Är pornografi en konstart?

Konsten ska väcka känslor. Konsten ska skildra det svårgripbara i tillvaron. Konsten förstorar upp det väsentliga på det mindre väsentligas bekostad. Att bara måla av ett landskap som man råkar ha framför sig räknas väl inte riktigt som stor konst. Att däremot ta fram vissa aspekter av detta landskap, ett visst skimmer och så vidare, gör en målning till verklig konst.

Sexualiteten kan inte beskrivas dokumentärt. För i sin essens är den ju främst sensuell. Och hur beröring känns på det sensuella planet kan bara mottagaren veta. Därmed är pornografin en samling allegorier för något som inte kan förmedlas direkt. Pornografin måste isolera vissa principer ur sexualiteten, typ subjekt-objekt, överordnad-underordnad och så vidare för att förmedla en bild av en mycket svårbeskrivlig verklighet. 

Lyckas man? Man lyckas i alla fall väcka känslor. Och man lyckas allra oftast väcka starkare och mer komplexa känslor än den ”fina” konsten. Officiell konst som ska väcka känslor brukar mest göra folk arga eller äcklade, åtminstone den delen av den som verkligen når fram till allmänheten. Pornografin gör också folk arga och äcklade, men också upphetsade (i en eller annan grad vid ett eller annat tillfälle) och får antagligen betydligt fler människor att känna igen sig själva än den konst som räknas som konst.

Genom att kalla pornografi för konst så antas jag gilla pornografi, eftersom ”konst” ska vara ett positivt laddat begrepp. Konst är det som fångar det svårgripbara, väcker känslor och får oss att se andra sidor av verkligheten. Men bara progressiva sidor av verkligheten? Bara politiskt korrekta sidor av verkligheten? Inte det som får oss att se det reaktionära och politiskt inkorrekta i oss själva och som väcker känslor som gör oss till sämre människor i stället för bättre? Ligger då konstens själva definition mer i dess politiska innehåll än i vad och hur den avbildar? 

Information var dyrare på Bloomsburygruppens tid

En bekant till mig har just läst en bok om Bloomsburygruppen, så de senaste dagarna har hen och jag diskuterat en del om varför det var möjligt att skapa en intellektuell och social diskussionsklubb då men inte nu. Idag kom hen med följande resonemang: För hundra år sedan var informationsutbyte en viktigare del av det sociala livet, eftersom information var mer svårtillgänglig då. Det fanns inget internet, det fanns knappt offentliga bibliotek. Så undrade man över något så var bildade vänner något av en resurs. Idag är det däremot oftast enklare att slänga fram en fråga på Google än att vända sig till en levande människa. Wikipedia låter oss dela information utan att ha något annat med varandra att göra. Informationsdelningen har skilts från det sociala.

Att information har blivit billigare och mer lättillgänglig har alltså minskat tänkande och läsande människors intresse av att skaffa sig tänkande och läsande vänner. I stället så har känslor blivit relativt sett viktigare. Så i stället för att träffa vänner som har intressanta saker att berätta, skaffar man vänner som känns bra att umgås med. Och vilka människor känns bra att umgås med? Antagligen de som liknar en själv när det gäller bakgrund och nuvarande situation. Så får vi ett harmoniskt samhälle där ingen behöver konfronteras med något som är nytt, främmande och tankemässigt obehagligt.

En strukturalistisk teori om könsskillnad

Inom könsrollsdebatten finns i princip två läger: Det ena som säger att alla skillnader mellan könen i sociala roller och beteende är biologiskt grundade och därmed måste få finnas så som de är eller värre. Det andra säger att könsskillnader är till större delen socialt grundade och bör därmed motarbetas.

En tredje linje, att könsskillnader är socialt grundade och därmed uppenbart socialt meningsfulla, är det inte många som framför på det teoretiska planet nu för tiden. Men varför inte? Historien är full av artificiella skillnader mellan människor: Adel, präster, borgare och bönder, eller mer generellt, adel (blåblodiga, kanske var det biologiskt ändå?) och allmoge. Det var inga särskilt biologiskt grundade skillnader. Men de fungerade likförbaskat för att hålla ihop ett samhälle under vissa omständigheter.

