Syrien? Det är väl där man dödar folk

Till en början var upproret i Syrien breaking news. Inte längre. Nu, mer än ett år efter det började, är det ett sånt där litet irritationsmoment. Pliktskyldigt rapporterar tidningarna om hur många som är dödade i Syrien, men betyder det något? Tiotusen dödade eller tjugotusen, det är för mycket vilket som. Man börjar vänja sig. Om de som styr över stridsflygplanen och bomberna och stridsvagnarna underlåter att göra något även denna vecka blir ingen förvånad. Inte många orkar bli särskilt upprörda heller, antagligen. Var det likadant med inbördeskriget i före detta Jugoslavien? Att man vande sig? Sen i efterhand kan man ju rysa över Srebrenicamassakern i all evighet. Ju då, vid tiden när det skedde, kändes en liten massaker någonstans på Balkanhalvön säkert som en ganska normal del av nyhetsflödet. Inte trevligt (cancer är inte heller trevligt), men normalt. Som en oundviklig del av världen.

Syrien har inte alltid varit platsen där man dödar folk. År 2005 åkte jag dit och tillbringade hela sommaren i Damaskus. Visst var jag väl lite rädd, men den låga kriminaliteten och säkerhetsläget var ironiskt nog en anledning att åka just till Syrien. Västerlänningar var ingen ovanlig syn och ryssar fanns det riktigt gott om, speciellt som prostituerade eller som hustrur med en eftertraktad avsaknad av pigment.

Ibland under tiden i Damaskus tänkte jag på att jag bara befann mig trettio mil från Irak. Det kändes lite overkligt. Inte för att Syrien verkade vara ett så välfungerande ställe, men det var så vardagligt. Folk framstod som rätt ytliga, betydligt mer ytliga än västerlänningar till och med. Folk levde sina små liv i skuggan av diktaturen och det var det. De tycktes bry sig om familj, status, sex och konsumtionsvaror. Intresset för politik verkade inte bara nedtryckt under ytan, utan överlag rätt obefintligt. Som om folk hade vett att intressera sig för vad man fick intressera sig för, eller vad de flesta intresserar sig för i våra ”fria” samhällen. Men en och annan berättade ganska öppenhjärtigt för mig om vad de ansåg om presidenten. Antagligen vågade de för att jag var utlänning. 

En ung kvinna gjorde ett speciellt starkt intryck på mig. Jag träffade henne på ett vandrarhem i Beirut. Hon hade flytt från Syrien eftersom hon vad rädd för vissa av sina familjemedlemmar. Hon använde inte en term som hedersrelaterat våld utan beskrev det som personliga problem, att hennes bror var galen och försöker mörda henne, men hade det varit i Sverige hade vi nog talat om hedersproblematik. Trots sina stora personliga problem var hon extremt positiv till Bashar al-Assad. Än mer beundrade hon Basil, al-Assadbrodern som dog i en bilolycka år 1994. Hon förnekade starkt att Assadklanen skulle ha något otalt med Muslimska Brödraskapet och berättade att när det dök upp tvivel över den saken så odlade Basil skägg bara för att visa sina sympatier. Jag undrar var hon är nu. Hoppas att hon lever än. Hoppas hon överlevde familjen och hoppas att hon överlever kriget. Liksom Fadime Sahindal tycktes hon ha svårt att hålla sig borta från den familj som innehöll medlemmar som ville ta livet av henne.