fredag 29 juni 2012

Ingen vill vara fri


När jag nu är inne på ämnet perversion, skulle jag vilja ta upp den grövsta perversionen av dem alla: Fritänkande. De senaste årtiondena har verkligen inneburit framsteg för perversioner i allmänhet. Numera drivs Darkside, en kontaktsida för sexuellt perversa svenskar (femtusen medlemmar ungefär) på ideell basis, som en slags välgörenhet. För det är ett lovvärt syfte att avvikande människor ska få träffa varandra. När jag städade ett uthus så upptäckte jag en trave med tidningar från Svenska Brevduveförbundet. Och det finns, eller fanns, till och med föreningar för pedofiler som står för att de är pedofiler.

Men det finns ingen förening för fritänkande. För ingen vill vara fri. Alla vill vara lyckade i stället. ”Freedom is just another word for nothing left to lose”, som Janis Joplin sjöng. Så ingen vill tänka fritt, utan de som har fallenhet för att tänka vill vara akademiker. Eller så vill de tänka rätt och slå sig samman med andra som tänker rätt. I sådana sammanslutningar kan de sedan tala om för varandra hur världen är beskaffad och hur fel de som tänker på något annat sätt har. Det blir som en sport med väldefinierade regler.

Att vara fri är däremot att inte vara något, att inte höra till någonstans. Att vara fri och obunden är att vara misslyckad. Även så på det tankemässiga planet. Så att kalla sig själv för fritänkare är som att kalla sig själv för misslyckad. Och att vara misslyckad i alla organiserade gemenskapers ögon och stolt över det är perverst på riktigt. Så perverst att få tycks våga erkänna sin läggning för sig själva.

onsdag 27 juni 2012

I ett bra samhälle har färre otur


Under en kort resa till Sri Lanka i vintras kom jag att fundera på vad som utgör ett en bra samhällsorganisation. Jag tittade på de yttre tecknen hos det lankesiska samhället och funderade på vilka oblida öden som kunde drabba människor där. Egentligen ungefär samma saker som hemma hos oss, kom jag fram till: Man kan drabbas av ond bråd död, för egen del eller hos familjemedlemmar. Man kan komma dåligt överens med familjen och bli olycklig för det. Man kan drabbas av ekonomiska bekymmer i bättre samhällen också, typ det tyska eller det amerikanska. Skillnaden ligger egentligen främst i risken att ha riktig otur i livet. På Sri Lanka löper yngre människor större risk att dö av sjukdom och olyckor på grund av fattigdom och sämre samhällsorganisation. Därmed löper man också större risk att bli av med en familjemedlem. Och att bli änka ska fortfarande vara stigmatiserande på Sri Lanka. Har man otur blir man inte bara ensamstående utan även föraktad av samhället och dessutom utfattig. Och på Sri Lanka löper man givetvis synnerligen stor risk att få leva fattigt vad man än gör.

För dem som inte har otur tror jag att även dåliga samhällen kan fungera ganska bra. Patriarkala familjestrukturer fungerar kanske ofta lika bra som västerländska, mer jämlika familjer så länge alla bara gillar varandra och behandlar varandra väl. Det är först när någon har oturen att hamna ihop med människor som de inte gillar som samhället visar sin dålighet genom att inte kunna göra annat än att beklaga dessa individers dåliga tur. Ett bra samhälle försöker i stället efter bästa förmåga minska olyckan för otursdrabbade individer, oavsett om det är kroppsliga olyckor eller dåliga familjer de har drabbats av. Därmed inte sagt att samhället eliminerar oturen. Individen är både utlämnad till naturen och familjen.

