Driften till fattigdom

Jag är i hemlighet (fram tills nu alltså) egentligen ganska nöjd med att inte ha mycket pengar. Visst, det vore trevligt om det bara trillade in en tio-femtontusen i månaden så att jag inte hade behövt bekymra mig om något annat än att skriva böcker. 

Om det däremot trillade in en femtiotusen eller hundratusen i månaden hade det varit problematiskt på ett helt annat sätt. Då hade jag helt plötsligt haft makt att skaffa mig ett ståndsmässigt liv. Det som jag bara accepterar nu, typ att det är lite lågt i tak här (bokstavligen) och att det luktar lite svampigt från grunden när det är fuktigt ute hade helt plötsligt blivit något som stod i min makt att åtgärda. Det hade varit sunkigt att bo som jag och min familj gör då, lite som att inte torka upp brödsmulor från köksbordet trots att disktrasan hänger en meter därifrån. Även om jag hade kunnat anställa folk till att fixa och dona åt mig hade jag fortfarande haft pressen på mig att bestämma vad de skulle göra och hur allting skulle vara. Så att förfoga över begränsade resurser frigör mig från pressen att bestämma om hur världen ska vara och ger mig i stället frihet att uppskatta världen, inklusive min närmaste omvärld, som den är. Huset jag bor i måste inte hela tiden utvärderas ur alla vrår för att jag ska kunna avgöra om det är bra nog. Det är ett hus som jag bor i, ett hus som jag har råd med och dessutom ett riktigt hemtrevligt hus. Hade jag haft råd med något bättre så hade jag nästan varit förpliktigad att fixera mig vid dess negativa sidor.

Egentligen undrar jag om det inte är många som lever efter ett sådant fattigsdomsideal. Inte genom att avsäga sig pengar, men genom att söka sig till platser där deras pengar inte blir mycket värda. Ett par bekanta köpte just en lägenhet på Kungsholmen i Stockholm för nästan fyra miljoner. Två rum och kök. Knarrande trägolv var pittoreskt, förklarade den nyblivne lägenhetsägaren. Den gängse förklaringen till att folk köper lägenheter i Stockholms innerstad är att de gillar att bo där. Visst, det gör de säkert. Men kanske gillar de också att acceptera världen som de är utan att själva behöva forma den. För sina inkomster skulle de i stället kunna anlägga en villa precis som de vill. Men de vill antagligen ingenting särskilt. De vill, liksom jag, vara nöjda med världen som den är. Så de bor liksom fattiga människor i en illa planerad tvårumslägenhet och i stället för att köpa tjugo väskor ser de till att leta bland så dyra väskor att de bara tycker sig ha råd med en, så att de behöver vara lika rädda om sin enda väska som fattiga människor om sin. Fattigdom i ordets vidare bemärkelse gör livet enkelt. Det ger en tid och energi till att fokusera på annat än det materiella (det sociala kanske, för innerstadsbornas del?) och det ger en frihet att se det som är bra som det är. Om de någorlunda välbeställda bara slår sig samma och ökar värdet på bostäder, kläder och annat nödvändigt så kan de få samma enkla liv som dem som inte har råd med mycket mer än vad de behöver.