tisdag 13 november 2012

Ska man säga som det är?


För ett tag sedan försökte jag läsa Fifty shades of Grey. Det slog mig då att det som definierar den och annan så kallad dålig litteratur är att den inte alls försöker beskriva verkligheten, utan broderar ut ett mer eller mindre etablerat sätt att tala om verkligheten på sida efter sida utan några som helst ambitioner att närma sig den. Det tycks helt enkelt vara svårare att beskriva det vi ser och hör och upplever precis som det är och lättare att tala om det enligt ett etablerat mönster. Som om vi lär oss att tala och att se på verkligheten parallellt och bara ibland försöker finna någon form av förbindelse mellan de två.

När det gäller glappet mellan språket och verkligheten tror jag att både Foucault och J. L. Austin har en del att komma med. Foucault beskrev svårigheterna att få ihop orden och tingen när man försöker. Språk och uttryck kommer från historien, vilket ger en slags eftersläpning i uttrycken som vi hela tiden behöver anpassa för att kunna beskriva det som händer nu. Språket är dessutom gemensamt, verkligheten är i någon mån olik för alla som upplever den. Så det finns ett avstånd mellan språket och verkligheten som aldrig riktigt går att överbrygga och det krävs kontinuerlig ansträngning att försöka överbrygga den.

Och ser man på Austins teorier finns det finns en anledning att inte försöka särskilt intensivt. Austin förklarade att det här med att beskriva verkligheten bara är en av språkets funktioner. En annan funktion är enbart social. När man säger ”god morgon”, ”jag döper dig till” och så vidare så beskriver man ingenting utan genomför en slags social handling, en talhandling. Så det är inte bara enkelt att tala som man har lärt sig att tala. Det är dessutom socialt, eftersom man visar sin grupptillhörighet med andra människor som har lärt sig att tala på samma sätt. Försöker man säga som det är, ignorerar man helt och hållet den talhandlingsaspekt som finns i nästan all kommunikation. Man ignorerar språkets funktion för att skapa förståelse och sociala grupperingar. Då får man finna sig i att ingen förstår och att ingen vill ha med en i några grupper.

Så det är inte riktigt meningen att individer ska försöka jaga ifatt verkligheten genom språket. Möjligtvis om de kan göra det på ett behagligt sätt, som genom litteraturen. I övrigt bör vi kollektivt nöta oss fram mot verkligheten så att vi aldrig kommer så långt från den att språkets beskrivande funktion går helt förlorad, men utan att göra några plötsliga utfall mot verkligheten som kan skada den sociala sammanhållningen och förståelsen människor emellan.

2 kommentarer:

  1. Eftersom jag håller på att skriva en bok brottas jag med det där hela tiden. För det är så svårt att beskriva vissa saker, så då blir det lätt att man först vill ta till något som man läst tusen gånger i andra böcker, och som är rätt tjatigt. Tex om jag blir överaskad av något och rädd, känner jag hur det sticker till i alla mina fingrar. Men känner alla så, kommer folk känna igen sig i det om jag skriver så? Då kan det vara lätt att istället använda typ att han kände en ilning över ryggraden :). Men är det någon som känner en sån ilning?
    Autister förstår ju inte språk som inte är helt verkligt, som tex att uppmaningen "se upp" inte manar till att man ska titta uppåt, utan att man ska akta sig för något.

    SvaraRadera
  2. Näe, jag känner nog varken någon ilning eller några stickningar när jag blir rädd. Över huvud taget har jag inte tid att konstatera vad jag känner, eftersom jag är så rädd typ.

    Det tycks finnas en motsättning mellan att vara autentisk och begriplig. Tyvärr vet jag väldigt lite om litteratur, men brukar det inte alltid vara så kallade dåliga böcker som blir riktigt populära? Verkligheten är kanske alltför olik för olika människor för att mer än en bråkdel av världens befolkning ska begripa sig på samma verklighetsförankrade bok. En fantasi kan däremot delas av alla som är konformistiska nog att vilja dela den.

    SvaraRadera