Verkligheten och det sociala

Jag inser att jag har skrivit om verkligheten som någon slags övernaturlig dimension, som man kan komma i kontakt med om man känner till de rätta vägarna. Det stämmer egentligen inte. Det enda man behöver göra för att komma i kontakt med verkligheten är att inte vara helt igenom social.

Språket fyller två olika funktioner: Att vi ska kunna beskriva våra observationer av verkligheten på ett så uppriktigt sätt som möjligt och att vi ska kunna förstå varandra. Det måste alltid råda någon form av kompromiss däremellan. Därför finns det både språk som bara ett fåtal förstår inom den vetenskapliga världen, och språk som syftar väldigt lite på att beskriva verkligheten och desto mer på mellanmänsklig förståelse. På det politiska planet är det den politiska korrektheten som fyller den senare funktionen. På det mer informella sociala planet är det alla organiserade sociala system.

Även det sociala är en del av verkligheten. Men bara sett i objektsform (ligger det inte i verklighetens definition att den kan ses som ett objekt?). Det som sker i intersubjektsform är i bästa fall kommunikation kring olika aspekter av verkligheten. I värsta fall är det en cirkulation av symboler som cirkuleras eftersom de är så bra att cirkulera, inte för att de egentligen symboliserar någon del av verkligheten i någon högre grad. Så att närma sig verkligheten är att ta sig ut från sådana sociala system. Inte genom att bli eremit eller ens att undvika att socialisera, men genom att vägra att konstant befinna sig på insidan av ett och samma sociala sammanhang. Ju mer involverad i ett socialt system man är, desto mer har man bytt verkligheten mot ett uppbyggt system av symboler människor emellan. Ju mer man befinner sig inom och anpassar sig efter ett sådant system, desto längre från verkligheten kommer man. Jag antar att det var något sånt som Heidegger (som jag inte har läst i original), menade med Das Man. Eller som Jean Baudrillard syftade på med sina vågade uttalanden om verklighetens icke-existens i förhållande till representationen.

Speciellt tror jag att kvinnor tenderar att leva ganska långt in i det sociala och därmed ganska långt bort från verkligheten, åtminstone under perioder av livet. Som kvinna förväntas man inte bara använda sig av de symboler som cirkuleras i det sociala, utan man ska även själv utgöra en sådan symbol. Ens uppgift blir att läsa av det sociala systemets förväntningar och infria dessa. Ens själva uppgift ligger mer i att känna och kanske rent av utveckla systemet än i att känna och påverka verkligheten.

Var finns ingången till verkligheten?

(en fristående fortsättning på föregående inlägg)

Under hela mitt vuxna liv har jag haft komplex över att mitt perspektiv skulle vara sämre än andras. De som har kunnat tänka ut något riktigt bra har i de allra flesta fall varit män, även under relativt modern tid. Då kanske kvinnors möjligheter att faktiskt se verkligheten är sämre? Liksom svartas, liksom underklassens, liksom tredjevärldenmedborgares? När jag åkte till arabvärlden kulminerade dessa tvivel. Jag skrev hem och klagade på att jag inte kunde se verkligheten där ur en människas perspektiv. Jag fick det torra svaret att jag fick använda mig av den mänsklighet som stod mig till buds. Vilket jag gjorde, och vilket jag fortfarande gör. 

Om det finns en (objektiv, av oss själva oberoende) verklighet och man är ute efter att se den och förstå den, så bör det vara oväsentligt från vilket perspektiv man ser den. Om man abstraherar tillräckligt mycket och på rätt sätt, så bör man komma till samma verklighet ändå. Vilket innebär att två personer i vitt skilda sociala roller ändå bör kunna se samma sak, om de abstraherar från två olika håll. Det viktiga är att det man är med om verkligen utgör konfrontation med verkligheten. Från den punkt där man hamnar i kontakt, kan man sedan abstrahera sig fram till något mer generellt.

Så den förbannelse som tycks ligga över kvinnor, etniska minoriteter och så vidare bör inte bero på att verkligheten är mindre tillgänglig för oss/dem, eller att den visar sig från en mindre användbar sida. Förbannelsen ligger snarare i att vi lär oss att se vår situation som speciell. Att föda barn eller se ut att komma från ett annat land eller att leva i skuggan av en mer utvecklad och rikare del av världen framställs som specifika upplevelser som ingen som inte har varit där kan förstå eftersom de inte kan abstraheras till något mer allmängiltigt. Och om inga utomstående kan abstrahera sig fram till de längre ståendes situation, innebär det också att de lägre stående inte kan använda sig av sin situation för att förstå något annat än just denna specifika situation. Det vill säga, dessa gruppers tillträde till en mer generell verklighet stängs, så länge de inte väljer att ägna sig åt verksamhet som även den normsättande gruppen ägnar sig åt.

