Ibland tror jag att “den fria viljans problem” till delar
bottnar i att man inte har definierat ordentligt vad man menar med vilja. Lite
slentrianmässigt antar man att allt som ligger bakom varje beslut är vilja. Och
omvänt: Finner man att vi tar ett eller annat beslut utan att någon fri viljeyttring ligger bakom, så sägs
detta vara ett bevis för att viljan inte existerar eller åtminstone inte är så
fri som vi föreställer oss.
Ett antal texter jag har läst ur den analytiska skolan, bland
annat Fri vilja av Thomas Pink (rekommenderas inte särskilt) och Vad är
meningen med alltihop av Thomas Nagel (grundläggande, jag vet, men den stod i
bokhyllan) tar upp riktigt futtiga exempel för att bevisa att vi har eller inte
har en fri vilja. Typ att vi kan bestämma om vi kan gå över gatan (Pink) eller
vilken mat vi ska beställa på en restaurang (Nagel). Åtminstone Nagel tycks
mena att eftersom vi tar en del vardagliga beslut på reflex, så kan viljan inte
vara riktigt fri. Även neurovetenskapliga undersökningar som kan läsa av ett
beslut i hjärnan innan vi är medvetna om vilket beslut vi har tagit har anförts
som ett argument för att viljan egentligen inte alls existerar, åtminstone inte
i den subjektsstyrda form som vi föreställer oss.
Men tänk om det
skulle ligga ett medvetet, viljemässigt övervägande bakom vart enda litet
futtigt beslut vi tog. Tänk om vi var tvungna att fundera på om vi verkligen
ville välja den blåa eller röda tröjan, vägen till höger eller vägen till
vänster, korven eller hamburgaren. Då hade vi inte hunnit med mycket annat.
Boken Descartes misstag av Antonio R
Damasio beskriver ett fall med en man med en hjärnskada som blev just sådan,
att han kunde sitta i en halvtimme och väga för och emot med två olika datum
för återbesök. Han måste ju fundera ut vilket datum han verkligen ville välja.
Det vi
vanligtvis menar med vilja är ungefär en av subjektet kontrollerad och
motiverad grund för beslut. Viljan i denna bemärkelse är något vi bara tar fram när vi känner för
att kontrollera och motivera våra beslut. Ett cirkelresonemang, men ett giltigt
sådant enligt min uppfattning eftersom det handlar om definitioner. När vi
pratar om vilja menar vi vanligtvis inte alls allt som ligger bakom alla beslut,
utan bara den faktor som ligger bakom genomtänkta, allvarligt menade beslut. Därför
är det bara bakom den formen av beslut som det är värt att leta efter vad vi kallar vilja.
Min upplevelse av att ha fri vilja är när jag kan handla efter mina instinkter eller vad man ska kalla det. Naturliga behov kanske. Tex om jag är sugen på en viss sorts mat och jag kan köpa precis den maten, eller om jag vill ha en viss man och jag har rätt att gifta mig med den mannen (och inte bli tvingad att gifta mig med någon annan), och att jag kan bo som jag vill osv. I fri vilja räknar jag inte in om jag kan välja biofilm tex, för det är inte något nödvändigt, men mat, sömn, kärlek, där känner jag att jag vill kunna välja när och hur och vad.
SvaraRaderaKan det inte finnas en konflikt mellan ditt jag och dina instinkter då? Typ att du skulle kunna bli misstänksam att dina instinkter lurar dig att äta mat som inte är nyttig och som du därför inte vill äta eller lurar sig att gifta dig med en man som luktar gott i stället för en man som är intelligent och trevlig och gillar barn eller vad som nu skulle vara rationellt att önska sig? Nu hoppas jag förstås att det inte förhåller sig på det viset, men teoretiskt sett så skulle ju ens instinkter kunna gå emot ens rationella intressen.
RaderaJag tänker att man kan se fri vilja som grader av separation mellan medvetandet (eller jaget?) och världen. Dvs, om jag skulle kunna fatta ett beslut på ett sådant sätt att inget stimuli eller ingen upplevelse överhuvudtaget kan få mig att ändra mig, så är det beslutet så fritt som det kan bli. Motsatsen är om ett beslut är direkt länkat till stimuli och ändras omedelbart när detta stimuli förändras. Och sedan tänker jag att det finns grader däremellan, där vissa intensiteter eller kombinationer av stimuli under en viss tid kan påverka våra beslut. Vi buffrar stimuli, bearbetar dem, och producerar efter en tid handlingar som resultat, tänker jag. Jag tänker här inte enbart på medvetet bearbetande utan också omedvetet.