När till exempel muslimska kvinnor intensivt försvarar sina traditioner och sin religions familjelagstiftning som betyder det inte nödvändigtvis att de är hjärntvättade. De kanske bara har haft tur och verkligen har det bra. Bra familjer behöver ju ingen familjelagstiftning över huvud taget, utan klarar upp sina angelägenheter internt i all vänskaplighet. Kanske individer som inte har otur kan ha det bättre i ett dåligt samhälle än ett bra samhälle? Kanske människor i Sovjetunionen eller någon annan totalitär stat som råkade ha tur såg sina liv som betydligt meningsfullare än folk gör vi vårt samhälle? Det är svårt att avgöra. Långt ifrån alla i vårt samhälle är lyckliga, uppseendeväckande många tar livet av sig rent av. Den stora kvalitativa skillnaden är att vårt samhälle genom årtionden av förfining drastiskt har kunnat minska sannolikheten att drabbas av olycka på grund av uppenbar otur. 

lördag 23 juni 2012

Favela chic


För några år sen fick jag lära mig att det finns en inredningsstil som heter Shabby chic. Den går ut på att man ska ha inreda snyggt med nötta och matta detaljer. Sen fick jag lära mig att Shabby chic är ett varumärkesskyddat namn som bara en människa i England får använda. Och hon använder det betydligt mer i betydelsen chic än shabby. Vad jag tror är typisk traditionell fluffig engelsk inredning med något litet nött bord ellerså ditställt på någon kant, såhär typ.

Kan hon så kan jag. Jag är inte mycket för inredning, men jag gillar att fixa utomhus. Vad heter det? Utredning? Nej, exteriör. Så jag ska ta patent på konceptet Favela chic: Bo under plåttak med stil. Vem som helst med lite pengar kan köpa nya betongpannor till taket. Men korrugerad plåt med rost i kanten? Det tar lite tid och en del omsorg att framkalla, faktiskt. Jag hoppas att Favela Chic kommer att bli exteriörens motsvarighet till färdigslitna jeans.



Hängränna av högprofilerad plåt. Korrugerad plåt är en av hörnstenarna i Favela chic.

Aluminiumplåt är ocklå Favela chic. Ett lättskött fasadmaterial, här tillverkat av skyltar som har vänts med baksidan utåt. Parabolantenn som inte används är tyvärr nästan bara favela.

Detta nybyggda vedskjul/cykelgarage är byggt helt i enlighet med ställets övriga Favela chic-stil. Men det syns lite dåligt bakom buskarna.

torsdag 21 juni 2012

Allt är äckligt


Belgisk blå är så sönderavlad så att dess slida måste skäras upp för att den ska kunna födas, står i DN. Och hur tror folk att människor föds? Det kan jag berätta: Antingen måste slidan klippas upp eller måste man låta den spricka av sig själv. I en mindre del av fallen spricker den inte alls, men det är inte det vanligaste. Men människor klipps väl inte upp utan bedövning? Jodå. Den födande kvinnan är lite som ett djur. Hennes smärta är inte riktigt mänsklig. Den tillhör naturen. Och allt som är naturligt är bra. Därför är det bra att människor spricker sönder när de får barn och känner när de gör det, men det är inte bra att sönderavlade kor gör det.

Nu anklagar jag inte alls artikelförfattaren för att tycka så eller förneka mänskliga honors vedermödor i barnafödandet. Jag menar bara att det inte skulle bli alltför smakfullt om man filmade en människas födelse heller. Det är inte bara det onaturliga eller industrialiserade som är smaklöst, utan världen som sådan.

PS. Det är inte bara manlig perversion som gör köttindustrin storskalig och otrevlig. Folk vill ha billigt kött. De vill säkert gärna att det ska ha framställts under mysiga former, men främst ska det vara billigt. Så de som kan och vill framställa kött på ett någorlunda billigt sätt överlever. De andra får arbeta gratis eller lägga ner. Men det är ju egentligen självklart. Även för dem som har tillbringat de senaste åren med "det känsliga undersökande som pågår inom en feministisk-materialistisk konst och forskning".

tisdag 19 juni 2012

Perversion är att älska systemet så mycket att man bejakar även dess sämre sidor


Eftersom jag har erkänt mitt teoretiska beroende av snusk så kan jag lika gärna dela med mig av en av mina teoretiska slutsatser av mina myckna studier på ämnet. Disclaimer: Min ambition med texten nedan är inte att nämna alla tänkbara perversioner som kan uppstå hos alla tänkbara personer. Det är heller ingen statistiskt grundad faktatext om perversioner. Det är en beskrivning av vilka slutsatser jag har dragit och på ett ungefär på vilka grunder jag har dragit dem.

