Kropp utan själ

En enda sak gör mig till en riktigt dålig lantis: Jag tål inte döda djur. Det gör att jag inte kan äta kött (men fisk går, speciellt fiskpinnar). Och speciellt så tål jag inte döda möss, vilket katten Lucretzia såklart inte kan förstå. Det är något med mössens ansiktsuttryck som är helt outhärdligt.

För ett par veckor sen dog min andra katt, Bonko, efter några dagar sjukdom (höga njurvärden, sa veterinären). Men jag hade inga problem med att begrava honom, kroppen var inte alls otäck. Den var Bonko, fast mycket död. Som om en kropp utan en själ inte blir lika otäck när man vet vilken själ som har bebott den.

Antagligen gäller detsamma för människor. Om en människa dör i offentligheten forslas kroppen snabbt bort så att utomstående inte ska behöva se den. Sen visas den för de anhöriga, som ska ”ta ett sista farväl”. Jag antar att det är en viktig del av sorgen att konstatera att det verkligen är kroppen efter någon som stod en nära. Så hur kan en död kropp från någon man aldrig fick lära känna, inklusive mössen som katten tar, vara så frånstötande, men en död kropp från någon man kände, inklusive en katt, nästan vara en lättnad att få se? Är det för att en kropp utan en personlighet påminner oss om en mycket obehaglig objektiv natur av vår existens? Träffar vi på en människa först efter döden, kommer vi aldrig att kunna knyta en personlighet till kroppen. Kan vi däremot knyta en personlighet till kroppen är den acceptabel även om den är död. Det är inte döden som sådan som är det mest skrämmande, utan en materialistisk sida av vår natur som vi inte mäktar med att erkänna när det gäller någon som är en person eller har varit en person. Men som uppenbarar sig för oss när vi ser en kropp vars personlighet vi aldrig har känt till.