torsdag 8 mars 2012

Aborter och vargar - en fråga om makt


Politiken är en fortsättning på kriget med andra medel. Vem var det som sa det? I vilket fall som helst är det sant. Politiken går ut på att fördela makt i enlighet med befolkningens krigförande förmåga. Helst ska maktfördelningen vara så exakt att det blir onödigt att starta ett inbördeskrig, eftersom resultatet ändå hade blivit detsamma efter ett sådant krig. I moderna samhällen är den krigiska makten ganska jämnt spridd. Vi befinner oss utspridda på arbetsplatser där alla kan sabotera lite lagom på sitt håll. Moderna vapen gör fysisk styrka ganska irrelevant. För att göra demokratin mer exakt har den kompletterats med demonstrationsrätten och strejkrätten. Organiserade minoriteter har större makt att föra krig än oorganiserade grupper. Därför försvaras deras rätt att påverka utöver sitt faktiskt antal i form av demonstrationsrätten. Arbetare inom kapitalintensiva industrier har större krigisk makt än arbetare som inte hanterar kapital. Därmed försvaras och regleras strejkrätten, så att hamnarbetare och industriarbetare kan demonstrera sin makt under organiserade former.

Ibland blir den politiska makten och den faktiska makten ojämnt fördelad. Abortfrågan är ett sådant exempel. Även om samhället förbjuder abort, kan det inte göra något åt att den som befinner sig närmast ett oönskat foster är den som har störst makt över det, som en artikel dagens datum till ära rapporterar om. Så illegala aborter blir vanliga och aborter fortsätter att vara ett latent konfliktområde hur länge man än förbjuder dem. Ofrivilligt gravida kommer att veta att de kan göra abort, vad samhället än säger, och de kommer att fortsätta att göra det. Så även om man är emot aborter av moraliska skäl, så finns det ändå anledning att göra dem lagliga eftersom allt annat leder till en konstant, underliggande konflikt i samhället. Och till en massa sjukdom och lidande, förstås.

Samma sak gäller i vargfrågan, som Dagens Nyheter rapporterar om igår. De som lever med vargar runt husknuten och ett jaktvapen i skåpet har större faktiskt makt över vargfrågan än storstadsborna. Känner man denna faktiska makt blir det svårt att riktigt resignera för övermakten. Å ena sidan ligger makten i Stockholm, å andra sidan ligger den precis där människa och varg möts. Och så länge som uppfattningarna skiljer sig mellan den politiska makten och den faktiska makten, kommer de med den faktiska makten aldrig att resignera fullt ut. De kommer att påminna sig själva om vad de anser för att förbereda sig för den situation när deras makt kan komma att vara större än statsmakten i Stockholm. När en fåruppfödare står öga mot öga med en varg gör hen bäst i att veta vad hen anser. (På tal om vargar så är den politiska retoriken kring dem lite underlig. Samerna ska slippa vargar eftersom de är ursprungsbefolkning, trots att de befolkar den minst bebodda delen av landet. Men vem är inte ursprungsbefolkning? Jag föreslog för grannbonden, som har både kor och hästar, att bönder borde gå samman och kalla sig för södra Sveriges ursprungsbefolkning. De utgör nästan samtliga ättlingar till germanerna som har bott här sen urminnes tider och de gör det mest ursprungliga man kan göra, det vill säga brukar jorden och skogen och föder upp djur . Bonden sa att jag kan glömma den idén. Och det kan jag väl, i väntan på bättre tider.)

4 kommentarer:

  1. Tror uppriktigt sagt att det är precis tvärtom, den som har vargen utanför husknuten känner det inte som ett alternativ att skjuta den, straffet och de sociala konsekvenserna är för stora och det är också tekniskt besvärligt.

    Om norra Sverige så rör det sig om renägare som är en brokig samling med blandad och osäkra anor, och de flesta som definierar sig som samer är inte renägare. Tanken att ursprunget långt tillbaks skall ge rättigheter är också farlig och ger krig och svåra konflikter när den underblåses. Rovdjur är ett allvarligt hot mot rennäringen eftersom det sällan finns hägn omkring renarna.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, de flesta skulle nog ha bestämt sig för att det inte är värt det. Men om en varg brukade hälsa på i mina barns sandlåda (och det spelar ingen roll att en varg inte har dödat en människa sen jag-vet-inte-när, jag skulle inte vilja ha en förvildad hund där heller) skulle jag få en liten identitetskris: Är jag en laglydig medborgare som stödjer de beslut som fattas i Stockholm för ordningens skull, eller är jag en ensam invånare i glesbygden som försvarar mitt revir mot rovdjur, precis som våra förfäder gjorde? Även om jag kommer fram till det förstnämnda är det inte direkt positivt för samhällsklimatet att frågan över huvud taget ställs.

      Radera
  2. Har man en gammal och trött jakthund, eller en ung misslyckad jakthund, så är det mycket lönsamt att se till att den blir angripen av varg. Dör den så får man dels 20 000 av staten i ersättning, dessutom får man också ersättning via försäkringsbolaget, för en hund som inte skulle vara värd mer än några hundra på marknaden.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Har man en riktigt misslyckad jakthund som man bara vill slippa eller riktigt helkassa får som man inte vet var man ska göra av har man all anledning att gilla varg. Om man däremot har får eller kor som man har avlat på i årtionden är vargen inte lika välkommen. Om ersättningarna alltid tydligt översteg skadan skulle väl alla lantbrukare älska varg?

      Radera