SvaraRaderaMöjligen orelaterat: Nietzsche tänker, vad jag förstår, på medvetandet som reaktivt, som något som drar igång för att svara på ett problem som har uppstått. Dvs ju mer medvetet tänkande som uppstår, desto större är problemet, eftersom "kroppen" inte kunde lösa problemet på egen hand. Om man ställer sig bakom denna vinkel, så är det alltså här, i de mest problematiska besluten, som man ska söka den fria viljan enligt dig. Detta överensstämmer inte exakt med min åsikt om var man bör söka den (se ovan), men det finns överlapp.
Jag tycker att din förklaring av viljan som separation mellan jaget och världen är intressant, även om jag inte helt och håller begriper den. Eller rättare sagt, jag kan inte föreställa mig ett exempel av ett extremt fritt beslut som du beskriver det. Inte ens något i närheten. Fria beslut kan, som du skriver, inte vara en direkt följd av någon form av stimuli, varken i realtid eller lagrat. Men ett beslut i den verkliga, materiella världen måste väl ha någon form av grund i den verkliga och materiella världen? Och om denna grund ändras, så måste väl en fri individ kunna ändra beslutet, utan att det blir mindre fritt för det?
RaderaIntressant det där med Nietzsche också. I vilken bok kan man läsa det, på ett ungefär? (jag har inte kommit igång med att läsa Nietzsche riktigt annat än i form av spridda texter). Jag skulle inte uttrycka det som att det är kroppen som tar hand om det oviktiga, men kanske det omedvetna, eller samhällets normer eller vanan.
Egentligen tror jag inte att problematiska beslut nödvändigtvis måste vara friare. Antagligen kan man ta även väldigt vardagliga beslut fritt, typ lyfta handen bara för att bevisa att man kan bestämma sig för att göra en sån sak och så vidare. Däremot så tror jag att man kan ta en mängd vardagliga beslut totalt ofritt, grundat på diverse stimuli som man inte har reflekterat över. Den ofriheten accepterar vi i allt som är oviktigt. Så mer av studietekniska skäl tänker jag mig att man bör leta efter viljan bakom beslut där den bör finnas i stället för bakom beslut där den både skulle kunna vara närvarande och frånvarande.
Det var lite knepigt att hitta texten jag tänkte på hos Nietzsche. Det är möjligt att jag tänkte på följande citat från Deleuzes "Nietzsche and Philosophy". "In Nietzsche consciousness is always the consciousness of an inferior in relation to a superior to which he is subordinated or into which he is 'incorporated'". Superior här är alltså inte en annan person utan den egna kroppen. "We do not know what the body is capable of, what forces belong to it or what they are preparing for." (sidan 39)
SvaraRaderaDet kan också vara intressant att jämföra med sektion 11 och sektion 354 i The Gay Science, där Nietzsche säger att medvetandet är det minst färdiga och minst utvecklade i organismer, och att dess grad av utveckling står i proportion till kapaciteten för kommunikation.
Intressant exempel du tar upp med ett beslut som är konditionellt, grundat på ett antagande om världen. Det verkar ju som att man gör omedvetna eller medvetna antaganden i relation till nästan varje beslut man fattar, grunden för beslutet. Det finns nästan alltid förhållanden som skulle kunna få en att riva upp beslutet, även om man är "fri". På det sättet finns det inget absolut fritt beslut i min mening, som du säger.
Kanske kan det vara vettigt att skilja på de fall där sådana villkor/antaganden är medvetna, och där de inte är det?
Ja, den texten i ”Nietzsche och Filosofin” (finns en svensk översättning konstigt nog) läste jag igår, vilket sammanträffande eller nåt. Jag har tagit ditt goda exempel och börjat läsa den boken. Överraskande bra bok, mer lättläst än något annat jag har läst av både Deleuze och Nietzsche.
RaderaMenar du på något sätt att beslut som är allmänmänskliga, som kan vara lika över tidsgränser och så vidare är friare än beslut som är specifika för en viss individs situation? Att den konkreta situation som individen befinner sig igenom sin samhällsposition, ålder, kön och så vidare i sig är en slags ofrihet, så alla beslut som på ett eller annat sätt tar hänsyn till individens konkreta förutsättningar i någon mån blir ofria? Skulle då det friaste tänkbara beslutet vara något som folk har kunnat komma fram till i vitt skilda tidsåldrar och från helt olika samhällspositioner, typ vikten av att värna mänskligt liv eller något liknande?