Perversion är att älska systemet så mycket att man även dyrkar dess sämre sidor. Man dyrkar även dess bieffekter. De mönster normala människor följer för att bilda relationer kan resultera i extrema uttryck som de flesta inte tycker är så trevliga. Det att män kan få för sig att utnyttja sin överlägsna fysiska styrka till att dominera kvinnor i deras närhet är en bieffekt av att intima relationer tenderar att ske mellan den starkare och den svagare delen av befolkningen. Det att vissa kvinnor har stor makt över män genom den attraktionskraft de besitter är en bieffekt av att kvinnor anses vara mer åtråvärda objekt än män.

Officiellt sett så fördöms manlig dominans grundad i styrka och historisk auktoritet. Och de flesta män beklagar att vackra kvinnor kan få dem att tappa förståndet till den grad att de börjar fjäska och göra sig till. Men systemet som sådant vill vi ha kvar, för det lever vi i. Systemet som sådant för oss samman. Systemet där män dominerar kvinnor utifrån historisk auktoritet, styrka och sin sexuella position. Systemet där kvinnor dominerar män genom sin sexuella attraktionskraft och genom sin rätt att kontrollera vem som får närma sig dem. Vi tackar artigt nej till de avarter som det kan resultera i, men fortsätter att skapa relationer enligt dessa system.

Men det finns de som älskar systemet till den grad att de säger ja till vad andra betraktar som avarter. Det finns män som älskar det system där kvinnor dominerar genom sin skönhet till den grad att de önskar utsätta sig för dess mer extrema uttryck. De vill låta sig trampas på, förminskas och förnedras, låta sig väljas bort för en manligare, mer välutrustad och dugligare man. För de älskar det system där kvinnor har makt att göra så och då vill de se verkliga prov på den makten.

Och det finns de som älskar det system där män dominerar kvinnor genom sin styrka och historiskt grundade auktoritet. Som vill känna detta system på riktigt och inte i den urvattnade form som de flesta praktiserar det. För de älskar systemet så mycket att de älskar dess bieffekter. De vill bli utsatta för iscensatta våldtäkter. De vill bli hänsynslöst knullade och utnyttjade. De vill bli bestraffade av den fysiskt och moraliskt överlägsna mannen när de har gjort fel.

Drar man dessa extremer alltför långt så kommer man utanför de flesta människors självbevarelsedrift. Men drar man dem bara ganska långt, så att parterna kommer från det utan permanenta fysiska skador, så får man en betydligt klarare bild av det system som de flesta av oss lever enligt, men vars möjliga extrema konsekvenser vi skyr. Det är de perversa som allra mest älskar de som system som ligger till grund för det normala.

söndag 17 juni 2012

Man kan inte vara en bra förälder


Ibland, när jag gör något utöver det mest nödvändiga med mina barn, till exempel när de är med mig och bygger och jag hjälper dem att skruva och spika något eget, så slår tanken mig: Jag kanske inte är en helt genomdålig förälder ändå. Det är den finaste komplimang jag kan ge till mitt eget föräldraskap. Jag tänker aldrig att jag är bra, bara att jag inte är maximalt dålig på det.

Vid en första anblick låter det hårt. Som om föräldraskap vore en mycket otacksam uppgift som man bara kan bli mer eller mindre dålig på. Men vid en närmare anblick så är det inte alls otacksamt att det förhåller sig så. För när föräldraskap inte är dåligt, så blir det frågan om en relation snarare än en prestation. Och man kan inte vara bra på att vara en del av en relation. Man kan bara vara tacksam över att få vara en del i en relation och förvalta det privilegiet med ödmjukhet.

