onsdag 18 april 2012

Varför staten bör bekosta högre utbildning



Social rättvisa är ett argument. Men det kan man, om man så vill, uppnå hjälpligt genom ett komplext system med diverse stipendier och så vidare. Det avgörande argumentet är att utbildning annars ofelbart kommer att bli överprissatt.

Detta är egentligen en politisk icke-fråga i Sverige, men eftersom jag läser The Economist, som argumenterar för att studenter ska betala sin utbildning och ofta skriver om utbildningsrelaterade frågor, så har jag ändå fått  anledning att fundera på frågan. De som argumenterar för att studenter själva helt eller delvis ska bekosta sin utbildning själva, brukar betrakta utbildning som vilken tjänst som helst. Betalar du mer får du en bättre tjänst, betalar du mindre får du en sämre, resonerar till exempel nyss nämnda veckotidning. Bättre i sammanhanget innebär att man får ett större värde på arbetsmarknaden, högre lön som betalar lånen och så vidare. Fungerar det inte så i praktiken så beror det på dålig information, som nämns i en artikel om utbildningssystemet i Chile den här veckan. Men de har också nämnt att kostnaderna tenderar att ligga på den högsta tillåtna nivån, både i England (stod i en artikel specifikt om det engelska systemet) och i Chile.

Detta tycker jag bör ses som ett tecken på att utbildningsmarkanden inte är som andra marknader. Åtminstone vi som har varit i kontakt med högre utbildning relativt nyligen vet att det till större delen inte handlar om att skaffa sig kunskaper och färdigheter som man kommer att ha nytta av i arbetslivet, utan om att investera i sitt eget varumärke. De allra flesta civilingenjörer får inte användning för en bråkdel av den matematik de har lärt sig på högskolan, men däremot får de nytta av det examensbevis som intygar att de är intelligenta, uthålliga, disciplinerade och lydiga nog att plugga avancerad matematik i två år. Så de får tillgång till en typ av arbeten som andra inte får, men kanske kunde ha fått om det inte hade funnits så många examinerade civilingenjörer tillgängliga.

Svenska studenter investerar i allmänhet bara tid och ansträngning och utebliven arbetsinkomst i sitt varumärke. I länder där utbildning kostar pengar så investerar de också pengar. Och vem vill anställa någon som har investerat halvdant i sitt varumärke? Vem vill ägna flera år av sitt liv åt en investering som har stämplats som suboptimal från början eftersom den kostar ett par hundra tusen kronor eller motsvarande pengar mindre? Givetvis vill alla studenter framställa sig som dem som verkligen har satsat. Givetvis vill alla universitet framställa sig som platser där man verkligen satsar. Så vem arbetar i praktiken för att hålla kostnaderna nere? Studenterna vill förstås att utbildning inte ska vara hopplöst dyrt, men då vill de att det ska bli billigare för de andra, inte att de själva ska stå där och framstå som medelmåttor som snålar ett par hundra tusen på sitt ändå svindyra varumärke.

Lösningen på detta är helt enkelt att samma institution som utfärdar varumärkena betalar för dem. Det vill säga staten. Staten har inget intresse av att betala för inflaterade varumärken, utan sträva efter att lägga så mycket resurser på utbildning som den faktiskt är värd för individen och samhället. Hur mycket det är är förstås inte lätt att avgöra. Men det innebär åtminstone att det finns en gräns. Om studenterna själva uppmanas att bestämma hur mycket de vill satsa på sina varumärken, så kommer kostnaderna för utbildning att stiga på precis samma sätt som fastigheterspriser i storstäderna. Det vill säga, det kommer att kosta precis så mycket pengar som människor är beredda och tillåtna att låna. Men vi har inte sett någon utbildningsbubbla än. Kanske för att staten tender att stå för studielånet även i länder där utbildning formellt sett betalas av studenterna.

7 kommentarer:

  1. Håller med dig. Ett tillägg med: när jag hört vad vissa läser som går utbildningar i tex USA börjar jag undra över om kvalitén är speciellt hög på de utbildningar som kostar skjortan för de som läser dem.
    Om någon betalar väldigt mycket för en utbildning ligger det ju också i lärosätets intresse att personen ska få bra betyg och bli nöjd, och då kanske man inte behöver vara speciellt intelligent, uthållig och disciplinerad för att klara en utbildning, om man får mycket mer hjälp än på en "sämre" utbildning.

