Antikultur

Det har pratats om mångkultur ganska länge. Utifrån idén att alla kulturer är lika bra så ska alla tillåtas behålla sin egen särart i ett pluralistiskt samhälle. Det huvudsakliga motståndet mot denna idé säger att alla kulturer inte alls är lika bra. Främmande kulturer riskerar att försämra vårt samhälle, som ju faktiskt är ganska bra jämfört med mycket annat. Därför ska vi hållas oss till den kultur som är vår från början, menar de.

Det som kan betecknas som svensk kultur i form av midsommarfirande och skolavslutning i kyrkan och social försiktighet och jag vet inte vad är till absolut större delen harmlöst. Så ett samhälle som premierar den svenska kulturen före andra möjliga skulle just bli harmlöst. Men det harmlösa beror just på att vi inte tar vår kultur på något större allvar. Sen århundraden tillbaka har kultur i västerlandet ersatts av förnuft. Inte helt och hållet, men till så stor del att kultur mest symboliserar triviala saker. Allt som inte är trivialt strävar vi efter att inte bestämma utifrån tradition, utan utifrån förnuftiga överväganden om vad som är det bästa alternativet. Kanske väljer vi inte alltid rätt, men vi försöker välja medvetet.

Allt som är viktigt bör styras av förnuft. Det som inte kan styras av förnuft tenderar att vara mer eller mindre godtyckligt, som resterna av den svenska kulturen till exempel. Om något enbart är kulturellt betingat kan vi inte rationellt förklara eller försvara varför det är som det är. Det är bara som historien råkade forma det på ett visst sätt. Försvarar vi det kulturellt betingade, försvarar vi det godtyckliga.

Mångkultur innebär att alla håller på sin form av godtycke. Enhetlig kultur, som Sverigedemokraterna och kompani förespråkar, innebär att en form av godtycke sätts som norm framför andra typer av godtycke. Antikultur innebär att alla ser alla former av godtycke som just godtyckliga och kompromissar efter bästa förmåga. Jag tycker att det sistnämnda låter som det vettigaste alternativet och jag försöker leva efter det själv. Kan man förnuftsmässigt försvara luciafirande med att barnen tycket att det är roligt utan att det gör någon synbar skada så kan vi fortsätta fira lucia. Annars inte. Folkdräkt kan vara hur mycket svensk kultur som helst, men den är dyr, ful och har ingen social plats, så den åker ut. Är en präst verkligen den bäst lämpade att hälsa barnen god sommar på skolavslutningen? Tveksamt. Och så vidare.

Min mest kostsamma antikulturalistiska insats ligger i hur jag klär mig. Nu kommer jag inte utomlandsifrån, men där på landet där jag bor har vi en liten lokal kultur som säger att kläder bara är till för att skydda mot kyla, sol och skador och skyla vad som inte är socialt relevant. Jag skulle kunna bli en pionjär som manifesterar denna kultur vart jag än kommer. Men varför då? Vilka kläder som är socialt passande är en godtycklig fråga. Likaväl som jag anser att människor inte bör göra sig till för att bli estetiskt tilltalande enheter finns det de som anser att människor visst bör göra sig till för att bli estetiskt tilltalande. Och vem kan säga vem som har rätt? Så i de undantagsfall då jag befinner mig i ett socialt sammanhang med människor som hyser en annan godtycklig uppfattning om kläder än jag, klär jag mig i något jag tror de skulle finna acceptabelt. Varför ställa mig på avstånd från dem i en fråga av godtycklig karaktär?