Det är något vi vet när det gäller den äktenskapliga kärleken. ”En god hustru” är ett förlegat uttryck, för hustru är inte främst en roll längre utan en del av en personlig relation. Medan det råder viss överensstämmelse om hur man gör för att vara otrevlig i ett äktenskap (otrohet, lögner, våld, egoism…) så är uppfattningen om hur en bra make/maka är mycket vagare. Avvisa en person kan man göra oavsett vem den personen är. Bygga upp en relation kan man bara göra utifrån (minst) två individers speciella personligheter.

Det är möjligt att man kan råka få barn som har en personlighet som är inkompatibel med ens egen. Då kommer man inte att vara en bra förälder, hur mycket man än strävar efter att inte vara dålig. Man kan inte veta om relationen man försöker bygga upp till sina barn blev en lyckad relation förrän barnen är vuxna nog att själva kunna bestämma sig för att bekräfta den eller avvisa den. Till dess kan man inte göra annat än att anstränga sig hårt för att inte vara en dålig förälder.

torsdag 14 juni 2012

Religion och PKism


Jag läser just nu en självbiografi som heter Kallad till tystnad, skriven av den amerikanske cisterciensmunken Thomas Merton, som levde mellan 1915 och 1968. Han levde först ett utsvävande liv, men omvändes till katolik när han var några och tjugo. Det mest slående i boken är ett kapitel om en period då han planerade att gå i kloster och satt i sin lilla lägenhet och funderade på hur han skulle göra sig av med allt han ägde, om han nu hade ägt något. Då ringde det på dörren och en för honom okänd man stod utanför och förde ett invecklat resonemang som Thomas förstod gick ut på att han behövde pengar till att resa hem dit han bodde. Thomas fick då ingivelsen att mannen kunde vara en utsänd ängel och det hela slutade med att han gav bort två tredjedelar av sitt likvida kapital, vilket i och för sig inte var särskilt mycket.

Thomas minnen av händelsen fokuserar inte på den tiggande mannen, vem han var och vad Thomas pengar kan ha gjort för nytta för honom. Han fokuserar nästan uteslutande på sin egen vilja att ge bort dem. Att han var beredd att ge bort sina pengar till vem som helst som råkade komma i hans väg var viktigare än var pengarna hamnade. Tvärtom så tycks Thomas likgiltighet inför pengarnas fortsatta öde varit ett bevis för hans begynnande fromhet. Att känna ägande och vilja kontrollera är ur den religiösa fromhetens perspektiv fel. Frivillig självutplåning är däremot rätt.

Jag tror att Thomas Merton i denna berättelse fångade upp en grundläggande motsättning i all välgörenhet. Välgörenheten syftar både till att välgörarna ska bevisa sin frigjordhet från ägandebegär och att göra så mycket nytta som möjligt hos mottagarna. Det finns en uppenbar motsättning mellan dessa två syften. Att följa upp var pengarna hamnar och vilken effekt de får är trots allt tecken på en slags ägandebegär. Att med någon form av social ingenjörskonst försöka bygga upp ett bättre samhälle för de behövande är en utvidgning av egot snarare än en utplåning av det. Vill man styra vad som händer med pengarna man ger har man inte släppt taget från dem. Då är man inte fri från girighet. Så fort en givare försöker styra vad pengarna ska användas till förvandlas välgörenheten från något nobelt till något mer åt det affärsmässiga hållet. Vilket kan vara en förklaring till att det är Bill Gates, en känd affärsman, som ligger bakom en av de mest affärsmässiga, och effektiva, välgörenhetsorganisationerna.