    SvaraRadera
  2. Ja, det vore verkligen intressant att få en inblick i betalutbildning, tyvärr har jag aldrig varit i närheten av någon sådan för det kostar ju pengar...På ett franskt universitet har jag däremot varit, det verkade helkasst för de använde typ inte läroböcker utan klottrade frenetiskt ner vad föreläsaren sa i sina skrivblock. En rest från en tid när böcker var så dyra att föreläsning betydde att en läste och andra skrev av simulant, antar jag. Vill man verkligen göra utbildning dålig så går det också. Det är inte alltid pengar som saknas. Och på motsvarande sätt får man väl anta att finns det pengar så är det inte alltid som de används väl.

    SvaraRadera
  3. Va stenålders det låter med att sitta och anteckna. Jag har alltid tyckt bättre om kurser där man får lite mer frihet att läsa hemma själv. Jag fick lite dålig syn på franska skolan med i och med en språkresa, men då var det ju bara på högstadienivå, men ändå, det var väldigt lite utrymme för människor som har svårt för sig (tex dyslexi), ännu sämre förutsättningar än i sverige, nästan ett elitistiskt tänkande där man mobbar ut de svaga.

    Om utbildningar i USA: nu säger jag bara vad jag hört då så det kan ju vara fel, men jag pratade med en som har läst i USA, och om man in sverige läser ekonomi - marknadsföring tex, så ska man ju ha en viss mängd poäng i marknadsföring, men de andra ämnena är ju relaterade till ekonomi, så man övar ju på sätt och vis på huvudämnet även när man läser de övriga ämnena. Men i USA kan du läsa i fem år och bli master, men det är bara fyra terminer i ekonomi, till d-uppsats, eller hur många kurser det nu blir, de övriga tre åren kan du läsa vad du vill, som tex dans, fotboll, drama. Visst, det är väl inte fel med roliga universitetsutbildningar där man får studera det man vill, men om man då jämför en amerikan som läst drama större delen av sina fem år, och en svensk som läst fem år med bara ekonomi, då undrar jag lite som sagt :)

    SvaraRadera
  4. Hela Frankrike är elitistiskt. Folket accepterar det i utbyte mot att de tillåts göra små symboliska uppror mot det då och då. Hade det varit ett jämlikt samhälle rakt igenom så hade det ju inte funnits något att ständigt protestera och antagonisera mot och då hade en viktig del av den franska nationalkaraktären gått förlorad. (Men jag gillar Frankrike ändå)

    Jo, den franska gymnasieexamen har en betygsskala graderad från 0-20 tror jag. Den fungerar så att nästan alla hamnar nånstans mellan 0 och 10, och de övre poängen är till för att skilja ut ett litet fåtal. 14 av 20 är till exempel ett extremt bra resultat.

    Men även i Sverige läser man bara två år ekonomi för en master i till exempel nationalekonomi. Övriga två år kan man läsa kurser i brödbakning och esperanto om man vill. Men så har ju en akademisk examen som sådan inte längre särskilt hög status här, utan det anses finare att ha gått ett program i industriell ekonomi eller till civilekonom eller civilingenjör eller något annat. Kanske har högre utbildning som sådan fortfarande relativt hög status hos amerikanerna jämfört med här, där man typ anses som smartare om man har jobbat på Ica istället för att läsa någon flumkurs.

    SvaraRadera
  5. Intressant argument som jag inte hört förut - staten ska bekosta utbildningen eftersom annars springer kostnaderna iväg. (Notera också en annan följd av ditt resonemang. Man kan notera att det finns två effekter här, som verkar i olika riktningar. Givet att en utbildning håller en viss nivå, vill folk förstås betala så lite som möjligt för den. Men det är också så att en dyr prislapp signalerar att utbildningen är bra, vilket som du påpekar verkar i andra riktningen. Detta implicerar att det allra sämsta systemet är ett där privata universitet är fria att sätta vilka avgifterna de vill, men där dessa finansieras av staten. Man har till viss del detta system i USA, där avgifterna är subventionerade via förmånliga lån. Det gör att den första effekten delvis försvinner, medan den andra finns kvar.)

    Jag tror också att utbildning i första hand är ett s.k. "positional good" - dvs det handlar framförallt om att ha bättre utbildning än andra. Många jobb kan utföras i stort sett lika bra av folk med sämre utbildning, men i valet mellan en som gått på Harvard och en som har en kortare och mindre prestigefylld utbildning tar man den från Harvard.

