Pervers i teorin

Jag har under nästan hela mitt vuxna liv hyst en ganska ovanlig form av avvikelse: Jag är teoretiskt besatt av sex och perversioner. Jag hyser stark lust att teoretiskt ta mig an handlingar av sex och våld och förvandla dem till knastertorr teori. Och det värsta är att jag skämtar inte. Det är verkligen en lust som återkommer, gång på gång. Ibland är jag fri från den i månader och halvår i taget, men den återkommer alltid.

Det finns ett fåtal historiska personer som jag tror att jag kan känna igen mig i. George Bataille allra främst, men jag gillar bara hans teoretiska böcker. Ögats historia tänker jag inte läsa igen, vad skiljer den från alla mängder av perversa berättelser man kan hitta på Internet? Kanske att internet inte fanns 1929 vilket faktiskt gjorde det berättigat att trycka det i bokform…

Var Michel Foucault också på det viset? Förhoppningsvis. Jag tror nämligen att det är hans fel att jag är som jag är på det området. Innan jag läste alla hans mest kända böcker i tjugoårsåldern minns jag inte att jag hade särskilt uttalade teoretiska intressen för sex och våld. Foucault pratade om internaliserade maktstrukturer, om hur de förtryckta upprätthåller makten lika mycket som förtryckarna. Och då är inte tanken på sex och sexualiserade maktrelationer långt borta. Vilken roll spelar sexualiteten i förtryck, i de förtrycktas villighet att acceptera förtrycket? Den frågan verkar inte ställas särskilt ofta. Idag googlade jag termen ”erotiserat förtryck” och upptäckte att den inte fanns. Inte på engelska heller. ”Sexualiserat förtryck” var det några som använde, men det tycktes inte betyda det jag vill undersöka: Förtrycker man bättre om man lägger in en sexuell aspekt i det?

Egentligen borde jag kanske inte beskriva denna min teoretiska böjelse som en perversion, utan som ett teoretiskt intresse i stil med den fria viljans problem och annat oklanderligt. Och det är det också i grunden, det är det teoretiska som gör det intressant (jag förstår precis vad Foucault menade med sitt uttalade om att sexualiteten egentligen är något ganska tråkigt). Men jag kan inte bläddra igenom mängder av porrnoveller och bilder och filmer och berättelser om intimt våld utan att känna något. För jag är inte bara teoretisk, jag är en människa med sexualitet och med empati och diverse andra känslor. Det går inte att undvika att de blandas in. Så i stället använder jag mina egna känslor som en språngbräda för teorin: Eftersom jag är ganska normal och känner såhär inför detta, då kanske det är en någorlunda generellt giltig känsla. Hur påverkar den då våra relationer till varandra och vårt samhälle?

Är mitt tillvägagångssätt vetenskapligt? Nej. Men hur gör man annars för att få reda på något om dessa frågor? Man ignorerar dem, tycks standardsvaret vara. Detta är den andra faktorn som får mitt teoretiska intresse för sex och kommunikativt våld att kännas som en perversion: Att jag aldrig har träffat eller ens hört talas om en nu levande person som tycks dela det intresset (tips mottages tacksamt). Nästan alla som är intresserade av sex verkar vara det antingen ur ett rent praktiskt perspektiv eller utifrån en eller annan politisk övertygelse. Jag har till exempel aldrig träffat någon som har ens i närheten av samma förhållande till pornografi som jag. Antingen runkar folk till det, eller undviker de det, oftast utifrån idén att det är något föraktligt, eller åtminstone något mycket, mycket trivialt. Den senare idén kan förresten hysas även av den runkande kategorin. Så att betrakta pornografiska framställningar som en övertydlig symbolik över mycket viktiga faktorer människliga relationer framstår antagligen som lite…perverst.

Om någon vill kommentera på detta så vill jag bara påpeka att ofina frågor är tillåtna. Om man ska vara så hemskt taktfull så kommer man inte långt inom dessa frågor. Vilket kan vara anledningen till att de nästan aldrig undersöks på allvar.