Vad händer om man trots allt ser sina (exempelvis) könsspecifika upplevelser som en lika bra ingång till verkligheten som någonting annat? Ingenting mer än att man riskerar att bli sedd som sedd som smaklös/självdestruktiv/kylig. Men bryr man sig inte om den saken är det bara att ta den mänsklighet som står en till buds och konfrontera den verklighet som står en till buds. Om verkligheten är en, är den lika verklig jämnt över.

Sanningen och verkligheten

Poststrukturalismen lärde oss att sanning är ett relativt begrepp. Hur man än försöker beskriva verkligheten, så blir det inte den enda möjliga, eller slutgiltiga beskrivningen.

För tänkandets del finns bättre och sämre sätt tolka den idén. Det sämre sättet är att likställa sanningen med verkligheten: Eftersom det finns många sanningar (alternativt ingen sanning alls), finns det i så fall också många verkligheter (alternativt ingen verklighet alls). Alltså finns inget att undersöka annat än specifika situationer (eller ingenting alls). Då blir allt abstraherande onödigt.

Men man kan också skilja på sanningen och verkligheten. Verkligheten är då objektet för sanningen. Sanningen, beskrivningen, kan aldrig göra verkligheten rättvisa, eftersom den är alltför komplex och har alltför många sidor för att kunna sammanfattas i sin helhet. (Kanske inte helt olikt hur Spinoza beskrev substansen). Att beskrivningen av verkligheten inte kan beskrivas perfekt, betyder inte att den inte kan vara bättre eller sämre. (Vilket för oss mot Richard Rortys pragmatiska sanningsteori, att den beskrivning som fungerar bäst att handla efter också är bäst).

Hur som helst är det i arbetet för att ständigt hitta bättre sätt att beskriva verkligheten som poststrukturalismens sanningssyn blir verkligt användbar. Den är en vidareutveckling av det sokratiska idealet om sanningssökandet som en oavslutlig verksamhet. Och en komplex verksamhet, som bygger på observationer från verklighetens olika sidor. Vi behöver inte en sanning, utan så många sanningar som möjligt för att närma oss en användbar beskrivning av verkligheten.

Etablissemanget

Jag har skrivit en bok. Den appellerar inte till etablissemanget. Den polemiserar inte mot dem heller. Den har inte med dem att göra alls. Så länge man går ute i skogen och tänker och skriver går det bra att ignorera vad journalister, förläggare, akademiker och etablerade författare tycker är intressant. Det går bra ända tills man börjar fundera på att dela sina tankar med andra människor. Då inser man sitt beroende av dem som vet hur man säljer böcker och hur man får recensioner.

Fast egentligen har jag ingen större lust att sälja böcker. Jag gillar inte systemet där man stänger in information på papper och beter sig som en profitmaximerande monopolist mot det fåtal som är intresserade av den. Kanske skulle det vara värt att bryta mot sådana principer om det stod mellan att kunna leva på att skriva eller inte, men jag rör mig inte i den divisionen. Antagligen varken nu eller senare.

Egentligen har jag inget större intresse av att bli recenserad av etablissemanget heller. När boken aldrig vad tänkt för dem, varför skulle då jag eller någon annan bry sig om deras åsikt om den? Jag har skrivit boken för dem som tänker själva, så det är dem jag skulle vilja nå fram till. Helst utan att störa etablissemanget mer än nödvändigt. Hur gör man då? Lägger ut det man har skrivit på internet och hoppas att det sprider sig av sig självt mellan de fåtaliga personer som faktiskt skulle kunna vara intresserade? Betalar några tusenlappar till ett tryckeri i Litauen, skickar ett recensionsexemplar till Bibliotekstjänst och hoppas på att det i bästa fall får stå tyst som en mus på bibliotekens filosofihyllor och vänta på någon som kan tänkas vara intresserad? Jag vet inte. Jag är tacksam för alla råd i frågan.

Det som händer i Syrien nu kommer att vara fruktansvärt om fem år

The Economists ledarredaktion tycker att det är dags föromvärlden att agera militärt och upprätta en flygförbudszon i Syrien. Kommer det att bli så? Inte mycket tyder på det för tillfället. Om inte annat så märks det inte mycket opinion för det. I fallet med Libyen var det enklare, för där hann vi aldrig vänja oss. När det gäller Syrien har vi däremot levt i mer än ett år ganska nära en plats där man dödar något hundratal människor varje dag. Hur känns det? Jotack, vi har det ganska bra ändå, har vi hunnit upptäcka. Har vi redan låtit 30 000 bli dödade kan vi väl låta 60 000 till bli dödade? Och bestämmer vi oss för att vi inte kan det, så måste vi känna skuld för de 30 000 som vi redan har hunnit låta bli dödade. Och det är lite besvärande det också.

