De som inte ser

Under ganska lång tid arbetade jag på uppdrag för ett stort skogsföretag. Stora Enso, faktiskt. Min uppgift var att sammanfatta alla tidningsartiklar som nämnde Stora Enso, Bergvik Skog och så vidare på något slags försök till affärsengelska. Dessa artiklar hamnade sedan i en rapport som skickades till Stora Ensos huvudkontor varje dag. (Är det någon som bevakar bloggar för deras räkning så kommer de att få sammanfatta det jag skriver nu på utrikiska och skicka till Stora Ensos huvudkontor). Syftet? Att Stora Enso skulle kunna fortsätta lura i allmänheten att de bryr sig om miljön och investerarna att det är ett företag med framtiden för sig.

Under arbetets gång så lärde jag mig förstås en del om skogsindustrin. Och om människors inställning till skogen. Det som förvånade mig mest var hur lite folk verkade bry sig om skogen som sådan. Å ena sidan var det skogsbolagen som såg potentiell pappersmassa i allt. Å andra sidan miljömuppar som pratade om antalet hackspättar och hur stor andel av skogen som var formellt skyddad. Siffror, siffror, siffror. Som om den enda som någonsin såg skogen var föraren till skördaren och miljömuppen som kanske någon gång gick ut i skogen för att leta hackspettar. Allts om folk brydde sig om verkade kunna kvantifieras från ett skrivbord var som helst. Både på förgörarsidan och bevararsidan.

Över huvud taget verkade svenska miljöorganisationer inte så hemskt intresserade av den svenska skogen. De var minst lika intresserade av den brasilianska skogen. Brasilianska aktivisters motstånd mot eukalyptusplantager fick i jämförelse relativt stort utrymme, speciellt i vänstermedia. En organisation bjöd in en brasiliansk aktivist till att tala om den ”gröna öken” som eukalyptusplantagerna utgjorde. Här hemma var vänstern och tidningarna överlag var mer intresserade av arbetstillfällena. En stor del av rapporteringen handlade om hur Stora Enso gjorde sig av med folk och stängde hela fabriker. Ofta beklagade både facket och företaget de höga virkespriserna. Det fick mig att undra över om de inte borde oroa sig mer över arbeten i ett fattigt land som Brasilien som trots allt till stora delar består av urskog och mer över naturen i ett rikt land som till stora delar består av granåker. Men det verkade inte så. Naturen tycks vara mer av en abstraktion än en realitet för de flesta människor. Ju längre bort, desto verkligare. Naturen är något man tänker på i form av termer och siffror (si och så mycket regnskog avverkas varje minut), inte något man ser framför sig i form av bilder.

Jag tror att det är så för de flesta människor. Det finns en stor minoritet av främst landskapsbor som faktiskt ser landskapet i egenskap av landskap. Men både industrin och miljörörelsen domineras av dem som inte ser. De vill alla använda landsbygden till ett eller annat syfte. Industrin vill exploatera den, miljörörelsen vill kunna konstatera att de har fyllt den med så många djurarter som möjligt. Vindkraftverk kan man också ställa där, tycker miljörörelsen, det ger en annan sorts fina siffror. Eftersom ingen etablerad organisation talar för oss som ser så har jag hittills sett det som en hopplös kamp att vinna. Men när en inflytelserik journalist nu har visat sig tillhöra dem som ser, kanske det finns lite hopp om att kunna övertyga dem som inte ser om att det vi ser är verkligt, trots att det inte kan malas ner i siffror. Inte för att vi som ser landskapet skulle vara bättre än de som inte ser det, utan för att förmå de senare att inse att det är verkligt för oss, kan bli verkligt för kommande generationer och är verkligt för många turister och besökare. Även om folk inte ser det, bör de veta att det finns. Maciej Zaremba har gjort en mycket stor insats för detta.

Länk till fjärde delen av Maciej Zarembas artikelserie om skogen. Ytterst läsvärd artikel.

Jag är uppvuxen i denna typ av landskap, men såg det egentligen inte förrän  jag hade lämnat det i flera år för olika storstäder.