onsdag 9 maj 2012

De som inte ser


Under ganska lång tid arbetade jag på uppdrag för ett stort skogsföretag. Stora Enso, faktiskt. Min uppgift var att sammanfatta alla tidningsartiklar som nämnde Stora Enso, Bergvik Skog och så vidare på något slags försök till affärsengelska. Dessa artiklar hamnade sedan i en rapport som skickades till Stora Ensos huvudkontor varje dag. (Är det någon som bevakar bloggar för deras räkning så kommer de att få sammanfatta det jag skriver nu på utrikiska och skicka till Stora Ensos huvudkontor). Syftet? Att Stora Enso skulle kunna fortsätta lura i allmänheten att de bryr sig om miljön och investerarna att det är ett företag med framtiden för sig.

Under arbetets gång så lärde jag mig förstås en del om skogsindustrin. Och om människors inställning till skogen. Det som förvånade mig mest var hur lite folk verkade bry sig om skogen som sådan. Å ena sidan var det skogsbolagen som såg potentiell pappersmassa i allt. Å andra sidan miljömuppar som pratade om antalet hackspättar och hur stor andel av skogen som var formellt skyddad. Siffror, siffror, siffror. Som om den enda som någonsin såg skogen var föraren till skördaren och miljömuppen som kanske någon gång gick ut i skogen för att leta hackspettar. Allts om folk brydde sig om verkade kunna kvantifieras från ett skrivbord var som helst. Både på förgörarsidan och bevararsidan.

Över huvud taget verkade svenska miljöorganisationer inte så hemskt intresserade av den svenska skogen. De var minst lika intresserade av den brasilianska skogen. Brasilianska aktivisters motstånd mot eukalyptusplantager fick i jämförelse relativt stort utrymme, speciellt i vänstermedia. En organisation bjöd in en brasiliansk aktivist till att tala om den ”gröna öken” som eukalyptusplantagerna utgjorde. Här hemma var vänstern och tidningarna överlag var mer intresserade av arbetstillfällena. En stor del av rapporteringen handlade om hur Stora Enso gjorde sig av med folk och stängde hela fabriker. Ofta beklagade både facket och företaget de höga virkespriserna. Det fick mig att undra över om de inte borde oroa sig mer över arbeten i ett fattigt land som Brasilien som trots allt till stora delar består av urskog och mer över naturen i ett rikt land som till stora delar består av granåker. Men det verkade inte så. Naturen tycks vara mer av en abstraktion än en realitet för de flesta människor. Ju längre bort, desto verkligare. Naturen är något man tänker på i form av termer och siffror (si och så mycket regnskog avverkas varje minut), inte något man ser framför sig i form av bilder.

Jag tror att det är så för de flesta människor. Det finns en stor minoritet av främst landskapsbor som faktiskt ser landskapet i egenskap av landskap. Men både industrin och miljörörelsen domineras av dem som inte ser. De vill alla använda landsbygden till ett eller annat syfte. Industrin vill exploatera den, miljörörelsen vill kunna konstatera att de har fyllt den med så många djurarter som möjligt. Vindkraftverk kan man också ställa där, tycker miljörörelsen, det ger en annan sorts fina siffror. Eftersom ingen etablerad organisation talar för oss som ser så har jag hittills sett det som en hopplös kamp att vinna. Men när en inflytelserik journalist nu har visat sig tillhöra dem som ser, kanske det finns lite hopp om att kunna övertyga dem som inte ser om att det vi ser är verkligt, trots att det inte kan malas ner i siffror. Inte för att vi som ser landskapet skulle vara bättre än de som inte ser det, utan för att förmå de senare att inse att det är verkligt för oss, kan bli verkligt för kommande generationer och är verkligt för många turister och besökare. Även om folk inte ser det, bör de veta att det finns. Maciej Zaremba har gjort en mycket stor insats för detta.


Jag är uppvuxen i denna typ av landskap, men såg det egentligen inte förrän  jag hade lämnat det i flera år för olika storstäder.

3 kommentarer:

  1. Ja det blir ju inte så stor biologisk mångfald om man bara odlar granar. Det finns ju många lövträd som man ser väldigt sälllan idag, och djur som behöver andra träd än gran för att överleva. Tråkigt när allt bara styrs av pengar!

    SvaraRadera
  2. Hej!

    Ursäkta att jag kommer här och stör med ett reklaminlägg apropå ingenting! Jag har rotat lite i "arkiven", och såg att du varit med och skrivit Vecka 6-inlägg tidigare! Vi är på jakt efter nya och gamla skribenter som vill fortsätta vara med och skriva Vecka 6-inlägg, kanske du är en av dem?

    Tanja som drev utmaningen tidigare lämnade över för ett tag sedan över projektet, men vi fortsätter som vanligt. Precis som tidigare så kommer nya teman varje tisdag (förmiddag), och om du själv har tips på intressanta teman, idéer eller vinklingar så tar vi tacksamt emot dessa på vecka6@gmail.com eller på Twitter @Vecka6. Vi uppskattar dessutom väldigt mkt att få hjälp att sprida informationen om Vecka 6 så att fler ansluter sig och skriver om sex och relationer.

    Tack för att jag fick störa en stund så här på kvällningen!
    Hälsningar Erika (och Klara), nya Vecka 6-duon.
    PS, Om du skriver ett inlägg på givet tema, glöm inte att kommentera på http://vecka6.blogspot.se

    SvaraRadera
  3. Problemet för skogens del är att skapar naturreservat och liknande för den biologiska mångfalden och kalavverkar och planterar granåker på resten. Det verkar som att man räknar ut hur stor del av lövträden som måste sparas för att olika arter ska överleva, sen är resten till för skogsbruket och enbart skogsbruket. Alla intressen tillgodosedda. Miljövännerna har fått tillfredsställande siffror och skogsbolagen får göra nästan precis hur de vill. En bråkdel av skogen har man gett till mijövännerna och resten har man gett till skogsbolagen.

    För landskapets del hade det varit bättre att fokusera mer på ett hänsynsfullt skogsbruk än den totala frånvaron av skogsbruk i vissa områden. Skogen jag har fotograferat här ovan är inget naturrreservat utan en bruksskog. Jag har själv blivit erbjuden att ta en ek därifrån. Men det gäller för enskilda skogsägare att inte sköta sin skog alltför bra. Då kan staten komma och kräva att få köpa den till en pris som staten bestämmer för att göra naturreservat av den. Då måste man biotopförstöra för att få behålla sin skog. Jag läste i en lantbrukstidning att det finns markägare som gör så och till och med trädfällningsbolag som erbjuder biotopförstöring som tjänst.

    SvaraRadera