Det jobbiga är att kriget kommer att vara över någon gång. Då kommer det att åka dit filmteam och göra fruktansvärda dokumentärer och spelfilmer om den syriska slakten. Då kommer vi att tycka att det var så hemskt och förebrå oss själva för att vi inte gjorde något. Såhär i efterhand låter Srebrenicamassakern som något ofattbart. Då, när det hände, framstod en massaker då och då antagligen som en relativt normal del av nyhetsflödet från Balkan. Det är först när det redan är för sent som vi har möjlighet att verkligen gräva ner oss i skuldkänslor. Lika bra att börja förbereda sig redan.

Mitt liv som hund

En gång för sju år sedan var jag i Iran tillsammans med min nyblivne make. Jag skötte den resan på ett ganska misslyckat sätt. Till exempel kunde jag få för mig att stanna på hotellrummet i Teheran och läsa Kierkegaard i stället för ta mig ut i staden och landet. Dessa problem med att konfronteras med omgivningen berodde till större delen på att jag ganska plötsligt hade förvandlats till en hund. Alltså, jag menar som hund i europeisk bemärkelse: Ett trevligt och väluppfostrat sällskapsdjur som man kan ägna lite uppmärksamhet på sin herres villkor. Till och med en ovanligt lågpigmenterad hund vars utseende och lite avvikande beteende man kan förundras lite över. Man får inte röra den typen av hund, men man kan klappa den lite verbalt genom att ställa en artig fråga en bit in i ett samtal med dess herre. Pratar man med någon som har hund, är det ju fint sätt att visa att man uppskattar hunden också.

Jag hade antagligen haft betydligt lättare att leva mig in i rollen som hund om jag hade fattat att det var just ”hund” jag skulle tänka. Ser man det krasst, så borde en hund med en människas intellekt kunna få se en hel del intressanta saker. Om inte annat kan den ju studera de andra hundarna på hundplatsen längst bak i bussen eller i hundrummet i lägenheter dit dess herre blir inbjuden. Och om ens herre skulle lämna en, så gäller det att tänka på att man är en lösspringande hund. Visar man bara att man är väluppfostrad och inte tänker göra något värre än att se sig omkring, så kommer antagligen ingen att försöka hindra en. Hade jag bara haft vett att tänka ”jag är en hund, jag är ju en hund” så fort någon hade hälsat på min herre och inte på mig eller börjat prata med min herre och inte med mig, så hade jag kunnat vara betydligt mindre irriterad. Det är en fullt möjlig grej att göra för en västerlänning, det är bara att läsa lite BDSM-noveller under kategorin ”puppy play" för att komma i rätt stämning. Men det kanske ligger något omoraliskt att åka till främmande länder och träna på att vara förtryckt när vissa i den inhemska befolkningen kämpar för att bli behandlade som människor? Jag tyckte det på den tiden i alla fall.

Varför riktar jag då dessa beskyllningar mot Iran och inte exempelvis Syrien eller Jordanien? Jag kan inte göra någon vetenskaplig jämförelse, för i arabvärlden rörde jag mig mestadels ensam och kan dessutom språket en aning. Men jag misstänker att skillnaden ligger i Irans aura av civilisation. Iran gav intryck av att vara ett välordnat och civiliserat samhälle. Människorna gav ett civiliserat intryck, betydligt mer civiliserat än vad man kan tro av vad man hör på nyhetssändningarna. Det var bara det att de var civiliserade på ett helt annat sätt. Jag kunde tycka att männen i Syrien och Jordanien och Turkiet betedde sig som djur när de antastade mig. Att själv bli behandlad som ett husdjur av någon som beter sig som en människa är betydligt svårare att tåla. Det får en att vilja stänga in sig på ett hotellrum och läsa en svår bok bara för att bevisa för sig själv att man är en människa.

Den sociala driften

Vad är egentligen meningen med sociala relationer? Varför umgås vi med andra människor? Den frågan kanske man kan bli lite klarare över om man för en tid undviker att umgås med andra människor och ser efter vad man saknar. Så när min familj åkte iväg för ett par dagar sedan arrangerade jag ett inte alltför vetenskapligt experiment som gick ut på att jag inte skulle träffa en levande människa och inte heller prata i telefon med någon under så lång tid som möjligt. Det blev ganska exakt två dygn.