Om man pratar om friare eller ofriare beslut inom ramen för en individs specifika förutsättningar, så har beslut som bygger på medvetna villkor åtminstone större sannolikhet att vara fria än de som bygger på omedvetna villkor. Man kan antagligen ta fullkomligt ofria beslut även om man är medveten om vilka förutsättningar beslutet bygger på. Men är man medveten om förutsättningarna så har man möjlighet att ta ett fritt beslut, om man skulle se en anledning att utnyttja sin frihet. Är man däremot inte medveten om de förutsättningar ett beslut bygger på så kan man inte ta ett fritt beslut, även om man skulle vilja. Det är väl den tanken som senare tiders ”medvetenadegörande” filosofi, typ Foucault, bygger på?
"Ibland tror jag att “den fria viljans problem” till delar bottnar i att man inte har definierat ordentligt vad man menar med vilja."
SvaraRaderaDet är en vanlig uppfattning om detta problem liksom om många andra filosofiska problem. Harald Ofstad fann (har jag hört) 200 sätt att precisera "freedom of decision" i en bok om fri vilja från 1961. Själv tror jag dock inte att skälet till att vi inte nått någon konsensus om denna fråga är att den är så svår att definiera. Istället beror svårigheterna på att så många filosofer och andra helt enkelt inte vill erkänna att vi inte har någon fri vilja. Därför ändrar man på frågan och kommer med diverse avledande manövrar. Ser man på frågan nyktert blir det tydligt att vi inte har någon fri vilja.
Det kan vara så att våra teorier leder fram till slutsatsen att det inte kan finnas någon frihet. I synnerhet vetenskapen bygger på det antagandet. Men om vi trots allt fortsätter att uppfatta att det finns frihet? Är det vår perception av värden eller teorin det är fel på då?
RaderaI frågan om friheten tror jag att det spelar viss roll vilket sanningsbegrepp man ansluter sig till. Om man föredrar en pragmatisk sanningssyn, som Richard Rorty till exempel, så är meningen med teorier hur de får oss att handla. Vetenskapens största förtjänst ligger till exempel i allt den tillåter oss att göra. Uppfattningen att det inte finns någon frihet bör enligt detta synsätt vara värdelöst. För den idén kan enligt själva sitt innehåll inte få subjektet att handla annorlunda på något sätt: Är vi inte fria att ta några beslut om att handla annorlunda, så måste vi fortsätta handla precis som tidigare. En teori om friheten som faktiskt skulle kunna vägleda individen på något konstruktivt sätt skulle enligt det pragmatiska synsättet vara mycket mer användbart.
De sista kommentarerna här sätter fingret på något intressant: en filosofisk uppfattning kan ha värde även om den visar sig vara falsk (förutsatt att vi har någon sorts metod för att falsifiera den). Anta att vi kunde visa bortom tvivel att "viljan" är "ofri". Som du verkar antyda kan det vara mycket mer lämpligt att låta människor fortsätta dyrka begreppet fri vilja än att försöka med alla medel övertyga dem att den inte finns. Om man vill ta ifrån människor deras koncept bör man ha mycket bra skäl.
SvaraRaderaFast just den "pragmatiska sanningsteorin" är som jag ser det (om du ursäktar) just ett försök till en sådan avledningsmanöver (som också använts i andra sammanhang - t ex vad gäller frågan om Guds existens). Sanning har att göra med hur världen är beskaffad (det är definitivt så vi använder sanningsbegreppet i vardagslag) och inte med vad som är "pragmatiskt". Det är åtminstone så jag ser det (frågan har förstås diskuterats i det oändliga).
SvaraRaderaDet där att den pragmatiska sanningsteorin bygger på ett sanningsbegrepp som inte stämmer med common sense är en relevant invändning. Annars känns den pragmatiska sanningsteorin och en utgångspunkt i common sense spontant som två besläktade uppfattningar: Den ena säger att ord ska ges betydelse utifrån sin funktion och den andra säger att en teori ska värderas efter sin funktion. Men jag tycker inte att den pragmatiska sanningsteorin tvingar en att helt överge den common sensiska (svenska?) betydelsen av sanningsbegreppet. Den pragmatiska sanningsteorin förklarar varför ett eller annat kallas för sant i ett givet sammanhang: För att det fungerar där. Det behöver inte betyda att man rent teoretiskt har gett upp på idén att representera verkligheten så nära dess verkliga beskaffenhet som möjligt. Sanningen-i-teorin och sanningen-i-praktiken kan existera parallellt.
RaderaOm man värderar common sense högt tycker jag för övrigt inte att man bör förneka Guds existens. Om man utgår från vad begreppen verkligen betyder för folk, så kan ”Gud” definieras på ett antal olika sätt. Man kan inte veta att alla möjliga definitioner av Gud innebär osanning innan man har hört dem.