Antag att man delade upp världens befolkning i blåa laget och röda laget. Blåa laget skulle ta initiativ till kontakt. Röda laget skulle locka blåa laget att ta kontakt. Röda laget skulle även ansvara för att hålla ihop relationer. Blåa laget skulle knulla medlemmar ur röda laget. Röda laget skulle låta sig knullas av medlemmar av blåa laget. Hur skulle det fungera? Antagligen skulle en bra social ingenjör med ett tomt papper framför sig kunna tänka ut en bättre samhällsordning. Men om världens befolkning inte var uppdelade i några som helst lag, utan bara bestod av okategoriserbara individer, skulle det antagligen fungera sämre.

Så könsroller behöver inte alls vara en biologisk nödvändighet. De kan lika gärna vara en social nödvändighet. Man hade, åtminstone till viss del, kunnat byta ut skiljelinjen mellan män och kvinnor mot andra kategorier. Men så länge som det fungerar att göra upp sociala kategorier efter biologisk könstillhörighet så kommer man att fortsätta med det. Visst, en kategori kanske vinner mer och en kanske förlorar mer, men det viktigaste är att vara en del av ett socialt sammanhang över huvud taget. Hellre är man en del av en social situation där man är underlägsen än utanför varje social situation. Så precis som empirin visar så tycks könsrollerna vara här för att stanna för överskådlig tid. Som individ kan man inte göra mycket annat än att sträva efter att skapa privata relationer som representerar individer mer än kategorier.

Komma ut

Jag har inte skrivit här på ett tag. Det finns många anledningar att skylla på. Men den främsta ligger i att jag började ifrågasätta hela syftet med den här bloggen. Jag tänkte mig en slags kropps- och ansiktslös kommunikation mellan fria själar, grundat på  en förhoppning om en intellektuell fristad från det som i vanliga fall placerar oss i fack: Kön, ålder, familjesituation, bostadsort…Visserligen har jag vid olika tillfällen nämnt alla dessa företeelser, men jag har ändå varit noga med att låta dem spela en sekundär roll i förhållande till vad som borde intressera dem som läser vad jag skriver, nämligen tänkandet.

Nu börjar jag omvärdera denna idé. För jag har kommit till insikt att kön, ålder och så vidare inte är hinder för interaktion mellan människor, utan en förutsättning för interaktion mellan människor. Speciellt kön. Det finns vissa biologiska skillnader mellan individer av den mänskliga rasen som gör det befogat att dela in den i två kön. Hade dessa skillnader varit ett hinder för interaktion så hade vi inte förstorat upp dem med olika kläder, olika pronomen, olika fritidsaktiviteter, olika roller i familjen. Kön är inte ett hinder för människor att träffas, utan en förutsättning för bildade av relationer. Gilla det eller ogilla det, men jag blir alltmer säker på att det är så det förhåller sig i allt från mycket korta verbala utbyten på krogen eller internet till livslånga äktenskap. Det är ett spel mellan olika kategorier. Kategorier som vi månar om eftersom de ger oss enkla sätt bemöta varandra.

Det är på sätt och vis tråkigt men det är som det är. Så jag slutar tjura och kommer ut som kvinna. Så här ser jag ut, plus-minus:

Vilken brud som helst

Utklädd till kvinnans idé

Ännu en studie som visar vad vi redan visste, rapporterar DN. Både män och kvinnor ser kvinnor på samma sätt som de ser på saker, det vill säga som föremål bestående av olika delar. Män uppfattas däremot som helheter. Oavsett hur väl genomförd eller dålig studien är så är dess resultat ganska väntat. Inte på grund av några evolutionspsykologiska subtiliteter, utan på grund av hur män respektive kvinnor klär sig. Män klär sig i löst sittande kläder som syftar till att ge ett atletiskt helhetsintryck men som tar blicken från detaljerna. Kvinnor klär sig ofta i åtsittande kläder eller kläder som lämnar mycket naken hud på strategiska ställen. Urringningar för att markera brösten. Korta shorts för att blickarna ska dras till deras ben. Åtsittande tröjor och linnen för att man ska lägga märke till deras midjor, åtsittande byxor och kjolar som framhäver rumpor och höfter.