En slutsats av experimentet blev att det är en drift att socialisera. En ganska låg drift. Frånvaron av umgänge yttrar sig för min del ungefär som frånvaron av mat eller sömn: Som en känsla av muskelsvaghet, speciellt i armarna och ögonlocken. Nu inser jag förstås att jag är en ovanligt svag person som får sådana bristsymtom efter ett och ett halvt dygn i ensamhet. Andra får dem kanske efter en och en halv vecka. Men olika människor klarar sig olika bra utan mat också. Liksom andra drifter kräver socialiseringsdriften själslig styrka för att stå emot. Religiösa asketer som har satsat på att späka sig på alla möjliga sätt, har också många gånger isolerat sig. Kanske ligger utmaningen i att inte äta eller sova och att inte socialisera på ungefär samma nivå? Vilket innebär att våra ansträngningar att tillfredsställa våra sociala drifter på ett plan inte är mer avancerade än våra ansträngningar att hitta mat.

Jag tänker ofta att det är denna socialiseringsdrift som får folk att skaffa barn. Man kan välja huruvida man vill ha barn eller inte och ganska många väljer att inte få några barn. Men ytterst få väljer att inte socialisera över huvud taget. Som jag har uppfattat det tycks det vara människor som kan tillfredsställa sina sociala drifter på andra sätt som väljer att inte bilda familj. Medan vi som är dåliga på att umgås med vuxna människor för umgängets skull skaffar barn som vi måste umgås med och som måste umgås med oss. Vi som inte orkar prata meningslösheter med fyrahundra ”vänner” på Ansiktsboken, ser till att ha en femåring att prata meningslösheter med i stället.

Det är i grunden något störande med idén att det är drifter som styr vårt sociala umgänge. Den motsäger Kants princip om att man ska se varje människa som ett mål i sig och inte som ett medel. Det är bara i det sexuella umgänget som vi verkligen erkänner att vi ser varandra som medel. Men tänk om allt socialt umgänge är lika driftsstyrt som sexualiteten, bara att vi har utvecklat ett system för att hantera kombinationen av driftmässighet och mellanmänsklighet just i det sexuella? Tänk om det rent av är vår sociala drift som sådan som ligger bakom vår sexuella drift? Det skulle kunna ge en ledtråd till alla till synes irrationella sexuella praktiker. Det sexuella skulle kunna vara ett sätt att ställa det socialas motsättningar på sin spets. Den består ju av samma kombination som det allmänt sociala: En del drift och utnyttjande av den andre, en del mellanmänskligt möte. Men i det sexuella inte bara accepterar vi den driftmässiga komponenten av utnyttjande. Vi gillar den aktivt, så länge som den kombineras med det mellanmänskliga på exakt rätt sätt.  

Är det i själva verket denna allmänna driftsmässighet som utgör den rena sexualiteten, som jag skrev om här? Hade det rört sig om en drift som var isolerad till det sexuella skulle det varken varit så intressant eller så farligt. Men om det rör sig om en sida av hela vårt sociala umgänge som vi normalt sett inte känns vid, så kommer sexualiteten att vara en påminnelse om alla sociala relationers natur. En sanning som behöver hanteras med försiktighet.

Slöjdebatten handlar om sexualmoral

I en halvkass bok av Nina Power (Den endimensionella kvinnan) citeras på sidan 28 en passage av Alain Badiou där han raljerar över antagandet att beslöjade muslimska kvinnor skulle vara förtryckta. Vilket fick mig att tänka på 1. Att det där med universalintellektuella som ska uttala sig om allt kanske inte är så bra ändå och 2. Att slöjdebatten inte alls handlar om förtryck. Kanske handlar den inte ens främst om kvinnor. Utan den handlar om sexualmoral. Eller närmaste bestämt, bristen på sexualmoral hos män i vissa kulturer.

Att kvinnor förväntas vara mer påklädda än män beror helt enkelt på att det största ansvaret för att hålla sexualiteten på avstånd ute i samhället läggs på dem. Och det är detta mer än något annat som är provokativt. Det är inte bara en provokation mot moderniteten, utan även en provokation mot en lång historia av (manlig och kvinnlig) sexuell självkontroll. Som Foucault beskrev i Sexualitetens historia del 2 så har ideal om manlig självkontroll på det sexuella planet rötter som är äldre än kristendomen. Dessa ideal har idag modifierats ganska radikalt efter att ha upprätthållits av kristendomen under nästan två tusen år. Men en grundläggande uppfattning finns fortfarande kvar: Sexualiteten är något som kan, och bör, kontrolleras av individen. Detta innebär att alla individer, oavsett kön, tar lika stort ansvar för sexualmoralen. Kvinnor och män ansvarar gemensamt för att inte kopulera i stället för att arbeta, föra ett civiliserat samtal och så vidare. Kontrollen ligger hos subjektet, inte hos det potentiella objektet.

