Måste man älska sitt barn?

När folk skriver på bloggar och i böcker om hur mycket de älskar sina barn får jag prestationsångest. Älskar jag verkligen mina barn så intensivt? Är jag verkligen så rädd för att de ska dö? Kanske inte lika…När jag hör sliskiga ballader om kärleken mellan man och kvinna får jag däremot inte alls prestationsångest. ”Kul för er då”, kan jag tänka. Är det en prestation att älska sitt barn men inte att älska sin partner?

Ja, jag tror det. Det är en plikt att älska sitt barn, för det finns inget alternativ. Det är lite samma situation som när någon annan än de närmast berörda parterna organiserar äktenskap. Det blir lite av varje mans plikt att älska varje kvinna och varje kvinnans plikt att älska varje man, för samhällets organisation kräver att det ska vara så. I vårt samhälle ska vi däremot känna efter som vi verkligen älskar varandra i äktenskapsliknande förhållanden. Älskar man inte längre sin maka så får man skilja sig, så ska man rent av skilja sig. Så man är fri att kritiskt utvärdera hur mycket man älskar sin partner. Men man kan inte skilja sig från sina barn. Vårt samhälle har ingen egentlig plan B för de fall då föräldrar inte älskar sina barn. Bara verkliga nödlösningar. Så föräldrar åläggs att älska sina barn.

Detta innebär att alla föräldrar måste älska alla barn som de möjligtvis skulle kunna råka få. Och därför är det tabubelagt att vilja välja sitt barn. Folk som anser att det är helt okej att göra abort för att man inte har hunnit etablera sig på arbetsmarknaden eller skaffa en fast bostad (”det är ju faktiskt kvinnans val”), kan vara bestämda motståndare till att abortera ett foster på grund av konstaterad utvecklingsstörning eller fysiskt handikapp. För då antyder man att dogmen att alla föräldrar älskar alla barn gränslöst inte är sann. Om man älskar ett barn gränslöst, spelar det ingen roll om det är utvecklingsstört och handikappat och kommer att tvinga en att sluta jobba och kommer att ta nästan all uppmärksamhet från syskonen, för verkligt gränslös kärlek får alla uppoffringar att framstå som små. Vet man inte på förhand att man kommer att älska vilket barn som helst tillräckligt mycket för att villigt göra sådana uppoffringar så är det tveksamt om man duger till förälder alls enligt vårt samhälles normer. De blivande föräldrar som överväger att abortera handikappade men livsdugliga barn är ett litet, litet hot mot den samhällsordning där alla barn som föds är garanterade gränslös kärlek från sina föräldrar. Därför måste de motarbetas.