Inom nationens gränser kommer denna motsättning allra mest upp i dagen när det gäller invandringspolitiken. Liksom den tiggande mannen i Mertons bok så kommer människor hit och bildligen knackar på vår dörr. Även om de inte är de mest hjälpbehövande i hela världen så har de det sämre än vi. Är vi goda människor så gör vi som Thomas och ger bort större delen av vad vi har till dem. Utan att fråga mer om vad de vill, vilka de är och vad de ämnar göra med det vi ger dem. Än mindre utan att fråga om våra resurser skulle kunna användas bättre på något annat sätt. Sådana frågor visar på bristande ödmjukhet. Enligt uppfattningen om alla människors lika värde så har ju inte vi mer rätt till de där resurserna bara för att de har råkat hamna i våra händer. Därmed så har vi egentligen inte heller någon rätt att rationellt styra över hur de kan användas. Det enda rätta vi kan göra är att visa att vi är fromma människor genom att frånsäga oss dem så fort en hjälpbehövande visar sig i vår närhet. Kanske finns det också någon slags spelteoretiskt argument bakom. Om alla var så fromma och gav bort sitt överskott så fort någon som hade mindre, även om det bara var lite mindre, så skulle världen vara en jämlik plats. Ett sånt resonemang bygger inte på rationalitet, utan handlar om en idealistisk kallelse att följa en viss religion, kanske med någon slags hopp att även andra ska hitta till denna religion så att den räddar världen. Många PKister verkar tänka att denna religion är det enda som kan rädda världen. Varenda gång någon underlåter att handla i enlighet med den kommer vi ett steg länge från världens räddning.

Av ovanstående anledning är jag ganska pessimistisk när det gäller möjligheterna att överbrygga klyftan mellan PKister och antiPKister. Vi har helt enkelt olika religioner. Vad de ena tycker att man ska hantera religiöst tycker de andra att man ska hantera rationellt. PKisterna tenderar att behandla antiPKisterna som en slags orena, så som många religioner har behandlat sina motståndare. AntiPKisterna tycker att PKisterna är ena skenheliga jävlar som egentligen inte bryr sig om världens tillstånd, utan bara är ute efter att få känna sig som goda, renläriga människor till vilket pris som helst. 

Eftersom jag personligen lever efter devisen att även frivillig dumhet är en grov synd, så sällar jag mig till antiPKismen på det politiska planet. Inte mindre så beundrar jag Thomas för hans spontant osjälviska handlande. PKismens religiösa rötter saknar inte värde, utan är något vi behöver lika mycket som vi behöver rationaliteten. Men vi skulle behöva en öppen och seriös diskussion om när fromhet respektive rationalitet bör tillämpas.

söndag 10 juni 2012

Det nya klassamhället


Jag hade lätt för mig i skolan. Dessutom hade jag redan då ett brett allmänintresse, så jag var intresserad av de flesta av skolämnena. Eftersom mina föräldrar dessutom är halvbildade typer, så var det en självklarhet att jag skulle läsa naturvetenskapligt program på gymnasiet och sedan läsa vidare på universitetet. Praktiskt program? Alternativet nämndes bara en gång, av en lärare som menade att det vore ett pinsamt utryck för lättja om jag skulle välja något annat än Natur.

På universitetet började konfrontationen med den hårda verkligheten. Det räckte inte längre att vara intelligent, nyfiken och någorlunda arbetsam. Man var tvungen att vara fokuserad, pragmatisk och någorlunda konformistisk också. Det var inte jag, så jag blev ingenting. På grund av breda språkkunskaper och en hel del tur lyckades jag få ett jobb med att översätta och sammanfatta nyheter på ett omvärldsbevakningsföretag (låter mer avancerat än det är) och jobbade med det på distans på typ halvtid i fyra år. Men jag hade hela tiden känslan av att den verksamheten inte var hållbar. Det var inte heller lätt att skaffa andra distansjobb. Eftersom jag under tiden höll på att renovera ett hus och trivdes riktigt bra med det, började jag mer och mer leka med tanken att försöka byta bana och bli hantverkare i stället. Kanske hade jag inte vad som behövdes för att kvalificera i medelklassen utan skulle passa bättre som arbetare? Jag tänkte att VVS-tekniker kunde passa mig fint, eftersom det både är teoretiskt och praktiskt på samma gång.