Islam delar varken kristendomens starkt individualistiska moralsyn och har inte heller något ideal om total sexuell avhållsamhet. Ett muslimskt samhälle bör vara ordnat på ett sätt så att sexualiteten bara uttrycks där den bör uttryckas, men ansvaret för detta ligger mer i själva samhällsorganisationen än på varje individ. Jag är inte helt bekant med den historiska bakgrunden och detaljerna kring detta, men jag har personligen noterat att sexualmoral är något frivilligt för arabiska män i dagens läge. Det är inte det att de saknar moral på andra områden. Men just när det gäller sexualiteten är arabiska samhällen i större eller mindre grad ordnade så att män inte ska behöva ha någon sexualmoral. Man separerar flickor och pojkar från relativt tidig ålder och efter det är kvinnor övertäckta, vaktade eller båda samtidigt. Stora delar av kvinnors vardag anpassas för att män ska slippa konfronteras med insikten att de faktiskt kan kontrollera sin sexualdrift. Kvinnor behöver täcka över sig eftersom de inte bara ansvarar för sin egen, utan även för männens sexualitet.

Så de som hävdar att slöjmotståndare inte bryr sig om huruvida de övertäckta kvinnorna är förtryckta eller självständiga eller någonting annat har rätt. Det handlar ganska lite om de beslöjade kvinnorna som personer och betydligt mer om den fördelning av sexualmoral som de symboliserar. När de med sina huvuddukar och kappor har tagit på sig ansvaret för sina manliga kulturfränders sexualmoral, så betyder det att ett underskott på sexualmoral går omkring någon annanstans. Och nej, man dör inte av att bli tafsad på (det kan jag personligen intyga efter tre månader i ett arabland). Och nej, man kan fortsätta att leva ungefär samma liv som en fri kvinna även om det står grupper av män och skriker på en när man cyklar till skolan (det kan jag också intyga efter en uppväxt i industrisamhälle med flyktingförläggning). Men det är bekymmersamt då ett bättre sätt att vara blir övertaget av ett sämre sätt att vara. Och är det egentligen någon som begriper sig på båda alternativen som tycker något annat än att den europeiska delade sexualmoralen är bättre än den arabiska kvinnocentrerade sexualmoralen? Vårt samhälles sexualmoral är allt annat än perfekt, men den har rätt så långt att den delar ansvaret lika mellan könen. Oavsett om man sedan är för en omfattande eller tillbakahållen sexualitet, oavsett om man anser att kvinnor bör agera som sexobjekt eller inte, så är denna grundläggande ansvarsfördelning en överlägsen utgångspunkt i ett modernt samhälle. De som anser att kvinnor behöver täckas över mer än män bevisar att de inte har tagit till sig den utgångspunkten.

PS. Den belgiska dokumentären Femme de la rue visar hur störande trakasserier-som-man-inte-dör-av kan bli. Tyvärr hittar jag ingen lättillgänglig fullständig version av den längre.

Ingen tittar på mig…förutom Google då

I knappt ett år har jag använt Gmail som primär e-postadress och därmed bekantat mig med dess personliga annonser. Ibland gissar den överraskande rätt. Hur har Google kunnat räkna ut att jag funderar över var man kan köpa billiga byggvaror? Ibland gissar den skrattretande fel. Varför tror Google att jag vill ha ”fina silikonbröst”? (Kan silikonbröst alls vara fina? Är de inte bara funktionella på något absurt sätt?) Så långt är allt lugnt.

Men ibland blir jag lite störd av hur annonserna fungerar som ett slags majoritetssamhällets överjag. Annonserna utgår från att jag är en genomsnittlig människa. Om en genomsnittlig människa skriver ”torpargrund”, vad bekymrar hen sig om då? Vad kan man sälja till en sådan person? Svar: En avfuktare. Om en genomsnittlig människa skriver ”tjockare”? Då talar Google om för en att man givetvis vill gå ner fem kilo på en månad. Om en genomsnittlig människa skriver ”kroppsbehåring”? Då erbjuder Google en att ta bort den med laserteknik. Och om man som jag sköter äktenskapliga gräl via Gmail så lär man få upp en annons för skilsmässa.nu, där man kan betala fyra tusen och vara lagligt skild på en halvtimme. Blir man lite ledsen av det förväntas man vilja äta antidepressiva tabletter eller gå i kognitiv beteendeterapi.