Varför vill då kvinnor att vi ska veta hur olika delar av deras kroppar ser ut? Det vill de egentligen inte. Kvinnor klär sig inte i avslöjande kläder för att visa hur de egentligen ser ut under kläderna. De exponerar sina kroppar för att visa att de ser ut som något. Jag brukar inte prata om snygga tjejer i plural, utan om Snygga Tjejen i singular. För de som ger sig tusan på att vara riktigt snygga strävar alla efter att se ut som en och samma person. Eller inte som en person alls, utan som en kategori. Som en idé. Kvinnans idé. Ser en kvinna ut precis som vi tänker oss att en kvinna bör se ut, så har hon inga defekter att dölja. Då är hon på ett sätt påklädd även när hon exponerar nästan hela sin kropp. Exponerar hon kvinnans idé samtidigt som hon exponerar sin egen kropp, avslöjar hon inget om sig själv utan bara något om oss som hyser den idé som hon utgör ett fysiskt exempel på. Om hon är vad vi tänker oss, är det på något sätt vi som tänker det som är skyldiga.

Det är emellertid bara ett fåtal, riktigt unga kvinnor som har tillräcklig ork och självförtroende att förkroppsliga kvinnans idé i sin helhet även i nästan naket tillstånd. Det tar tid och energi, det är svårt att lyckas helt och kan man inte slå mynt av att vara en idé så har man inte mycket för det. Så de flesta kvinnor nöjer sig med att i stället mer eller mindre för att antyda att kroppen under kläderna faktiskt ser ut exakt som den kategori som hon har valt att tillhöra (smal kvinna, kurviga kvinna och så vidare). Hennes kläder och kroppsmodifierande ansträngningar syftar till att minska gapet mellan våra föreställningar och den verklighet vi ser, så att verkligheten blir behagligare för oss. En fräsch brud framhäver det som stämmer överens med föreställningen om hennes kategori och döljer det som inte stämmer. Har hon välformade bröst men är lite för tjock i övrigt kan hon kombinera en djup urringning med i övrigt löst sittande kläder. Har hennes höfter en form som inte stämmer överens med föreställningen om hennes kvinnokategori tar hon på sig byxor, kjolar och bälten som på bästa sätt lurar ögat till att ändå uppfatta det så. Och så vidare. I den mån hon ser ut som vi föreställer oss denna kategori, exponerar hon sin kropp. I den mån hon inte gör det, döljer hon den. Så kvinnor drar blickarna till delar av sina kroppar, för att betraktaren ska få se det allra mest förutsägbara och med andra ord mest behagliga. Då kan hen förledas att tro att hela hon är lika förutsägbar och därmed behaglig som den mest synliga delen av hennes kropp.

Var god anlita en människosmugglare

Ett syriskt pojkfotbollslag har nekats inresetillstånd för att det råder inbördeskrig i Syrien. Risken är för stor att de hade försökt stanna i Sverige, menar migrationsdomstolen. Det vill säga, ju mer skäl de har att söka asyl i Sverige, desto mer angelägna blir vi om att inte släppa in dem. Om de inte lyckas anlita skickliga människosmugglare som tar in dem trots våra ansträngningar att hålla dem ute, förstås. Då kommer vi att göra en mycket noggrann prövning av deras asylskäl. Ju mer inbördeskrig, desto mer vill vi ha dem här, om de lyckades ta sig hit på rätt sätt det vill säga. Kan man ana en liten dos dubbelmoral i den svenska migrationspolitiken? Gode Gud, ge oss asylsökande att idka osjälvisk välgörenhet mot, men ge oss inte för många.

Driften till fattigdom

Jag är i hemlighet (fram tills nu alltså) egentligen ganska nöjd med att inte ha mycket pengar. Visst, det vore trevligt om det bara trillade in en tio-femtontusen i månaden så att jag inte hade behövt bekymra mig om något annat än att skriva böcker. 

