Själen och neurovetenskapen

Jag är uppvuxen med uppfattningen att viljans och själens existens motbevisas, eller åtminstone blir problematisk, av att man lokalisera tankar till fysiska platser i hjärnan och än mer av att man kan påverka sin sinnesstämning genom droger och psykofarmaka. Men om tankarna ses som kroppsliga ting, så kan det lika gärna finnas en styrande orsak bakom dem som det finns en styrande orsak bakom armarna och benens rörelser.

Om själen erkännas, reduceras nervsystemet till ett medel, lite med samma funktion som benen: Vet man inte vart man vill gå spelar det ingen roll hur bra ens ben fungerar. Detta är existentiell ångest: att inte finna konkreta uttryck för sin yttersta vilja någonstans. Det behöver inte vara fel på nervsystemet hos en sådan person. Hen hittar bara inte någon väg i den konkreta världen att lyda de order hen får. En sådan person behöver hjälp att leta efter denna väg, vanligtvis genom att söka bättre förståelse för vad hens vilja försöker säga och sedan finna vägar för denna i den konkreta verkligheten. Men för dem som inte erkänner själen finns inte detta alternativ. De kan bara välja mellan att anta att det är fel på nervsystemet eller att nervsystemet inte passar ihop med de stimuli en person utsätts för. Antingen kan man försöka ändra på nervsystemet med psykofarmaka, eller ändra på den yttre miljön med hjälp av sociala åtgärder (varav sjukskrivning är den absolut vanligaste i Sverige). Det man inte kan är att hjälpa individen att hitta uttryck för sin yttersta vilja i miljön. För det finns ingen yttersta vilja, bara två realiteter som kan passa eller inte passa: Nervsystemet och stimuli..

Psykofarmaka kan både öka och minska individens makt över sin egen situation. Om individen saknar existentiell ångest, det vill säga vet vart hen vill, men känner att nervsystemet reagerar på ett sätt som inte stämmer, kan psykofarmaka rätta till det som individen upplever som fel. Liksom att värktabletter kan ta bort huvudvärk och annan för individen totalt oprovocerad värk, kan antiångestmedel ta bort ångest och nedstämdhet som individen ser som totalt obefogad. Om problemet däremot inte ligger i att nervsystemet är ofunktionellt, utan i att individen inte vet vart hen ska gå, är det i bästa fall onödigt eller förvirrande att försöka åtgärda nervsystemet. I värsta fall ger det samma effekt som att lokalbedöva handflatorna på en person som hanterar vassa och farliga saker: Även om det man känner är obehagligt, behöver man behålla förmågan att uppleva obehag, för obehaget talar om vad man behöver undvika. Vilket ger en ledtrådar till vad man bör göra. Inte ens en perfekt anpassad och biverkningsfri medicin skulle ha önskad effekt hos personer med sådan existentiell ångest, för problemet sitter inte i deras nervsystem. Att den nutida psykologivetenskapen inte rutinmässigt försöker dela in patienter i sådana kategorier beror inte på att de inte skulle vara mycket användbara, utan på att man inte kan tala om nervsystemet som ett verktyg i likhet med resten av kroppen om man inte erkänner själen, en drivkraft bakom nervsystemet.

Med rätt utrustning skulle någon kunna se var i min hjärna det lyser när jag tänker och säger att själen existerar. Och med rätt kunskap skulle någon kanske kunna manipulera min hjärna till att tänka ”jag hade fel, det är bevisat att själen inte finns” i stället och agera enligt denna eller någon annan uppfattning. Alla goda sätt att styra kroppen är bra. Utifrån och med medvetenhet om hur, eller inifrån och reflexmässigt. Jag kan ha en kropp med någon form av oförmåga att reflexmässigt framkalla den sinnesstämning som min riktning antar är befogad. Då kan jag i viss mån manipulera min kropps kemi utifrån genom droger eller psykofarmka. Att en utomstående skulle kunna göra samma sak med min kropp är just beviset på att kroppen inte är samma sak som själen. För om någon annan än jag själv manipulerar mina tankar, känslor och handlingar utifrån, och får mig att känna som hen vill och inte som jag vill, har min kropp i praktiken blivit någon annans. Ett redskap för någon annan själ i stället för min själ. Någon annans själ har därmed fått två kroppar. Den ena mer användbar och lättstyrd än den andra.