Sedan denna insikt nådde mig har hindren hopat sig. När jag sökte efter grundläggande vuxenutbildningar inom VSS hittade jag bara en eller två i hela landet, i Katrineholm och Uppsala tror jag. Huruvida jag skulle vara kvalificerad att söka dem vet jag inte, för jag ser det inte som rimligt att flytta iväg från min familj i ett år. Hade jag däremot velat skaffa mig en högre utbildning till ingenjör eller hundra andra saker skulle jag lätt kunna hitta en på pendlingsavstånd, dessutom börjar en och annan sådan utbildning på distans dyka upp. När jag nästan hade gett upp så snubblade jag in på lokala Komvux hemsida och upptäckte till viss förvåning att en grundläggande VVS-utbildning faktiskt finns bara fyra mil från där jag bor. Bingo. Komvux sa att visst fick jag söka, det fanns visst en chans att Kommunala Godtycket skulle låta mig gå den utbildningen. Jag skulle få besked i slutet av maj, sa de. Tror ni de har orkat skicka mig något papper med ja eller nej? Nej, det har de inte. Med mina kompletta och löjligt höga gymnasiebetyg tycker de antagligen att jag bör klara mig ganska bra här i världen. Vilket jag också gör (man måste ju faktiskt inte ha ett formellt arbete för att ha det bra).

Jag har också försökt bli industriarbetare. Det stod i tidningen om en 20 veckors utbildning inom industrin en gång, så jag ringde Arbetsförmedlingen och frågade vad som krävdes för att få gå en sådan. De kopplade mig vidare till någon central professionell pratkvarn som upplyste mig i syrlig ton att det faktiskt var skattepengar som bekostade en sådan utbildning. Hade han inte varit så tränad i att prata på folk utan pauser så att de inte kan svara och uppta hans viktiga skattefinansierade tid så hade jag flikat in att det är skattepengar bakom nästan alla utbildningar i det här landet, även de i mikrobiologi och Harry Potters världar. Men han fick in sin poäng: Till arbetarklassen kommer man inte utan att förtjäna det.

Samhället gör allt för att precis alla ska ha rätt att bli medelklass. Alla ska kunna komma dit och konkurrera och jobbcoachas och bli utbrända på lika villkor. Men arbetarklassen tycks vara ett reservat för dem som på grund av sin bakgrund, bristande motivation eller bristande studieförmåga hamnade där. Där kan de som av börd eller val tidigt i livet uppfyller villkoren ta det relativt lugnt, skyddade av fackföreningar till en grad som lägre tjänstemän bara kan drömma om. Inte för att arbetarklassens liv är alltigenom avundsvärt, men fortfarande verkar den vara en kategori skyddad från yttre konkurrens i jämförelse med medelklassen. Är det bara för att ingen förväntas vilja bli arbetarklass, eller finns det också en underförstådd politisk vilja att arbetarklassen ska vara skyddad från alla som har en teoretisk att någon annanstans? Kanske är det inte längre överklassen, utan arbetarklassen som är ett skyddat habitat för en politiskt viktig kategori människor?

fredag 8 juni 2012

Känslans sanningsvärde


I de senare två blogginläggen har jag antytt att det ena och det andra bör vara sant eftersom det känns så. Ett antagande som vid en första anblick framstår som naivt. Här kommer en lite mer utförlig förklaring till det antagandet:

Min utgångspunkt är att perception är vårt enda sätt att ta in kunskap om världen. Tänkande är ett sätt att tolka denna kunskap, gissa oss till relationer av orsak och verkan och så vidare, för att kunna agera efter kunskapen. Men perceptionen är vad som ger oss kunskapen.