Om det däremot trillade in en femtiotusen eller hundratusen i månaden hade det varit problematiskt på ett helt annat sätt. Då hade jag helt plötsligt haft makt att skaffa mig ett ståndsmässigt liv. Det som jag bara accepterar nu, typ att det är lite lågt i tak här (bokstavligen) och att det luktar lite svampigt från grunden när det är fuktigt ute hade helt plötsligt blivit något som stod i min makt att åtgärda. Det hade varit sunkigt att bo som jag och min familj gör då, lite som att inte torka upp brödsmulor från köksbordet trots att disktrasan hänger en meter därifrån. Även om jag hade kunnat anställa folk till att fixa och dona åt mig hade jag fortfarande haft pressen på mig att bestämma vad de skulle göra och hur allting skulle vara. Så att förfoga över begränsade resurser frigör mig från pressen att bestämma om hur världen ska vara och ger mig i stället frihet att uppskatta världen, inklusive min närmaste omvärld, som den är. Huset jag bor i måste inte hela tiden utvärderas ur alla vrår för att jag ska kunna avgöra om det är bra nog. Det är ett hus som jag bor i, ett hus som jag har råd med och dessutom ett riktigt hemtrevligt hus. Hade jag haft råd med något bättre så hade jag nästan varit förpliktigad att fixera mig vid dess negativa sidor.

Egentligen undrar jag om det inte är många som lever efter ett sådant fattigsdomsideal. Inte genom att avsäga sig pengar, men genom att söka sig till platser där deras pengar inte blir mycket värda. Ett par bekanta köpte just en lägenhet på Kungsholmen i Stockholm för nästan fyra miljoner. Två rum och kök. Knarrande trägolv var pittoreskt, förklarade den nyblivne lägenhetsägaren. Den gängse förklaringen till att folk köper lägenheter i Stockholms innerstad är att de gillar att bo där. Visst, det gör de säkert. Men kanske gillar de också att acceptera världen som de är utan att själva behöva forma den. För sina inkomster skulle de i stället kunna anlägga en villa precis som de vill. Men de vill antagligen ingenting särskilt. De vill, liksom jag, vara nöjda med världen som den är. Så de bor liksom fattiga människor i en illa planerad tvårumslägenhet och i stället för att köpa tjugo väskor ser de till att leta bland så dyra väskor att de bara tycker sig ha råd med en, så att de behöver vara lika rädda om sin enda väska som fattiga människor om sin. Fattigdom i ordets vidare bemärkelse gör livet enkelt. Det ger en tid och energi till att fokusera på annat än det materiella (det sociala kanske, för innerstadsbornas del?) och det ger en frihet att se det som är bra som det är. Om de någorlunda välbeställda bara slår sig samma och ökar värdet på bostäder, kläder och annat nödvändigt så kan de få samma enkla liv som dem som inte har råd med mycket mer än vad de behöver.

Syrien? Det är väl där man dödar folk

Till en början var upproret i Syrien breaking news. Inte längre. Nu, mer än ett år efter det började, är det ett sånt där litet irritationsmoment. Pliktskyldigt rapporterar tidningarna om hur många som är dödade i Syrien, men betyder det något? Tiotusen dödade eller tjugotusen, det är för mycket vilket som. Man börjar vänja sig. Om de som styr över stridsflygplanen och bomberna och stridsvagnarna underlåter att göra något även denna vecka blir ingen förvånad. Inte många orkar bli särskilt upprörda heller, antagligen. Var det likadant med inbördeskriget i före detta Jugoslavien? Att man vande sig? Sen i efterhand kan man ju rysa över Srebrenicamassakern i all evighet. Ju då, vid tiden när det skedde, kändes en liten massaker någonstans på Balkanhalvön säkert som en ganska normal del av nyhetsflödet. Inte trevligt (cancer är inte heller trevligt), men normalt. Som en oundviklig del av världen.

Syrien har inte alltid varit platsen där man dödar folk. År 2005 åkte jag dit och tillbringade hela sommaren i Damaskus. Visst var jag väl lite rädd, men den låga kriminaliteten och säkerhetsläget var ironiskt nog en anledning att åka just till Syrien. Västerlänningar var ingen ovanlig syn och ryssar fanns det riktigt gott om, speciellt som prostituerade eller som hustrur med en eftertraktad avsaknad av pigment.

