tisdag 8 maj 2012

Om man inte vill att filosofi ska betyda något


I filosofiska kretsar anses man vara lite oborstad om man påpekar att Martin Heidegger var nazist. Som att man försöker ta billiga poänger. Dethär inlägget av Christopher Kullenberg föreslår till exempel att Heideggers nazism skulle kunna vara lika ointressant för filosofer som rymdforskares politiska åsikter för rymdentusiaster (Kullenberg problematiserar den uppfattningen också).

Vad jag undrar är vad de som vill frikänna filosofer från ansvar för sina praktiska handlingar egentligen tycker att filosofi ska vara bra för. Har inte filosofi med praktisk handling att göra alls? Är filosofi en rent teoretisk sport, helt skild från verkliga livet? 

Om det finns helt vattentäta skott mellan filosofi och handling, så kan faktiskt en filosofi som får folk att handla på ett katastrofalt sätt betraktas som fulländad. Är man säker på att man själv aldrig kommer att använda sina filosofiska insikter för något annat än ren kontemplation och aldrig ha nytta av den för att ta beslut i det praktiska livet, så spelar det ingen som helst roll vad filosoferna man inspireras av gjorde med sina liv. 

Om man däremot tänker sig filosofi som en vägledning för handling, måste det finnas något fel med filosofi som fick sin upphovsman att handla fel. Den behöver inte vara fel rakt igenom, men det finns något i den som man själv måste vara försiktig med om man inte vill handla likadant. Tror man att Heidegger hade en del vettigt att komma med, men inte själv vill bli nazist eller motsvarande, så bör man fundera på vad i Heideggers filosofi som drev honom till dessa politiska åsikter och påföljande handlingar. Tror man att Michel Foucault kom med många givande tankar, men inte vill riskera att stödja en teokratisk revolution, så bör man fundera på vad i hans filosofi som ledde fram till romantiserandet av medeltida ideal. 

När det gäller Foucault tycker jag också att vi som är anhängare till honom bör fundera på vad som gjorde honom så blind för verkligheten. I Didier Eribons biografi Michel Foucault beskrivs Foucaults stöd till regimen i Iran med att han var extremt oallmänbildad. Det berättas att han även skaffade bögbekanta i Iran och blev uppriktigt förvånad när en from regimanhängare berättade att det var dödsstraff på homosexuella handlingar. Det hade han nog kunnat tagit reda på innan han åkte dit och bögade sig, om han hade ansträngt sig. Varför gjorde han inte det? Finns det något i Foucaults filosofi som står i motsättning till allmänbildning och öppensinnad informationsinhämtning?

Allt det här spelar ingen roll om man tänker sig att filosofi inte är mer än en intressant tankeövning som man kan ta till när man har lust eller när man får betalt för det. Det spelar däremot roll om filosofi spelar roll.


PS. Denna mycket förlåtande inställningen till Heidegger står i skarp kontrast till den i allmänhet allt annat än förlåtande inställningen till dem som så mycket som föreslår att minska invandringen på något sätt. Som jag har skrivit nånstans tidigare så reagerade jag på ett personangrepp av en kommentator på en annan kommentator på en gammal post på Isabelle Ståhls blogg. Utan att det har något med ämnet att göra angriper signaturen Linn signaturen Johanna Rasumussen efter att ha gått igenom den senares lista av Facebookgrupper och upptäckt att en av många som hon gillar är Politiskt Inkorrekt, en invandringskritisk hemsida. En kommentar som Ståhl själv varken har valt att ta bort eller kommentera. När Ståhl senare skriver flera inlägg om Heidegger, pratar i radion om Heidegger och så vidare syns inga kommentarer om att man inte bör befatta sig med Heidegger på grund av hans politiska åsikter och handlingar. Men Linn hade kanske slutat följa bloggen då.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar