Fockan sa det. Institutioner i vårt samhälle är byggda
enligt principen bakom Panopticion (Wikipedia). Känslan av att alltid kunna
vara sedda får oss att bete oss som vi tror förväntas. Det får oss att internalisera
ett samhälleligt rekommenderat sätt att vara i våra personligheter till den grad att det
inte finns någon egentlig åtskillnad däremellan.
Så om vi i stället börjar från andra hållet och frågar:
Finns det någon plats i vårt samhälle som ligger utanför Panopticon? Ingen
geografisk plats, tror jag. Nästan överallt kan vi någon gång vara sedda. Kanske
inte direkt av en representant för samhället i stort, men av en familjemedlem
som har vissa länkar både till en själv och samhället.
Däremot så finns det aktiviteter som utförs utanför
Panopticon och måste utföras utanför Panopticon. Det gäller i stort sett alla
tekniska uppgifter. Det sämsta sättet att slå in en spik är att tänka ”hur se
jag ut medan jag spikar?”. Flyttar man sin blick utanför sig själv kan man inte
koncentrera sig på spiken. Kan man inte ta sig utanför Panopticon kan man inte
fokusera på sitt objekt. Så skaffar man sig ett tillräckligt komplicerat
praktiskt objekt att fokusera på så för det en ut från Panopticon under den tid
som man arbetar med det. Och omvänt kan de som inte kan ta sig ut från Panopticon
inte utföra alltför koncentrationskrävande praktiska uppgifter.
Panopticon är främst ett kvinnofängelse. Eller, rättare
sagt, dess avdelning för kvinnor är betydligt snålare med permissioner än
avdelningen för män. Kvinnor lär sig att alltid anta en potentiell åskådare,
även om de är ensamma. Varför annars dessa påståenden om att de målar ansiktet
och rakar benen för sin egen skull? Ja, för de känner sig sedda även när de är
ensamma, och känner man sig sedd känner man sig obekväm om man inte kan
kontrollera hur man framstår. Och eftersom kvinnor alltid är sedda så kan de
inte fokusera tillräckligt på en spik för att inte slå den snett. Inte om de
inte lyckas ta sig förbi de betydligt mer krävande barriärer för utträde som
Panopticons kvinnoavdelning har satt upp.
Jag får reda på så mycket intressant här på din blogg, tack för det, vill jag bara säga först.
SvaraRaderaDet här med Panopticon, är inte det egentligen samvetet då? Eller det man kallar samvetet, för vad som är rätt och vad som är fel är ju olika från kultur till kultur. Om man gör fel enligt sitt samvete så bryter man ju mot de normer som finns i samhället, och samvetet finns ju med även där man inte blir sedd rent fysiskt.
Tack själv.
SvaraRaderaIntressant frågeställning. Samvete handlar väl egentligen inte om risken för att vara sedd, utan om att följa idéer om rätt och fel trots att ingen kommer att få veta något. Men för riktigt sociala människor finns kanske ingen riktig åtskillnad däremellan, så att det som ser rätt ut i andras ögon också blir rätt för dem. Risken med att jämnt känna sig iakttagen är att man börjar handla enligt vad som ser ut att vara rätt i utomståendes ögon i stället för att konsultera sitt samvete.