Då uppkommer frågan vilken form av perception som är riktig. Man kan förstås som Descartes hävda att det kan vara en demon som lurar oss till allt, men i praktiken tar vi det vi ser och hör för sanning. Om inte annat så vilar vetenskapen på visuella och auditiva intryck. Hade vi sagt att det vi ser och hör är ogiltigt så skulle hela den experimentella vetenskapen vara ogiltig. Så den analytiska filosofin, som är mest intresserad av att skilja sanning från osanning på ett filosofiskt plan, har på grund av sitt beroende av vetenskapen svårt att ogiltigförklara den visuella och auditiva perceptionen. Och ska visuella och auditiva intryck anses giltiga, så följer väl automatiskt att lukt-, smak- och känselintryck är det.

Däremot är vad som kallas introspektion mer eller mindre värdelöst ur vetenskapens perspektiv. Det går inte att pröva via upprepade experiment. Det går inte att fånga i formler. Det går inte att klassificera. Därmed så är det inte något verkligt ur vetenskapens perspektiv. Anser man att vetenskapen har monopol på att beskriva världen måste man därmed bortförklara introspektionen som en villfarelse, neurologiska tillfälligheter, illusioner som evolutionen har selekterat fram för att vi ska klara oss bättre…vad som helst, men inte en källa till kunskap om världen.

Men vetenskapens överhöghet är också den enda anledningen att inte betrakta introspektionen som en giltig källa för kunskap. Det kan vara en demon, ett ögonfel eller någonting annat som lurar oss att vi ser det vi ser. Liksom bakom det vi hör och uppfattar med känseln. Det kan ligga diverse villfarelser bakom det vi erfar genom introspektion. Men vad annat kan ge oss kunskap om den värld som vi lever i än de intryck som den förmedlar till oss?

Manual för askes efterfrågas


En punkt som vår tid inte tar upp är möjligheterna till och meningen med asketiskt leverne och asketiska övningar. Jag har tidigare berört ämnet lätt i föregående inlägg och ett inlägg om Simone Weil. Weils historia var ganska sorglig. Trots att hon levde under första halvan av 1900-talet och därmed borde haft något bättre förutsättningar att ta hand om sin hälsa jämfört med sina föregångare inom den kristna mystiken, dog hon vid 34 års ålder av en blandning av anorexi och tuberkulos. Var hennes asketism alltför måttlös? Var det lättare för tidigare mystiker att vara asketiska på ett mindre destruktivt sätt, eftersom de hade fullt av likasinnade omkring sig som tillsammans hjälptes åt att balansera asketism och självdestruktivitet?

Det skulle kunna vara så. För den som idag kommer i kontakt med askens dragningskraft finns ingen vägledning om hur man ska bete sig. De enda officiella riktlinjerna är att man ska sträva efter att bli lycklig och söka all möjlig njutning så länge man inte skadar andra. Så vill man komma i kontakt med livets mer utmanande sidor måste man söka sig en ursäkt. Sport är en, men idrottsvärlden är anpassad för ett antal människor med vissa fysiska och psykiska egenskaper. Skönhet är en annan. Med ursäkten att man vill se bra ut kan man komma undan med ganska genomgripande asketiska övningar. Men vill man dra den askesen för långt i den riktningen flippar man ut i ätstörningar och liknande. 

Idag finns inget legitimt sätt att vara asketisk för askesens egen skull, vilket gör att man alltid missar målet på något sätt. Vilket målet nu än är. Jag känner att det finns någon form av mening i det och människorna på medeltiden kände att det fanns någon mening i det. Med tanke på tendenserna till försakelse hos allra främst tonåringar tror jag att det finns betydligt fler som känner att en sådan mening finns. Men denna känsla förtrycks hos de flesta när de blir vuxna och talade tillrätta av majoritetskulturen. Kanske skulle en diskussion som tar askesen på allvar och i viss mån godkänner den kunna göra det lättare att leva ut sin asketiska sida på ett mer meningsfullt och mindre destruktivt sätt. Men eftersom askesens idé är så främmande för vår tid vet jag inte ens var en sådan diskussion skulle börja.

