Jaramana

 För tillfället blir det inte mycket bloggat eftersom jag har lite post-projekthjärnsläpp på grund av ett nyligen avstannat bokprojekt. Men jag kan berätta om en punkt i nyhetsflödet som jag råkar veta något om: Damaskusförorten Jaramana. Inte för att jag vet mycket om den, men jag bodde där under en period för sju år sedan.

En förort till Damaskus är inte detsamma som en förort till Stockholm: Med bara lite god vilja var det gångavstånd in till de centrala delarna av stan. Med lite mer god vilja kunde man gå tvärs över stan, dit där den slutade mot Qasioun-berget. Jag undrade då och undrar fortfarande var den staden döljer sina 1,7 miljoner invånare. Antagligen ganska tätt hoppackade i lägenheter. Att jag hamnade just i Jaramana var en tillfällighet Men jag antar att jag blev kvar eftersom jag smälte in relativt bra. Majoriteten av befolkningen var kristen eller drusisk och man såg en och annan rysk prostituerad eller lyxhustru (folk tog för givet att jag var något av det senare).

Det fanns inget varuhus. Däremot tre kvartersbutiker i varje kvarter. Man kunde inte handla något utan att bli personligen bekant med affärsinnehavare, vilket kan vara besvärligt om ens hunger är större än ens sociala aspirationer. En ung man arbetade till synes hela dagen med att baka någon form av tunnbröd som var ämnade att äta mycket färska. Varje gång jag gick förbi honom reagerade jag på att en människa som tillbringar dagen i en sådan hetta kan se så glad ut. Som om han inte hade kommit på tanken att tycka synd om sig själv.

Även grannfruarna som tillbringade kvällarna med att socialisera uppe på taket verkade vara ganska glada. De mer eller mindre tvingade mig att ansluta mig till dem. Varför vet jag inte riktigt, men jag noterade att när de väl hade fått ställa frågan huruvida jag låg med min hyresvärd så lämnade de mig ifred. De ställde också en del mer oskyldiga, men ändå rätt konstiga frågor, som ”Är din mamma tjock som jag eller smal som du?” Under tiden myllrade deras barn omkring där uppe på taket och lekte utan att störa de vuxnas samtal särskilt mycket.

Jag tror explosionerna ägde rum på huvudgatan, en bit från där jag bodde, där restaurangen där jag brukade köpa hummus och foul i plastpåsar låg. Jag tror mig nämligen känna igen mönstret på trottoarerna som skymtar genom blodpölarna.

Grannarna hade ungefär likadana tak att socialisera på.

Är det konstigt att det är svårt att hålla sig undan från grannarna? Utsikt från balkong i Jaramana.

Utsikt från ett annat fönster. Betongtaket längst ner var både ett några våningar lägre hus och en fotbollsplan för kvarterets barn.

Det är här det inte händer

Om vi nu ändå lever i en obetydlig tid. Varför skulle man då försöka befinna sig på en betydelsefull plats? När jag var ung såg jag det som en självklarhet att man skulle röra sig mot metropolerna. Varför skulle man vara någon annanstans än där det händer? Så småningom började jag misstänka att det inte händer över huvud taget, varken i metropolerna eller någon annanstans.

Känslan av att man lika gärna kan bo var-som-helst är en sak, kanske en av få, som vi som frivilligt har bosatt oss i avkrokar ute i landet har gemensamt. Till storstaden flyttar man för att man är ute efter det senaste, det bästa, det centralaste, det högsta (med arbetsmarknaden som mer eller mindre relevant förevändning). Man söker efter något som ska bevisa att livet är mer än att jobba och äta och sova. Och detta något söker man där alla andra söker det, för det måste ju vara där det finns. Och omvänt bör man kunna vara ganska säker på att det inte finns i Torsås, Lessebo, Hylte eller Markaryd, för folk vallfärdar inte dit för att leta efter det. Så vi som har bosatt oss på sådana ställen, söker inte efter denna högre innebörd. Vi bor här för att vi har kommit fram till att det vi ser är vad livet har att erbjuda. Befriade från strävan mot det bästa och viktigaste och senaste är vi fria att fokusera på precis det.

PS. En trevlig sång om Ljungby.

En av många.