Är det här ett problem i verkligheten? Riskerar Google att likrikta oss genom att uppmana oss att önska detsamma som ett antaget genomsnitt? Kommer folks beslut mellan att gå ner fem kilo eller ta bort hår med laser att avgöras av Googles algoritmer? Kommer deras beslut mellan att skilja sig eller att gå i parterapi att avgöras av vilken annons som Google behagar slänga fram vid sidan av deras egna hårda ord till varandra? Eller är vi så pass intellektuellt och viljemässigt överlägsna en databurk att Googles ibland rätt puckade förslag bara övertygar oss ytterligare om vilka vi själva är och vad vi vill och anser?

Samhället

Som jag har antytt tidigare har jag alltid varit lite på kant med samhället. Först genom att ansluta mig till extremvänstern. När det tillgängliga samhället nu tyckes vara så otillfredsställande, så fick man väl arbeta för ett annat, bättre samhälle? Inte för att jag riktigt lyckades skapa mig en uppfattning om hur det samhälle som vi sade oss kämpa för skulle se ut. Inte för att någon annan verkade särskilt intresserad av att begripa det heller. Så jag drog slutsatsen att det är svårt att bygga ett bra samhälle. Eftersom mycket få kommunister tycktes hysa något ärligt intresse för att konfrontera dessa svårigheter, så gick jag ur deras gemenskap.

Och anslöt mig till vad? Ingenting. Inte huvudfårans samhälle heller. Jag kan visst se vissa stora fördelar med det samhälle vi lever i, men jag kan inte säga att jag egentligen känner mig helt lojal med det. Jag sluter förstås upp bakom det i det som det är hotat av sämre alternativ. Men så där som de flesta, speciellt yngre människor, är en del av samhället kommer jag inte att bli det. Inte med någon del av samhället. Ni vet, sådär så att man delar intressen, estetiska preferenser, värderingar och så vidare med en ganska stor mängd med människor, vilket gör att man känner sig som en av dem och kan umgås med nästan vem som helst av dem. Sådär så att man känner sig ganska bra om man bara lyckas skaffa sig tillräckligt med anseende i samhällets ögon och till exempel har ett hyfsat jobb, och sådär så att man blir förkrossad när man förlorar detta anseende när man blir arbetslös.

I stället har jag försökt sluta förbund med individer. Vad jag kan minnas har jag i vuxen ålder aldrig haft två vänner som också har varit vänner med varandra. Inte för att jag är emot idén, men för att det som jag har haft gemensamt med människor har varit punkter av överensstämmelse snarare än en hel gemensam kultur. Kommer man tillräckligt bra överens kan man i och för sig skapa en sådan gemensam kultur. Så det har jag gjort genom att gifta mig och bilda familj tillsammans med en med en annorlunda bakgrund, men liknande intentioner. Om någon begriper sig på oss? Tveksamt. Det finns inte bara fördelar med att leva som ointegrerad i det samhälle som man är född och uppvuxen i. I synnerhet är det lite bekymmersamt att det verkar gå i arv mellan generationerna. Men jag tror ändå på individer. Och då inte i nyliberal bemärkelse, att alla individer ska flockas kring samma köttben och kämpa om det och producera en massa nyttigheter under tiden. Utan i bemärkelsen att det blir intressantare och antagligen bättre om individer tänker och agerar självständigt. Inte bara i förhållande till specifikt utpekade bovar som kapitalismen, könsmaktsordningen, etnocentriciteten och så vidare, utan i förhållande till alla större etablerade gemenskaper. 

Brikolage

Varför finns inte detta ord i svenska språket? Är det för att vi i denna ingenjörsnation brikolerar mindre än andra? I en svensk version av någon av Claude Lévi-Strauss böcker hade man översatt ”bricoleur” med ”tusenkonstnär”. Det gjorde hela boken oläslig. En brikolör är någon som utgår från det befintliga och fixar med vad som finns tillgängligt. Till skillnad från en ingenjör som konstruerar från grunden och skaffar precis vad hen behöver för sina planer. Så svenskan behöver detta ord. Inte bara för att vi ska kunna läsa Lévi-Strauss på ett vettigt sätt, utan för att vi brikolörer ska kunna beskriva vad vi sysslar med. Förresten är hela språket ett enda brikolage. Eller vem är ingenjören där?

En nockplåt kan bli ett ganska bra stuprör

Vedskjul byggt av lastpallar, hasselstolpar och uddaplåtar. När bättre ekonomiska tider anlände blev det kompletterat med sidor av köpebrädor.

Lampskaft lagat med tre metallskenor och två slangklämmor.

Innertak i uthus som har ruttnat av en vattenläcka. Endast en brikolör kan rädda det nu.

