Om staten kunde ta och betala ordentligt någon gång

Jag misstänker att svenska staten är dumsnål. När konflikt mellan olika intressen uppstår bestämmer sig staten ibland för att betala kompensation till de som drabbas. När staten exproprierar mark eller fastigheter behöver den betala. Men viljan att betala så lite som möjligt tycks vara större än viljan att minska motsättningar i samhället. När staten till exempel ska köpa mark till infrastrukturbyggen eller naturreservat så beter den sig som om det var frågan om en offentlig upphandling där det stod mellan medborgarnas intressen å ena sidan och privata vinster å andra sidan. Men det gör det inte. De som drabbas är lika mycket medborgare. Ofta inte några särskilt privilegierade sådana. Det står mellan medborgarnas intresse av att få så mycket som möjligt för så lite som möjligt och enskilda medborgare som har haft oturen att drabbas. Nästa gång kan det bli man själv.

Hade inte staten kunnat minska konflikterna ytterst västenligt om den inte var så snål å majoritetens vägnar? Om fåruppfödare hade fått kompensation för hela kostnaden att sätta upp vargstängsel kring betena, även innan halva flocken har blivit riven? Om skogsägare hade fått betalt för att ha skött sin skog så bra att den duger till naturreservat, och inte bara ett fiktivt marknadspris. Hade man velat sälja skogen till marknadspris så hade man väl redan sålt den. I Maciej Zarembas senaste artikel om skogen står det om en skogsägare som av ren princip vill förstöra en vacker fjällnära skog eftersom staten har kränkt hans äganderätt på ett ytterst otrevligt sätt genom att expropriera en annan del av hans mark som naturreservat. På något absurt sätt förstår jag honom, även om jag inte gillar de medel som han tar till. Skog som duger till naturreservat har antagligen skötts med omsorg. Att få den exproprierad är inget vidare tack för lång och trogen tjänst i naturvärdenas intresse.

Men kanske är det så majoriteten av medborgarna vill ha det. Kanske är det så en effektiv stat gör, förtrycker minoriteter på majoritetens uppdrag. Kanske mår majoriteten bara bättre av att få känna på lite motsättningar som visar vem som bestämmer.