90 procent skräp

En i min närhet ofta citerad bokrecension (vet inte vilken) sa att ”nittio procent av all science fiction är skit, men det beror på att nittio procent av allt är skit”. Det är en regel som går bra att applicera på mycket annat också. Internet till exempel.

På gymnasiet fick jag lära mig att man tror att större delen av DNA-spiralen består av ”skräp-DNA” som inte kodar några proteiner. Ändå trodde man att skräp-DNA:et fyllde någon slags funktion för att bädda in eller hjälpa de kodande sekvenserna. Och det är samma sak med hur vi människor talar, tänker och lever. Vi kan inte kommunicera utan att avslöja så mycket som inte är kommunikation. Man råkar se ut på ett visst sätt, man råkar tala ett visst språk med en viss dialekt. Och man råkar ha bildat sig en mängd uppfattningar baserat på det man själv har varit med om. Man säger som människor i ens omgivning brukar säga, tycker vad man har lärt sig är rimligt att tycka. Människor som inte tänker består enbart av bara sådana godtyckliga uppfattningar. Därför kan de många gånger inte ha något utbyte alls med människor som har bildat sig andra godtyckliga uppfattningar utifrån andra erfarenheter. Folk segregerar sig efter sina godtyckliga erfarenheter och är lyckliga på varsitt håll. 

Trivs man av någon anledning inte med denna ordning kan man ställa sig över det godtyckliga genom att tänka. I det som vi har tänkt på kan vi, om vi anstränger oss, möta andra människor som har tänkt på samma saker. Men hur stor del av allt man tycker och säger är egentligen helt genomtänkt? Inte allt på långa vägar. Så till viss del består även de hårdast tänkande individerna av samma slags skräptankar som de mest antiintellektuella. Det är oundvikligt att detta intellektuella bagage tar sig in även i de mest avancerade och välredigerade texter.

Liksom de flesta människor, antar jag, föredrar jag att läsa texter där både den genomtänkta delen och skräpet, den nödvändiga utfyllnaden däremellan, tilltalar mig. Åsikterna måste inte vara mina rakt av för att jag ska ha överseende med skräpet, men det måste finnas någon slags personlig överensstämmelse, en känsla av att jag också skulle kunnat ha tyckt så i den situationen. På det viset gillar jag Michel Foucault, Simone Weil, George Bataille, Claude Lévi-Strauss, Ludwig Wittgenstein, Gilles Deleuze med flera. I synnerhet Foucault hade ett genialiskt sätt att fylla ut sina tankar med lite kuriosaartade historiska fakta i stället för skräp. Men efter att ha läst alla kända filosofer som både har ett bra budskap och trevligt skräp att komma med har jag haft svårt att gå vidare. Detta börjar sakta men säkert tvinga mig ut från det mysiga samförstånd över det ogenomtänkta som jag hittills har hållit mig inom. Hellre än att läsa texter med trevligt skräp men mindre framstående budskap (har försökt och misslyckats med det också), försöker jag lära mig att ha överseende med skräp som är motbjudande och irriterande. 

Det går sådär.Inte minst är det svårt att sortera skräpet från budskapet. Kunde författaren själv ha gjort det skulle det inte ha funnits något skräp alls, förhoppningsvis. Men en tumregel är att leta efter relativt tunna böcker, för de författare som aktivt har försökt rensa ut skräpet bör ge ut färre tecken än de som tror att allt de tror och tänker är lika värdefullt. En annan metod som jag använder mig av är att undvika att läsa författare vars skräp jag ogillar i original, speciellt i ett initialt skede. En tredje part, som står mitt emellan i skräppositionerna eller bara är mindre skräpkänslig kan fungera som medlare mellan en författare och läsare som är alltför olika i det godtyckliga. Vet inte om jag har lyckats nå några nya djupa insikter på det viset än men jag blir i alla fall mer allmänbildad av att lyckas skaffa mig ett hum om Friedrich Nietzsche, Alain Badiou och Giorgio Agamben utan att fastna i mindre väsentliga meningsskiljaktigheter. Om någon har någon idé om hur man ska hantera filosofiskt skräp som man ogillar mottages alla tips tacksamt.