Häromdagen hittade jag en kokbok av Ebba von Sydow på
biblioteket, skriven tillsammans med hennes syster Amy (jag vet inte heller hur
det ska uttalas). Eftersom mitt intresse för mat ligger på en ren drifts- och
överlevnadsnivå så blev jag inte alls besviken av att upptäcka att boken
egentligen inte främst handlade om hur man ska laga mat, utan om hur man ska
äta mat. Eller rättare sagt, hur man kan äta mat. På Marstrand, helst.
Tillsammans med familjen i vidare bemärkelse, förstås. Iklädd apfula men säkert
moderiktiga och lite käckt skrynkliga bomullskläder. Att ha en blå klematis i
närheten är inte heller fel.
Ebba von Sydow har ju tidigare mest gjort sig känd för att
göra något avancerat av något annat som borde vara ganska basalt, nämligen hur
man ska klä sig. Nu skulle jag kunna börja klaga på nutiden och hur vi upphöjer
det mest primitiva, typ mat och kläder, till det allra viktigaste ju mer
civiliserat vårt samhälle blir. Men det är egentligen inte sant. Trivialt bloggande
är långt mycket äldre än internet. I Herman Lindqvists bok om Madamde de Pompadour,
som var den franske kungens mycket inflytelserika älskarinna i mitten av
1700-talet, berättas att kungen hade mängder av människor med sig under nästan
alla delar av sin dag. I Versailles hade ett tjugotal människor äran att vara
med under hans uppstigning och påklädning. Inte tjänstefolk alltså, utan folk
som räknades. Ungefär lika många tittade på när drottningen åt middag, utan att
äta själva. Bloggande på 1700-talsnivå. Och likförbannat om hur man kunde sköta
det mest basala, typ klä sig och äta.
Även i Sverige fungerade kungahuset fram tills ganska nyligen som vår främsta
livsstilsbloggare. För den äldre generationen gör den det fortfarande. Som barn
såg jag vykort på en till synes vanlig och kanske lite töntig leende familj
framför kameran. Det var kungafamiljen, fick jag veta. En gång kunde man se dem
göra korv på teve. Det var tydligen någon speciellt med det. Varför gick mig förbi.
Nu vet jag bättre. Människor har genom tiderna gjort sitt bästa för att det
mest basala trots allt ska betyda något och därför utsett ledare att studera
och inspireras av även på de mest vardagliga områdena.
I och med populärkulturens intåg och bloggandets snabba tekniska utveckling har överklassen fått konkurrens av diverse andra klasser
som förebilder i det mest basala. Nästan till den grad att överklassen framstår
som en utrotningshotad art. Och liksom att biologer vill ha kvar alla arter att
studera, vill jag som sociologiskt intresserad gärna ha kvar alla
samhällsklasser att studera. Så varför inte använda kungahuset/presidenttiteln
som ett reservat för en utrotningshotad klass? Tyvärr kan vi inte ha kvar den
befintliga kungafamiljen där då, för prinsessan Madeleine färgar håret blont
som en annan förortsbrud och prinsen väljer en flickvän som alla killarna i
garaget i Bollnäs skulle ha valt om de hade varit prinsar. Så varför låter vi
oss inte representeras av Ebba von Sydow med familj i stället? De ser trevliga
ut, de kan föra sig och Ebba skulle inte ens behöva byta jobb. Hon kan ju
alltid kolla vad de andra kungligheterna har för klänningar på sig medan hon
representerar, eller?
Haha, ja jag tänker alltid på sagan om kejsarens nya kläder när man läser om de där modebloggarna och livsstilsbloggarna och heminredningsbloggarna och allt vad det är. Ebba och company skulle nog kunna inbillar folk att de hade kläder när de eg var nakna, och alla skulle blint ta efter utan att ens fundera..
SvaraRaderaMode har ganska starka likheter med modern konst. De som är inne i det verkar övertygade av betydelsen av färger på en duk/dyra handväskor, medan de/vi som står utanför nästan helt saknar förståelse för det. Skillnaden är att mode omfattar så många fler. Och så får ju modebloggare som väl är inga statsbidrag heller.
SvaraRaderaSen tror jag att kritiker av konst överdriver betydelsen lite i vissa konstverk. Ibland tror jag att konstnären i efterhand hittat på betydelsen, lite som om jag ska utföra ett experiment av något slag och från början har en frågeställning men när jag ser hur experimentet artar sig kanske skriver om frågeställningen lite, så att rapporten kommer att ge svar på problemet, istället för att ge svar på något annat. Och de få gångerna jag haft förmånen att skapa "konst" och få kritik på det, så har ofta personerna tolkat in en massa som jag inte ens tänkt på själv, men som jag glatt nickar till när de tror att de har listat ut bakgrunden, eftersom både jag och "kritikern" tjänar på att det finns något djupare än bara lite kladd på en vit duk. Det är lite komiskt när man tänker på det :)
SvaraRaderaTyvärr krävs det kanske sånt där låtsande för att alls kunna skapa någon gemenskap kring svåra områden som konst. Jag utesluter inte att konstverk verkligen kan beröra folk djupt. Men det sker inte på något systematiskt sätt, utan mer som en målning här eller där som verkligen säger något. Och det tror jag inte är tillräckligt för att människor ska kunna samlas kring konsten i organiserad form. Ska man bilda grupper, organisera konstrundor och så vidare så måste man sluta tysta överenskommelser om vad som bör räknas som bra och inte. Vilket förstås blir genomskinligt i omvärldens ögon.
SvaraRaderaJag skulle tro att det samma gäller inom filosofin, som jag sysslar med. Filosofiska texter kan verkligen vara meningsfulla för mig, men inte enligt någon speciell, etablerad systematik. Och det duger inte inom exempelvis den akademiska världen, där man måste ha någon slags system att organisera verksamheten efter. Människor som trevar sig fram till vad som verkligen framstår som meningsfullt är ingen grupp, utan enskilda sökare, och de har ingen anledning att tillbringa sina dagar tillsammans på ett universitet. Så man måste sluta överenskommelser om vad man gemensamt ska hävda är bra. Vilket jag tror stöter bort utomstående nästan lika mycket som de överenskommelser som sluts kring konsten.