Utopia

De senaste dagarna har jag sträckläst Utopia av Thomas More. Det var första gången en bok från 1500-talet fick mig att skratta. På tal om utopernas förakt för yttre flärd och fina kläder: ”Inte heller kan de förstå att någon kan vara så galen att han tror sig vara mer värd om han är klädd i finare ull när det nu förhåller sig så att det var ett får (visserligen med tunn ull, men ändå bara ett får!) som en gång var den förste bäraren”.

 De flesta äldre texter jag har läst har bekräftat Michel Foucaults grundläggande tes i The order of things, att allt tänkande och vetande befinner sig inom ett idéhistoriskt specifikt ramverk som är svårt att tränga igenom för den som befinner sig inom ett annat idéhistoriskt ramverk. Foucaults idéer tycks stämma, så länge man studerar det samhälleligt centrala vetandet. I frågor som vårt samhälle uppfattar som viktiga har det skett en stark utveckling under de senaste 500 åren, så det som skrevs då verkar hopplöst föråldrat och ofta helt främmande.

Jag hade trott att Utopia var en sådan bok, efter att ha läst om den i Svante Nordins Filosofins Historia. En dåtida moralists dagdrömmerier om ett samhälle där alla går och lägger sig klockan åtta, hustrurna lyder sina män och bara dygdliga nöjen tillåts. När jag öppnade boken möttes jag i stället av Liftarens guide till galaxen i femtonhundratalsversion. Även om den liknelsen är en aning överdriven, så bygger de båda böckerna på en och samma princip. Fiktiva främmande samhällen får spegla vårt eget samhälles absurditeter. Inte bara i det stora utan också i det till synes triviala. Utopia är full av små detaljer: Äkta makar presenteras nakna för varandra innan de gifter sig, för det är lika bra att de tål varandra som de är även till det yttre. Utopia upprätthåller en valutareserv gentemot omgivningen utan att riskera att drabbas av dess girighet genom att förvara guldet utspritt i samhället i form av pottor och bojor till kriminella. Bara slavar får ägna sig åt slakt av djur, eftersom medkänslan anses vara en av människans viktigaste egenskaper. Alla ägnar sig åt bildning, vilket de har tid för eftersom man bara behöver arbeta sex timmar per dag i detta effektiva samhälle. Invånarna är varken stadsbor eller landsbygdsbor, utan turas om i tvåårsperioder. En del av femtonhundratalets tidsanda lyser förstås igenom. Till exempel tycks More dela sin tids uppfattning om kvinnan som underlägsen mannen. Men det är ingen uppfattning han exploaterar och försöker förstärka. Han behandlar det som ett faktum bland andra att förhålla sig till utan att göra någon större grej av det.

Utopia är ett kommunistiskt samhälle. Det förutsäger inte bara de drömmar om social rättvisa, allmän bildning och brist på äregirighet och fåfänga som socialister flera århundraden senare började drömma om. Den förutsäger också socialistiska samhällen sämre verklighet på flera punkter, även om de inte framställs som sämre i boken: Angiveri uppmuntras bland fångar. Medborgarna får inte röra sig mellan öns olika distrikt, som består av stad med omgivande landsbygdsområde, utan tillstånd från de styrande. Över huvud taget präglas beskrivningen av Utopia av kommunismens allmänna problem: Om samhället nu redan är så väl ordnat, och individens frihet minimal (ingen privategendom betyder att individen inte får experimentera med någonting i materiellt form på egen hand), vad ska individen då med sin myckna bildning till? Om människan lever i en perfekt omgivning, så anpassad till hennes natur att hon inte kan göra annat än inordna sig, vad skiljer henne då från djuren? Men det är väl mycket begärt att Thomas More skulle kunna se de avigsidor med socialismen som många inte såg på 1900-talet då realsocialismens sämre sidor visade sig bara ett par hundra mil här ifrån.

PS. Att Utopia är en så läsvärd och dessutom lättläst bok beror antagligen till stor del på översättningen av Anders Piltz. Utopia är nämligen översatt från latin till nusvenska och inte till någon form av ålderdomlig svenska för att få den att verka mer autentisk. Det är annars ofta ett problem med översättningar. Till exempel den senaste svenska översättningen av Kants Kritik av det praktiska förnuftet är full av ålderdomliga svenska uttryck (emedan och liknande, jag har den inte framför mig nu). Ska man ändå översätta kan man väl försöka översätta både över språkgränsen och tidsgränser, så länge det gäller det rent språkliga.