Det vi inte har i oss

I rättegången mot Charles Manson och hans anhängare konfronterades huvudvittnet Linda Kasabian vid ett tillfälle med bilder av en av de mördade på order av Mansons försvarsadvokat, som frågade hur hon kunde vara så säker på att hon, som vid tillfället hade varit påverkad av LSD, inte själv hade deltagit i slakten. "Because I don't have that kind of thing in me, to do something so animalistic”, svarade hon. (källa Wikipedia)

Jag tror henne. Och efter att ha sett två filmer om kända brottslingar under det senaste året är jag benägen att tro att de flesta inte har det inom sig. I vanliga fall brukar jag sällan ha några åsikter om filmskådespelares insatser. De brukar veta vad de gör, vilket inte är så konstigt med tanke på vilken konkurrens de har övervunnit för att alls komma dit. Men Vincent Cassels gestaltning av Jacques Mesrine i L'instinct de mort och L'ennemi public No. 1 var relativt mycket Vincent Cassel, som jag föreställer honom och relativt lite Jacques Mesrine, som jag föreställer mig honom. Och Wer wenn nicht wir, som porträtterar Gudrun Ensslin och (en aning) Andreas Baader från Röda Arméfraktionen var lika oimponerande när det gäller skådespelarinsatserna. Ensslin framstod som en relativt varm personlighet, vilket hon inte ser ut att vara på de bilder som finns tillgängliga. Och Baader framstod som slätstruken och nästan lite insmickrande person som fick sporadiska utbrott av våldsamhet, inte som den nästan karikerade personlighet som han ser ut att ha varit på bild och bör ha varit för att lyckas med vad han tog sig för.

En nära bekant till mig arbetar på ett högsäkerhetsfängelse. Hon säger att man kan ganska lätt avgöra vilken typ av brott folk har dömts för ganska snart efter att ha sett dem för första gången. Det brukar vara något konstigt med mördare, säger hon. Detta något tycks vara svårt för vanliga, laglydiga skådespelare att få att fastna på film. För antagligen har de inte alls det i sig, och hur ska de då kunna frammana det? Att de har någon slags potential att få det i sig i en krigssituation räcker inte. Det är ju inte som att man kan utsätta en skådespelare för trauman som bör göra henom till en mördare för att göra en bra film. Så jag tror att jag ska sluta se på biografiska filmer för att begripa mig på mördare. Men man kan ju alltid se dem för att slå ihjäl en kväll och allmänbilda sig lite.

Pretention är ett sätt att vara tillsammans

Pretention betyder anspråk. Eller mer precist, anspråk på att referera till något stort, högt eller djupt. Och oftast med en negativ underton, det vill säga att referera till något stort, högt eller djupt utan att egentligen lyckas annat än innanför begränsade sociala kretsar där man har gjort upp om vad som symboliserar det stora, höga eller djupa. Refererar man till något stort, högt eller djupt på ett opretentiöst sätt riktar man sig direkt till individer. Refererar till samma sak på ett pretentiöst sätt använder man i stället en form av socialt uppgjorda mellansteg. Det är en konvention att ett visst sätt att tala, rita, klippa/ljussätta en film och så vidare refererar till något större. Så efter ett tag lär man sig att om någon talar, ritar eller filmar på ett visst sätt så refererar det till något större. Man vet det utan att nödvändigtvis direkt känna eller begripa den högre verklighet som verket ifråga ska föreställa symbolisera. Därmed kan man prata om det med andra människor även om man inte råkar ha fått en uppenbarelse rent personligen.

På så vis liknar pretention organiserad religion. Varje kristen (jag tar det som exempel eftersom det är den religion jag vet mest om) känner inte gemenskap med Gud i varje ögonblick. Antagligen inte heller i varje ögonblick som hen befinner sig i närheten av religiöst laddade platser och symboler. Hen förstår antagligen inte det gudomliga i allt som prästen säger och hen känner antagligen inte länken till Gud i all religiös sång/tungotal/extaster som sker i hens närhet. Men hen vet att prästen, körsångarna och de extatiska också de strävar mot en högre verklighet. Även om de symboler som står för denna högre verklighet bara i undantagsfall verkligen leder individen dit, så symboliserar de själva strävan mot den. Därmed kan de samla dem som söker sig till en sådan verklighet. Den religiösa symboliken blir en plattform för gemenskap i sökandet.

Så jag anledningarna att vara för eller mot pretention är desamma som de för eller mot organiserad religion. Antingen anser man att det är en form av avgudadyrkan att fokusera på de symbolerna för något högre om de inte på ett omedelbart sätt leder individen till detta något.* Eller kan man vara för att symbolerna för något djupare eller högre får eget liv, eftersom detta över huvud taget ger sökande människor möjlighet att träffas. Det vill säga, i den mån de fortsätter att söka efter att ha kommit sig samman, i stället för att ersätta sökandet med en strävan att klättra i pretentionens/religionens hierarkier.


