som det är, ignorerar man helt och hållet den talhandlingsaspekt som finns i nästan all kommunikation. Man ignorerar språkets funktion för att skapa förståelse och sociala grupperingar. Då får man finna sig i att ingen förstår och att ingen vill ha med en i några grupper.

Så det är inte riktigt meningen att individer ska försöka jaga ifatt verkligheten genom språket. Möjligtvis om de kan göra det på ett behagligt sätt, som genom litteraturen. I övrigt bör vi kollektivt nöta oss fram mot verkligheten så att vi aldrig kommer så långt från den att språkets beskrivande funktion går helt förlorad, men utan att göra några plötsliga utfall mot verkligheten som kan skada den sociala sammanhållningen och förståelsen människor emellan.