måndag 4 juni 2012

Fångad i en tid

Det talas mycket om att man inte ska fixera sig vid sin egen geografiska hemvist, utan vidga sina vyer. Men det talas sällan om att man ska vidga sina vyer förbi sin egen tid. Tvärtom talas det om ”det senaste” i positiva termer, medan adjektiv som ”medeltida” och ”1800-tals” används om det man vill diskreditera. Det är politiskt korrekt att anta att alla kulturer är jämlika. Samtidigt är det politiskt korrekt att anta att vår tid är bättre än alla andra tider på alla områden. När det gäller skillnader över geografiska områden ska man vara oändligt öppensinnad, medan man kan och bör vara oändligt inskräkt när det gäller skillnader över tid.

Har man en unipolär syn på samhället så bör det senare vara ett riktigt antagande. Inget samhälle har varit bättre än vårt, vad vi vet, så det enda historia är bra för är att lära oss varför det blev så bra som det blev och underförstått hur vi kan göra det ännu bättre. Det kräver ingen förståelse för historien annat än på nutidens villkor. Den som tydligast bröt med detta synsätt var Michel Foucault. Eftersom han hyste en multipolär syn på samhället så antog han inte med automatik att vår tid var den bästa möjliga ur alla aspekter.  Och därför, antar jag, var det befogat att se historien så som den var i sig själv, för sin egen skull, och inte i förhållande till nutiden, så som han beskriver i Vetandets Arkeologi.

Foucaults multipolära synsätt har jag tagit till mig fullständigt. Om ett och samma samhälle består av en mängd strukturer eller system, så måste inte alla vara bästa möjliga samtidigt bara för att det sammanlagda resultatet blir ganska bra. Även om till exempel vårt samhälle är bra på att studera naturen och medla i konflikter mellan dess medborgare, har det kanske blinda fläckar på områden där man var betydligt mer avancerade i en svunnen tid. Till exempel i det religiösa. Kanske kan ett givet samhälle bara ta till sig en aspekt av sanningen åt gången. Religionen är inte en förelöpare till vetenskapen, utan talar om en helt annan aspekt av tillvaron. Vilken aspekt som är relevant eller irrelevant är en annan fråga, men religionen och vetenskapen har två helt olika sätt att vara sanna. Vetenskapen genom att överensstämma med den fysiska världen och religionen genom att överensstämma med våra viljemässiga uppenbarelser. Kanske är det något som blev bortglömt på väg till vår tid, som ändå är relevant?

Sådana hypoteser kan inte omedelbart avfärdas. Därmed försöker jag undvika att vara en fånge i vår tid. Jag undviker att  hålla reda på vad som är trendigt förutom i rent studiesyfte. Varför skulle det vara mindre inskränkt att följa det som råkar tillhöra en viss tid bara för att den tiden råkar infalla just nu än att slaviskt följa vad som hör samman med en viss kultur? Jag gör mitt bästa för att undvika att fylla mitt medvetande med den just-in-timetrafik av budskap som utgör nutiden. Bland annat därför har jag valt att bosätta mig på landet, där jag ägnar en ganska betydande del av min tid åt relativt tidlösa sysselsättningar som att bygga, gräva, röja gräs, ordna ved och så vidare. Det är inte det att jag skyr moderna verktyg (hade de haft elektriska motorsågar för hundra år sedan hade de nog tusan använt dem), men jag inbillar mig ändå att min frivilliga halvisolering gör mig mer mottaglig för eventuella bortglömda insikter från andra tider. Och som vanligt är allt Fockans fel. Han fick mig inte till att bli en homosexuell knarkande kosmopolit, men ändå tror jag att få har påverkat mig så mycket i mitt val av liv som han. Jag har även andra skäl att bo på landet, men min önskan att motbevisa Foucaults tes att vi alla är fångade i vår egen tids sätt att tänka är inte en oviktig faktor.