    Dock ställer jag mig tveksam inför din lösning. Det som de facto händer är att staten lägger ner alldeles för små resurser på utbildningen och genomdriver en allmän nivellering av den. Det är vad som hänt på svenska universitet, som ger en utbildning som inte alls är i klass med bra brittiska och amerikanska universitet. Jag skulle t ex själv gärna gått på ett "svenskt Oxford", eller något som åtminstone närmar sig det. Men ett sådant får inte finnas i det socialdemokratiska Sverige.

    Själv är jag för studieavgifter, eftersom jag tror att det skulle höja kvalitén på utbildningen och få dem som söker sig till universiteten endast för att slappa och/eller inte vara arbetslösa att gå ut på arbetsmarknaden. Men utbildningsområdet är speciellt och svårt, det medges. Ett stort problem är att arbetslösheten är så stor så att folk mer eller mindre tvingas in på universiteten. Många problem skulle lösas om man fick ner den, men det är lättare sagt än gjort.

    F ö är Economist en mycket bra tidning.

    SvaraRadera
  6. Högre utbildning i Sverige är även enligt mina erfarenheter högst medelmåttig. Till exempel så slutade jag läsa nationalekonomi på Handelshögskolan i Göteborg efter att ha insett att ingen av dem som föreläste egentligen brydde sig om hur verkligheten bakom teorierna såg ut. Huruvida sådana problem beror på brist på pengar eller strukturella fel eller en kombination kan jag inte avgöra. Ärligt talat har jag inte den blekaste aning om vad de sysslar med på Oxbridge. Skulle vara intressant att veta.

    Den förmodade nivelleringen är dålig för enskilda studenter, åtminstone för dem som verkligen är intresserade av att lära sig något. Men kanske är den bra för samhället i stort. Trots allt så framstår ju Sverige som ett ganska lyckat samhälle jämfört med många andra. Arbetslivet kanske har betydligt större nytta av ett ingenjörsproletariat som arbetar för 25000 i ingångslön än färre, bättre och dyrare arbetare. Gratis högre utbildning kan ses som ett slags smyg-investeringsstöd till utländska företag. De kan lockas hit med utbildade arbetare (tjänstemän) som inte kräver särskilt hög lön. Detta vägs bara delvis upp av högre skatter på arbete, eftersom kostnaden för utbildning har flyttats över på alla som arbetar och äger kapital, utbildade som outbildade.

    Jag kan tänka mig betydligt värre platser för arbetslösa än universitetet. Det skadar åtminstone sällan människors möjligheter på arbetsmarknaden och kan antagligen också höja deras moral. Men så tillhör jag inte heller dem som ser det som ett problem att vi jobbar för lite i det här landet.

    SvaraRadera
  7. Högre utbildning i Sverige är även enligt mina erfarenheter högst medelmåttig. Till exempel så slutade jag läsa nationalekonomi på Handelshögskolan i Göteborg efter att ha insett att ingen av dem som föreläste egentligen brydde sig om hur verkligheten bakom teorierna såg ut. Huruvida sådana problem beror på brist på pengar eller strukturella fel eller en kombination kan jag inte avgöra. Ärligt talat har jag inte den blekaste aning om vad de sysslar med på Oxbridge. Skulle vara intressant att veta.

    Den förmodade nivelleringen är dålig för enskilda studenter, åtminstone för dem som verkligen är intresserade av att lära sig något. Men kanske är den bra för samhället i stort. Trots allt så framstår ju Sverige som ett ganska lyckat samhälle jämfört med många andra. Arbetslivet kanske har betydligt större nytta av ett ingenjörsproletariat som arbetar för 25000 i ingångslön än färre, bättre och dyrare arbetare. Gratis högre utbildning kan ses som ett slags smyg-investeringsstöd till utländska företag. De kan lockas hit med utbildade arbetare (tjänstemän) som inte kräver särskilt hög lön, vilket bara delvis vägs upp av högre skatter, då även outbildade som multinationella företag inte är så intresserade av betalar skatt.

    Jag kan tänka mig betydligt värre platser för arbetslösa än universitetet. Det skadar åtminstone sällan människors möjligheter på arbetsmarknaden och kan antagligen också höja deras moral. Men så tillhör jag inte heller dem som ser det som ett problem att vi jobbar för lite i det här landet.

    SvaraRadera