DN skriver att könsselekteringstekniker för spermier håller
på att sprida sig. I stället för att gå igenom en relativt sett obehaglig abort,
kan föräldrar som önskar sig barn av endera könet få spermier sorterade på ett
sätt som ökar sannolikheten att få en flicka respektive en pojke. Som vanligt
så tas det påstådda problemet med att föräldrar i Ostasien föredrar pojkar upp. De som är mot asiaters könsselektering
menar att ett samhälle med för få kvinnor hamnar i obalans. Kvinnor måste födas
för att männen ska ha någon att gifta sig med. Har de ingen kvinna som lugnar
ner dem kanske de blir kriminella istället (står inte i artikeln men argumentet
har framförts på alla stället, till exempel The Economist). Med andra ord så är
kvinnor till för män. Argumentationen likar den typiska klassrumssituationen på
90-talet (det är den som jag har personlig erfarenhet av). Flickor placerades
ut mellan pojkarna som stötdämpare, för att pojkarna inte skulle bråka och
störa för mycket. Flickornas funktion var att hålla ordning (det gav dem
antagligen bättre betyg, men det är inte säkert att det är en merit i
arbetslivet att ha skaffat sig en ordningsam och därmed återhållsam
personlighet. Betygen är ju helt irrelevanta så fort som man kommer ut i
arbetslivet, hur pass framåt man är betyder däremot en hel del.)
Om könsselektion av foster, eller ännu hellre spermier
tillåts, så kommer de flickor som ändå föds rimligtvis att få en bättre
situation. Kommer jämställdhetsidéer i en eller annan form till Asien, vilket i viss utsträckning redan har skett (jag stödjer mig här på The Economists
rapporter om att ostasiatiska kvinnor i stor utsträckning förblir ensamstående, åtminstone delvis på grund av att de inte accepterar den kassa situation som gifta
kvinnor normalt sett har i dessa samhällen), så kommer dessa idéer att kunna
slå igenom mycket snabbare om kvinnor har makt att välja bort de mest
konservativa och kompromisslösa männen. De män som har vett att anpassa sig
till en ny (om än artificiellt liten) generation kvinnor kommer att bli gifta.
Övriga inte i samma utsträckning. Det som här hat tagit flera generationer skulle kunna gå betydligt snabbare i ett samhälle med könsmässig obalans.
I sämre scenarion så kommer de ekonomiska kraven på män som
vill gifta sig att bli högre och fler kvinnor kommer att importeras från
fattigare länder. I Kina sägs det redan ligga stor press på unga män att skaffa sig
lägenhet och bil så att någon kvinna vill gifta sig med dem (Economist igen). Men
sammantaget är det ändå svårt att se hur minskat utbud av kvinnor skulle kunna
göra annat än att förbättra kvinnors situation, om det finns minsta tendens
till idéer om bättre jämställdhet. Så motståndet mot könsselektion grundas inte på omsorg om kvinnor som personer, utan på idén att kvinnor är medel för andra snarare än som mål i sig själva.
Över huvud taget är den är upprördheten över att asiater gör
abort av sådana världsliga anledningar som ekonomi och sociala konventioner en
aning skenhelig. Vad gör vi själva abort för? Kanske för att det finns sociala
konventioner om att unga människor utan inkomst inte bör ha barn, och
ekonomiska incitament i form av en föräldraförsäkring under socialbidragsnormen
för den gruppen? (De flesta aborter görs av kvinnor 20-24 år i stabila
relationer). Så låt asiaterna göra sina aborter så gör vi våra. Och medan det
finns farhågor för att spermieselekteringstekniken skulle kunna försämra barnens
framtida hälsa, så är det klart bevisat att de svenska sociala konventionerna och
bidragssystemet kring barnafödande försämrar barns hälsa en aning på befolkningsnivå genom att
pressa kvinnor att få barn i högre åldrar, då man vet att risken för
missbildningar är större.
Att förbjuda viss teknik är lika mycket biopolitik som att påbjuda viss teknik. Att stifta lagar och regler med målsättningen att det ska fortsätta födas 104 pojkar per 100 flickor och ett barn per 800 med downs syndrom och så vidare är precis lika mycket en biopolitisk målsättning som alla andra interventioner som syftar till att kanalisera familjers reproduktionsbeslut i samhällets tjänst.
Att förbjuda viss teknik är lika mycket biopolitik som att påbjuda viss teknik. Att stifta lagar och regler med målsättningen att det ska fortsätta födas 104 pojkar per 100 flickor och ett barn per 800 med downs syndrom och så vidare är precis lika mycket en biopolitisk målsättning som alla andra interventioner som syftar till att kanalisera familjers reproduktionsbeslut i samhällets tjänst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar