Pretention betyder anspråk. Eller mer precist, anspråk på att referera till något stort, högt eller djupt. Och oftast med en negativ underton, det vill säga att referera till något stort, högt eller djupt utan att egentligen lyckas annat än innanför begränsade sociala kretsar där man har gjort upp om vad som symboliserar det stora, höga eller djupa. Refererar man till något stort, högt eller djupt på ett opretentiöst sätt riktar man sig direkt till individer. Refererar till samma sak på ett pretentiöst sätt använder man i stället en form av socialt uppgjorda mellansteg. Det är en konvention att ett visst sätt att tala, rita, klippa/ljussätta en film och så vidare refererar till något större. Så efter ett tag lär man sig att om någon talar, ritar eller filmar på ett visst sätt så refererar det till något större. Man vet det utan att nödvändigtvis direkt känna eller begripa den högre verklighet som verket ifråga ska föreställa symbolisera. Därmed kan man prata om det med andra människor även om man inte råkar ha fått en uppenbarelse rent personligen.
På så vis liknar pretention organiserad religion. Varje kristen (jag tar det som exempel eftersom det är den religion jag vet mest om) känner inte gemenskap med Gud i varje ögonblick. Antagligen inte heller i varje ögonblick som hen befinner sig i närheten av religiöst laddade platser och symboler. Hen förstår antagligen inte det gudomliga i allt som prästen säger och hen känner antagligen inte länken till Gud i all religiös sång/tungotal/extaster som sker i hens närhet. Men hen vet att prästen, körsångarna och de extatiska också de strävar mot en högre verklighet. Även om de symboler som står för denna högre verklighet bara i undantagsfall verkligen leder individen dit, så symboliserar de själva strävan mot den. Därmed kan de samla dem som söker sig till en sådan verklighet. Den religiösa symboliken blir en plattform för gemenskap i sökandet.
Så jag anledningarna att vara för eller mot pretention är desamma som de för eller mot organiserad religion. Antingen anser man att det är en form av avgudadyrkan att fokusera på de symbolerna för något högre om de inte på ett omedelbart sätt leder individen till detta något.* Eller kan man vara för att symbolerna för något djupare eller högre får eget liv, eftersom detta över huvud taget ger sökande människor möjlighet att träffas. Det vill säga, i den mån de fortsätter att söka efter att ha kommit sig samman, i stället för att ersätta sökandet med en strävan att klättra i pretentionens/religionens hierarkier.
*Det var på ett ungefär detta som Simone Weil gav uttryck för i sina brev till företrädare för katolska kyrkan. ”Av naturen har jag en utpräglad hjordinstinkt. Jag är ytterligt lättpåverkad, i synnerhet i kollektiva sammanhang. Jag vet, att om jag i denna stund hade framför mig tjugu unga tyskar, som med liv och lust sjöng nazistsånger för mig, så skulle en del av min själ genast bli nazistisk.” (Väntan på Gud, sidan 19). Weil tydliggör att hennes tvivel när det gäller att låta sig döpas bottnar i att kyrkan har en social dimension och att denna dimension ofrånkomligt tillhör det världsliga.
Jag kan vara både för och emot det där faktiskt. Jag är för det (och jag är ju lite lite religiös så jag kanske är lite subjektiv där) när det är något som gör gott (och jag vet att religion många gånger inte gör gott men jag kommer till det senare). För jag tycker att om ett gäng kommer överens om att det är viktigt att inte dricka alkohol tex, så tycker jag det är bra, för det är dåligt för kroppen. Men säger man det till ngn som dricker skiter de ju i det, så ett högre syfte som får folk att sluta dricka kan vara bra tycker jag. Men sen är jag emot samma sak när det kommer till att man samtidigt går ihop om att utesluta och se ned på alla som inte följer samma regler som en själv, för det gillar jag inte, och tyvärr blir det ofta en följd när folk går ihop och tillsammans ser sig försöka uppnå ett högre syfte. Men om man kan acceptera de som inte vill vara med, tex att alla religioner bara är vägar till samma mål, då kan jag tycka att det är ok, men tyvärr är det ju nästan aldrig så som sagt.
SvaraRaderaOch människor har ju en tendens att hela tiden balla ur, vad de än gör. Om det typ skapas ngn sekt som från början har en fin tanke (typ amish, att man ska leva mer i samklang med det som är naturligt för oss människor från början) så slutar det alltid med våldtäkt på barn typ, det blir alltid ngt skumt av det i slutändan.
Och då är det ju bättre i så fall att lägga korten på bordet och inte låtsas att ngt har ett högre syfte.