Aayan Hirsi Ali och varför rationella människor bör hålla käften offentligt

Nu har jag läst en bok igen: Mordet i Amsterdam av Ian Buruma. Den handlar främst om integrations- och invandringsdebatten i Nederländerna och, som titeln antyder, om mordet på Theo van Gogh. Men min idol, Aayan Hirsi Ali, var också med på ett hörn. Ni vet, hon som säger det som är så självklart och sant och egentligen oomtvistligt för den som tänker rationellt. Om det nu är så att en kultursfär är så mycket bättre på att ordna behagliga och fria liv för sina medborgare, i synnerhet för dem som råkar vara kvinnor, borde då inte alla ha rätt att leva enligt denna kultursfärs normer? Svårt att argumentera mot på ett rationellt plan.

Det är bara det att rationalitet är en provokation i sig. Den offentliga debatten styrs bara i mindre grad av rationalitet. Hade Hirsi Ali i stället varit en vit man så hade hennes uttalanden bara varit ytterligare ett irritationsmoment. Nu när hon i stället är en somaliskfödd kvinnlig före detta muslimsk fundamentalist blir hennes exempel i stället en appell till jordens alla människor: Sluta vara så puckade och var rationella som jag i stället. Titta på mig, vem som helst kan bli rationell. Men trots att Aayan helt klart har haft vissa faktorer emot sig när det gäller att bli rationell, så har hon också ett par faktorer för sig: Hon är lika intelligent som hon är modig. Och det är inte alla. Varken bland österlänningar eller västerlänningar. Och bland dem som inte är som hon är många beredda att betala ett ganska högt pris för att slippa vara rationella. Hirsi Ali har inget att erbjuda dem. Ingen försiktig medelväg, inget förslag om hur man kan få det lite bättre, men utan att mista tryggheten i sitt invanda tänkande. Bli rationell eller skyll dig själv.

Precis så tänker jag också. Jag orkar inte heller ta hänsyn till hur-folk-verkligen-är. Och därför har jag insett att jag inte bör uttala mig offentligt. De som trots allt väljer att stå bakom rationaliteten i det offentliga, bör helst hysa ett nästan övermänskligt begär att göra människor upprörda. Som Theo van Gogh och för den delen Lars Vilks tycks ha gjort. Annars orkar man inte. Detta har lett till att rationalitet har kommit att förknippas med provokationslusta. Men det har egentligen inte mer än så med vart annat att göra. Det finns mängder av människor som är rationella, men inte orkar uttala sig offentligt eftersom de inte gillar att provocera folk. Helst skulle dessa rationella människor hitta någon slags kodspråk som bara andra rationella förstår, eller åtminstone som bara appellerar till den rationella sidan hos folk. Då skulle man kunna föra en landsomfattande rationell diskussion utan att provocera någon. Men att hålla underjordiska diskussioner är antagligen en provokation det också.

Ingen tittar på mig

Jag skrev just in mina personuppgifter tillsammans med ett rabattkort på kollektivtrafiken. Så när helst jag reser någonstans och bipar mitt kort, så kommer någon, någonstans att veta att en person med mitt namn och personnummer och därmed kön och ålder och bostadsort och civilstånd och familjesituation och beskattade inkomst reste just där just då. Borde jag bry mig? Borde jag bli upprörd? Det blir jag i alla fall inte. Jag ger tusan i min personliga integritet, för jag kan inte föreställa mig att någon skulle vilja förfölja just mig i datafilerna. Varför skulle de? Jag är väl inte intressantare än någon annan.

Kommunister är ganska fixerade vid Säpo. Det var jag också när jag var i tonåren (och kommunist). Jag älskade dem, för de antydde att jag var potentiellt meningsfull. Om de faktiskt hade tid och ork att sätta upp en sån som mig i sina register, så måste jag ju ändå vara en del av något betydelsefullt. Det är ganska stort för en tonåring, faktiskt.

Kommunisterna säger förstås att de tycker att åsiktsregistreringen var/är förskräcklig. Men är de inte i hemlighet lite förtjusta över den? Är inte de som har fått ut akter med flera sidor av information om sig själva lite stolta över att ha nått sådana höjder i den vänsterradikala subkulturen att de blir betydelsefulla även för världen utanför den? Och omfattar inte denna dröm om att vara betydelsefull alla som oroar sig för ett framväxande övervakningssamhälle? Jag är potentiellt övervakad, alltså finns jag. Även om det uttalade syftet med att alla ska bipa sina kort på bussen är att planera kollektivtrafiken, vem vet vad som döljer sig runt hörnet? Kanske en värld där enskilda bussresenärer blir betydelsefulla nog att förfölja? När detta väl händer, tänk om man inte kan betala på bussen utan att vara registrerad då? Så vi måste förbereda oss för denna betydelsefulla framtid genom att vägra hjälpa vårt aptråkigt välfungerande och konfliktbefriade samhälle att optimera busstidtabellerna. Eller bara fortsätter vi att vara aptråkiga.