*Det var på ett ungefär detta som Simone Weil gav uttryck för i sina brev till företrädare för katolska kyrkan. ”Av naturen har jag en utpräglad hjordinstinkt. Jag är ytterligt lättpåverkad, i synnerhet i kollektiva sammanhang. Jag vet, att om jag i denna stund hade framför mig tjugu unga tyskar, som med liv och lust sjöng nazistsånger för mig, så skulle en del av min själ genast bli nazistisk.” (Väntan på Gud, sidan 19). Weil tydliggör att hennes tvivel när det gäller att låta sig döpas bottnar i att kyrkan har en social dimension och att denna dimension ofrånkomligt tillhör det världsliga.

Den representativa demokratin är inte särskilt representativ

Representativ demokrati är tänkt fungera så att vissa personer ska representera ett större antal personer. Dessa representanter bör då inte vara dummare eller moraliskt sämre än de som de representerar. Men måste de vara så mycket bättre att de blir kvalitativt annorlunda? Jag tänker på sverigedemokraten Erik Almqvists snedfylla för ett par år sedan, som nu har blivit huvudnyhet i massmedia. Att döma av det som sägs om den verkar Almqvist verkar inte vara någon överdrivet trevlig person, åtminstone inte på fyllan. Å andra sidan finns det mängder av lika otrevliga personer, antagligen fullt nyktra, som dagligen uttrycker liknande saker på Flashback. Att säga ”lilla horan”, ”blatte-lover” och motsvarande är en del av deras kultur. Är det då inte rimligt att denna grupp låter sig representeras av en som tänker, och i sina sämre stunder även uttrycker sig på det sättet? Det är väl politisk representation, om något?

Men politikers jobb är inte enbart, eller ens främst, att representera sina väljares åsikter på ett särskilt autentiskt sätt. Deras jobb är mer att formulera folkets åsikter på ett civiliserat sätt. Allra mest skulle de kunna liknas vid diplomater. Diplomater ska inte bara representera sina hemländer. De ska göra det på ett, eh, så diplomatiskt sätt som möjligt. De ska formulera sina hemländers krav på ett civiliserat språk för att ta fram sina motståndares mest civiliserade potential. Oavsett hur ociviliserade människor som har sänt dem dit, så är det deras jobb. Politiker fyller ungefär samma funktion, men på inrikesplanet. Deras arbete är att så effektivt som möjligt avvärja ett ständigt hotande inbördeskrig. Delvis genom att representera alla som har potential att föra krig, delvis genom att göra det på ett så fredligt sätt som möjligt. Ibland vinner fredligheten över representationen, som när Sverigedemokraterna först valdes in i Riksdagen. Diverse tyckare menade att  de inte nådde upp till civilisationskraven i sina åsikter och sin framtoning och därmed skulle motarbetas med alla medel, trots att de representerade en ganska stor grupp med människor.

Att införa direktdemokrati, som i det antika Grekland, hade varit ett intressant experiment. Då hade civilisationskomponenten helt gått förlorad till förmån för betydligt bättre representation. Vad skulle hända då? Skulle vi döda Sokrates igen? Eller blir samhället mer civiliserat om alla, det vill säga även de som inte kan finna civiliserade representanter, kan uttrycka sina maktanspråk via det politiska? 

Ska man säga som det är?

För ett tag sedan försökte jag läsa Fifty shades of Grey. Det slog mig då att det som definierar den och annan så kallad dålig litteratur är att den inte alls försöker beskriva verkligheten, utan broderar ut ett mer eller mindre etablerat sätt att tala om verkligheten på sida efter sida utan några som helst ambitioner att närma sig den. Det tycks helt enkelt vara svårare att beskriva det vi ser och hör och upplever precis som det är och lättare att tala om det enligt ett etablerat mönster. Som om vi lär oss att tala och att se på verkligheten parallellt och bara ibland försöker finna någon form av förbindelse mellan de två.