Ibland under tiden i Damaskus tänkte jag på att jag bara befann mig trettio mil från Irak. Det kändes lite overkligt. Inte för att Syrien verkade vara ett så välfungerande ställe, men det var så vardagligt. Folk framstod som rätt ytliga, betydligt mer ytliga än västerlänningar till och med. Folk levde sina små liv i skuggan av diktaturen och det var det. De tycktes bry sig om familj, status, sex och konsumtionsvaror. Intresset för politik verkade inte bara nedtryckt under ytan, utan överlag rätt obefintligt. Som om folk hade vett att intressera sig för vad man fick intressera sig för, eller vad de flesta intresserar sig för i våra ”fria” samhällen. Men en och annan berättade ganska öppenhjärtigt för mig om vad de ansåg om presidenten. Antagligen vågade de för att jag var utlänning. 

En ung kvinna gjorde ett speciellt starkt intryck på mig. Jag träffade henne på ett vandrarhem i Beirut. Hon hade flytt från Syrien eftersom hon vad rädd för vissa av sina familjemedlemmar. Hon använde inte en term som hedersrelaterat våld utan beskrev det som personliga problem, att hennes bror var galen och försöker mörda henne, men hade det varit i Sverige hade vi nog talat om hedersproblematik. Trots sina stora personliga problem var hon extremt positiv till Bashar al-Assad. Än mer beundrade hon Basil, al-Assadbrodern som dog i en bilolycka år 1994. Hon förnekade starkt att Assadklanen skulle ha något otalt med Muslimska Brödraskapet och berättade att när det dök upp tvivel över den saken så odlade Basil skägg bara för att visa sina sympatier. Jag undrar var hon är nu. Hoppas att hon lever än. Hoppas hon överlevde familjen och hoppas att hon överlever kriget. Liksom Fadime Sahindal tycktes hon ha svårt att hålla sig borta från den familj som innehöll medlemmar som ville ta livet av henne.

90 procent skräp

En i min närhet ofta citerad bokrecension (vet inte vilken) sa att ”nittio procent av all science fiction är skit, men det beror på att nittio procent av allt är skit”. Det är en regel som går bra att applicera på mycket annat också. Internet till exempel.

På gymnasiet fick jag lära mig att man tror att större delen av DNA-spiralen består av ”skräp-DNA” som inte kodar några proteiner. Ändå trodde man att skräp-DNA:et fyllde någon slags funktion för att bädda in eller hjälpa de kodande sekvenserna. Och det är samma sak med hur vi människor talar, tänker och lever. Vi kan inte kommunicera utan att avslöja så mycket som inte är kommunikation. Man råkar se ut på ett visst sätt, man råkar tala ett visst språk med en viss dialekt. Och man råkar ha bildat sig en mängd uppfattningar baserat på det man själv har varit med om. Man säger som människor i ens omgivning brukar säga, tycker vad man har lärt sig är rimligt att tycka. Människor som inte tänker består enbart av bara sådana godtyckliga uppfattningar. Därför kan de många gånger inte ha något utbyte alls med människor som har bildat sig andra godtyckliga uppfattningar utifrån andra erfarenheter. Folk segregerar sig efter sina godtyckliga erfarenheter och är lyckliga på varsitt håll. 

Trivs man av någon anledning inte med denna ordning kan man ställa sig över det godtyckliga genom att tänka. I det som vi har tänkt på kan vi, om vi anstränger oss, möta andra människor som har tänkt på samma saker. Men hur stor del av allt man tycker och säger är egentligen helt genomtänkt? Inte allt på långa vägar. Så till viss del består även de hårdast tänkande individerna av samma slags skräptankar som de mest antiintellektuella. Det är oundvikligt att detta intellektuella bagage tar sig in även i de mest avancerade och välredigerade texter.

Liksom de flesta människor, antar jag, föredrar jag att läsa texter där både den genomtänkta delen och skräpet, den nödvändiga utfyllnaden däremellan, tilltalar mig. Åsikterna måste inte vara mina rakt av för att jag ska ha överseende med skräpet, men det måste finnas någon slags personlig överensstämmelse, en känsla av att jag också skulle kunnat ha tyckt så i den situationen. På det viset gillar jag Michel Foucault, Simone Weil, George Bataille, Claude Lévi-Strauss, Ludwig Wittgenstein, Gilles Deleuze med flera. I synnerhet Foucault hade ett genialiskt sätt att fylla ut sina tankar med lite kuriosaartade historiska fakta i stället för skräp. Men efter att ha läst alla kända filosofer som både har ett bra budskap och trevligt skräp att komma med har jag haft svårt att gå vidare. Detta börjar sakta men säkert tvinga mig ut från det mysiga samförstånd över det ogenomtänkta som jag hittills har hållit mig inom. Hellre än att läsa texter med trevligt skräp men mindre framstående budskap (har försökt och misslyckats med det också), försöker jag lära mig att ha överseende med skräp som är motbjudande och irriterande. 