Att vara en frigjord kvinna eller att vara frigjord från kvinnligheten

Den kvinnliga frigörelsen har erbjudit två möjligheter för kvinnor: Att ta sig in på männens traditionella områden och att agera fritt inom det specifikt kvinnliga. Tyvärr är de två inte helt enkla att kombinera, eftersom den ena förutsätter okroppslighet medan den andra förutsätter medveten kroppslighet.

De traditionellt manliga områden som kvinnor numera har likvärdigt tillträde till är till sin natur okroppsliga. För förnuftet, vetenskapen, tänkandet, religionen och så vidare spelar det ingen roll hur ens kropp ser ut, inte heller vilket kön den har. På så sätt är det enkelt att frigöra sig från kvinnorollen om man är beredd att frigöra sig från (kvinno)kroppen. Om man däremot vill vara både frigjord och kroppslig kan man inte på samma enkla sätt frigöra sig från sin könsbestämda position, eftersom kroppen till sin natur är könsbestämd. Speciellt är den det på de områden där den är socialt viktig, det vill säga reproduktionen och, i synnerhet, sexualiteten. I det kroppsliga kan man inte frigöra sig från det kvinnliga, utan bara i det kvinnliga.

En feministisk skola förespråkar det ena och en förespråkar det andra.  De är mer eller mindre oförsonliga sinsemellan. Ingen av dem förmår ge kvinnor makt på alla plan i verkligheten. En förnekar oss makt i det kroppsliga genom att uppmuntra oss att ignorera de kroppsliga dimensionerna av tillvaron. En förnekar oss makt i det okroppsliga genom att uppmana oss att anpassa oss efter vad som fungerar i den kroppsliga dimensionen.

Varför kan vi inte ha båda? För en man verkar det inte finnas någon motsättning mellan att ha makt i det sexuella och att ha makt i den okroppsliga dimensionen. Men medan en man kan ha makt i det sexuella genom vad han gör, det vill säga vad han gör någon annan till, har en kvinna det i högre grad i vad hon gör sin egen kropp till. Hur hon är formad, hur hon klär sig, hur hon rör sig, hur hon tittar…I den grad som en kvinna har bestämt sig för att ta makten över dessa faktorer, har hon erkänt sin kroppslighet (medan den sexuelle mannen egentligen bara behöver erkänna någon annans kroppslighet). Och precis i den grad hon medvetet erkänner sin kroppslighet, blir hon malplacerad i den okroppsliga dimensionen.

De flesta löser problemet genom en kompromiss. Skaffar sig lite makt över sin kroppsliga uppenbarelse, och lite makt i det okroppsliga. Ett fåtal blir porrstjärnor, strippor och lyxprostituerade: De får då så stor makt i det sexuella att de kan få män att stirra dumt och betala en halv veckolön för några enkla tricks, men blir så olämpliga i det okroppsliga att det blir pinsamt att alls se dem där. Och ett fåtal satsar allt på det okroppsliga och avsäger sig alla maktanspråk i det sexuella. Hur vi än gör, kommer vi aldrig att ha den lika makt som vi har blivit uppfostrade att kräva.

Svenskheten såld till lägstbjudande

Ikea har gjort svenskheten till en handelsvara. Till synes utan att skämmas för de har de gjort om en nationell identitet till ett argument för att få sälja möbler. Precis som det passar dem, förstås. När jag var på Ikea i Dubai senast och lämnade in mina barn på ”Småland” fanns en reklamskylt i närheten, med orden ”Fika is Swedish for taking a break” eller något liknande, illustrerat med en bild på en hamburgare. Är det någon svensk som skulle kalla hamburgare för fika? Nej, men spela roll liksom. Och på Ikea i Bilbao träffade jag på en blonderad ung kvinna iklädd någon slags svensk folkdräkt. Hon log professionellt vänligt mot mig, ovetande om mina funderingar på att gå och anmäla mig för varuhusledningen för att stjäla hennes arbete.

Att vi låter ett privat företag göra om svenskheten till billiga försäljningsknep gör oss kanske bara mer svenska. För den viktigaste delen av den svenska identiteten är väl ändå att se denna identitet som något värdelöst och nästan föraktligt? Vi säljer den till lägstbjudande, till den som utnyttjar den mest hänsynslöst, för att visa hur lite den betyder för oss.

Länk till artikel i DN om Ikeas variant av den svenska toleransen mot främmande kulturer. GP skriver också om det. Och SvD. Och Aftonbladet. Det är normalt att företag, även svenska företag, försöker tjäna pengar. Men det blir lite besvärande just i ett fall då vi har låtit ett företag mer eller mindre ensamt representera vår nationella identitet i omvärlden.