När det gäller glappet mellan språket och verkligheten tror jag att både Foucault och J. L. Austin har en del att komma med. Foucault beskrev svårigheterna att få ihop orden och tingen när man försöker. Språk och uttryck kommer från historien, vilket ger en slags eftersläpning i uttrycken som vi hela tiden behöver anpassa för att kunna beskriva det som händer nu. Språket är dessutom gemensamt, verkligheten är i någon mån olik för alla som upplever den. Så det finns ett avstånd mellan språket och verkligheten som aldrig riktigt går att överbrygga och det krävs kontinuerlig ansträngning att försöka överbrygga den.

Och ser man på Austins teorier finns det finns en anledning att inte försöka särskilt intensivt. Austin förklarade att det här med att beskriva verkligheten bara är en av språkets funktioner. En annan funktion är enbart social. När man säger ”god morgon”, ”jag döper dig till” och så vidare så beskriver man ingenting utan genomför en slags social handling, en talhandling. Så det är inte bara enkelt att tala som man har lärt sig att tala. Det är dessutom socialt, eftersom man visar sin grupptillhörighet med andra människor som har lärt sig att tala på samma sätt. Försöker man säga som det är, ignorerar man helt och hållet den talhandlingsaspekt som finns i nästan all kommunikation. Man ignorerar språkets funktion för att skapa förståelse och sociala grupperingar. Då får man finna sig i att ingen förstår och att ingen vill ha med en i några grupper.

Så det är inte riktigt meningen att individer ska försöka jaga ifatt verkligheten genom språket. Möjligtvis om de kan göra det på ett behagligt sätt, som genom litteraturen. I övrigt bör vi kollektivt nöta oss fram mot verkligheten så att vi aldrig kommer så långt från den att språkets beskrivande funktion går helt förlorad, men utan att göra några plötsliga utfall mot verkligheten som kan skada den sociala sammanhållningen och förståelsen människor emellan.

En av oss

När Anders Breivik blev känd över hela världen var jag lika intresserad av honom som jag hade varit ointresserad av Taimour Abdulwahab ett halvår tidigare. Och så fort som tragedin hade beklagats på ett anständigt sätt, började anklagelser om rasism och fördomar falla på oss som hyste ett sådant intresse för Breivik utan att hysa motsvarande intresse för Abdulwahab. Men jag tycker fortfarande inte att vi gjorde fel. Hade vi bara avfärdat Breivik som en ospecificerad galning, skulle det betyda att vi inte kände någon samhörighet med honom. Hade vi avfärdat honom som obegriplig, hade vi inte erkänt att han var en av oss. Nu försökte vi i stället utröna exakt vad som kan driva en person som ser ut som oss, har växt upp som oss, talar som oss och dessutom till en eller annan del hyser samma politiska åsikter som ganska många av oss till att utföra en mycket välregisserad mordisk enmansshow.

Jag skulle gärna vilja förstå Taimour Abdulwahabs och Mohammed Attas och Usama bin Ladins psykiska karaktärsdrag också. Men jag försöker inte särskilt intensivt, eftersom jag vet att jag ändå kommer att misslyckas. Om jag nu inte förstår deras psykiskt friska och normala landsmän och trosfränder särskilt bra, hur ska jag då förstå ovanliga och uppenbart störda individer från denna miljö? Men kanske försöker några som ser ut som dem, har växt upp som dem, talar som dem och till en eller annan del hyser samma politiska åsikter som dem sig på det. Det vore bra om de gjorde det.

I nationalekonomin använder man ofta termen ceteris paribus, allt annat lika, för att kunna isolera en princip. Och det är just vad det handlar om här. Det enda som skiljer Anders Breivik från diverse ganska vanliga personer som man kan läsa små texter av på Flashback är graden av ondska. Alla som hade något som helst intresse av att se en syntes av det vi själva är och ondskan, kunde titta på honom.

Det finns ingen kvinnlig sexualitet som inte är undergiven

Det har jag konstaterat efter myckna studier. Men alla dessa bestämda damer som tänder på att dominera män med piskor och stilettklackar och strap-ons? Visst, det är kvinnlig dominans. Men det är något skumt med det. För det tycks vara mer eller mindre underförstått att en dominant kvinna bör dominera i termer av sin kvinnlighet. Gärna förstärkt med fetischistiska attribut som korsetter, höga stövlar, kraftig make-up och så vidare. En klädsel som inte signalerar något annat än underordning i större sociala sammanhang. Varför skulle det annars ses som förnedrande för män att gå omkring på stilettklackar? Det är inte som att det är förnedrande för kvinnor att klä sig i manskläder (det brukar jag göra och det värsta folk säger om det är att jag är ovårdad).