Det går sådär.Inte minst är det svårt att sortera skräpet från budskapet. Kunde författaren själv ha gjort det skulle det inte ha funnits något skräp alls, förhoppningsvis. Men en tumregel är att leta efter relativt tunna böcker, för de författare som aktivt har försökt rensa ut skräpet bör ge ut färre tecken än de som tror att allt de tror och tänker är lika värdefullt. En annan metod som jag använder mig av är att undvika att läsa författare vars skräp jag ogillar i original, speciellt i ett initialt skede. En tredje part, som står mitt emellan i skräppositionerna eller bara är mindre skräpkänslig kan fungera som medlare mellan en författare och läsare som är alltför olika i det godtyckliga. Vet inte om jag har lyckats nå några nya djupa insikter på det viset än men jag blir i alla fall mer allmänbildad av att lyckas skaffa mig ett hum om Friedrich Nietzsche, Alain Badiou och Giorgio Agamben utan att fastna i mindre väsentliga meningsskiljaktigheter. Om någon har någon idé om hur man ska hantera filosofiskt skräp som man ogillar mottages alla tips tacksamt.

Sökandet efter renhet

Idag började, och slutade, jag läsa Undantagstillståndet av Giogio Agamben. Agamben verkar egentligen vara en ganska sympatisk tänkare, men Undantagstillståndet framstår inte som någon vidare bra bok. Som titeln antyder bygger den på idén att det nuvarande samhället befinner sig i ett mer eller mindre konstant undantagstillstånd. Som om inte alla samhällsordningar var en tunn fernissa av civilisation ovanpå (nästan) allas krig mot alla? Vad jag inte förstår är varför man förväntas ta avstånd från denna fernissa av civilisation bara för att den visar sig vara operfekt och ibland motsägelsefull. Nej, vi vet inte vad vi ska göra med krigsfångar i ett krig som inte förväntas ta slut och därför har tveksamma institutioner som fängelset på Guantanamobasen skapats. Underkänner detta hela vår civilisation? Nej, det visar bara att den inte har svar på riktigt alla problem. Vilket inte någon civilisation någonstans någon gång har haft.

Vad Agamben verkar kritisera är bristen på renhet i juridikens principer. I detta sökande efter renhet är han inte ensam. I båda det intellektuella livet och det verkliga livet finns ett utbrett sökande efter renhet. Den politiska korrektheten är ett ivrigt sökande efter renhet: Inte någon gång, inte någon stans inom vårt lands gränser ska något ske som kan störa vår bild av oss själva som verkligt goda människor, kosta vad det vill. De som protesterar behandlas som orena. På föräldraforum på internet berättar mängder av småbarnsföräldrar om sin strävan att visa sitt barn gränslös kärlek genom att till exempel bära barnet konstant under ett år. Föräldrar som på ett eller annat sätt gör avsteg från de principer om det oantastliga föräldraskapet som entusiasterna har satt upp döms hårt av den virtuella mobben. Det finns folk som försöker uppnå absolut renhet genom att äta rätt, antingen genom att bli veganer av etiska skäl eller genom att följa en eller annan diet av hälsoskäl.

I själva verket tror jag att dessa renhetssträvanden gör oss opragmatiska. Ingen tycks ha lyckats skapa ett fullständigt logiskt sammanhängande och helt oantastligt samhällssystem, föräldraskap, ätande eller något annat hittills. Varför skulle då vi göra det? Vår värld tycks vara full av olösliga motsättningar, men vi kan hantera dem på ett sämre eller bättre sätt. Kanske kunde kristendomen eller någon annan valfri religion vara ett föredöme här. Ser man det jordiska som ett medel blir det naturligt att göra sitt absolut bästa av det, utan att kräva att det ska vara absolut perfekt för att alls vara värt något. Paradoxalt nog skulle religionen kunna hjälpa oss att agera på ett verkligt pragmatiskt sätt i världen.