Så för att vara sexuell som kvinna så måste man antingen degradera sig på det sociala området eller på det rent sexuella området. Det är bara att välja. Jag tror att alla kvinnor under en viss ålder belastas av detta på något sätt. Men överbevisa mig gärna. Tills jag har blivit överbevisad kommer jag att tro att möjligheterna att nå ett mer jämställt samhälle är mer eller mindre uttömda innan vi har funnit en väg runt detta. Jag kommer att tro att min dotter kommer att ställas inför mer eller mindre exakt samma problem som jag en gång ställdes inför.

(Det här är en explicitare och mer kortfattad version av detta inlägg).

Ensamhet och ångest

När jag tillbringade två dagar i ensamhet blev jag alltmer obeslutsam. Eftersom jag inte hade med någon annan människa att göra, så kunde jag göra precis vad som föll mig in. Cyklade jag till brevlådan för att hämta posten, kunde jag lika gärna cykla till sjön sex kilometer bort för att se hur den ser ut på hösten och kanske bekämpa den där ensamhetsinducerade känslan av svaghet. Vad var det för mening med att bara cykla iväg sådär? Ingen alls. Men det var ju ingen mening med att jag cyklade tillbaka hem direkt heller. Jag skulle kunna ha tagit en kniv och skurit mig själv också. Vad hade det varit för mening med det? Ingen alls. Men det hade ju inte varit någon större mening att jag inte gjorde det heller. Det var ju inget annat jag skulle göra, som stod i konflikt med att skära mig med en kniv. (Nej, jag gjorde det inte och det rekommenderas inte heller, men ni fattar kanske resonemanget om hur bristen på yttre mening kan få en att tappa perspektivet på vad som är meningsfullt att göra.)

Kierkegaard sa det. Sartre sa det: Vi har ångest inför friheten. Sartre syftade då på de stora frågorna (de stora frågor som var aktuella under brinnande världskrig) och sa uttryckligen att han inte kan påstå att man får ångest av att välja mellan två sorters bakelser (sidan 55 i Existentialismen är en humanism).

Varför får man inte det? Kanske för att man inte är ensam bland bakelserna. De stora besluten är det ingen som kan ta åt en, men det vore nästan pinsamt att insistera på att beslutet mellan två bakelser ska vara ens eget fullt ut. När sådana små beslut däremot måste vara ens egna eftersom man inte har några andra människor omkring sig, blir de extremt ångestframkallande. Ångesten de framkallar är bottenlös på ett helt annat sätt än ångesten över stora frågor. Är det något viktigt man funderar på så finns det oftast något att ta fasta på, som säger en varför det är viktigt och hur man bör fundera vidare. Har man däremot ångest över små, obetydliga frågor kan man inte komma till något annat svar än att det är betydelselöst och att ens tillvaro därför är meningslös.

Beror det på att det trots allt ligger någon form av mening i de större frågorna, medan de vardagliga bekymren i sig är meningslösa? Eller beror det på att man aldrig är lika ensam i de stora frågorna eftersom de avhandlas i böcker? I så fall så skulle all känsla av mening kunna bero på ett kollektivt självbedrägeri. Är vi meningssökande varelser placerade i en meningslös värld, som generation efter generation lurar varandra att tillvaron är meningsfull?

Eller så är ångesten över de stora frågorna mindre bottenlös eftersom det trots allt finns någon form av mening i dem. En sådan mening som bara finns är väl vad som brukar kallas för Gud, i bredare bemärkelse. Så panteister kan tolka in en sådan högre mening i varenda kastrull med snabbnudlar. Men för dem som tror på en gud åtskild från världen, som den klassiska kristendomen, bör meningen finnas närmast där allt ställs på sin spets och längst bort i vardagligaste situationerna. Därmed skulle den mindre hopplösa karaktären på ångesten över det verkligt allvarliga kunna bero på att Meningen eller Gud faktiskt vägleder en där. Kanske är det därför som de värsta religiösa asketerna också har varit eremiter. Att vara ensam i kontemplation är ingen större utmaning, eftersom det ligger nära meningen som sådan. Att däremot vara ensam i mer basala aspekter av livet kräver en betydligt större viljestyrka, eftersom det kräver att man konstant upprätthåller medvetenheten om en högre verklighet trots det materiellas dragningskraft ner mot det jordiska. Vi som inte besitter den koncentrationsförmågan behöver i stället vara där och ge varandra order för att hindra att frågan om meningen ställs vid tillfällen då den bara kan besvaras negativt.