Som jag tidigare har nämnt är jag ytterst misstänksam mot
Martin Heideggers texter. Inte för vad de egentligen verkar innehålla, utan för
deras form. När jag läser om Heideggers ståndpunkter hummar jag ofta
igenkännande. Visst, klart den mänskliga tillvaron är mer än intellekt, och
visst, jag tycker att folk verkar leva oegentligt. Även uppfattningen att stadslivet
tenderar att leda till oegentlighet delar jag. Men sättet som Heidegger har skrivit ner sina
idéer på tycker jag är på gränsen till outhärdligt. Dels på grund av den
dramatiska, storsvulna stilen. Dels på grund av alla specifika termer.
Hittills har detta varit en känsla mer än en tanke. Men så läste
jag en bok om Heidegger och några av hans elever, Heideggers barn av Richard Wolin, och fick en teoretisk förklaring
till det motstånd Heideggers skrivsätt väcker hos mig. På ett par meningar på
sidan 236-237 förklaras en teori om att uppfinnandet av en ny terminologi
inspirerar till lydnad och acceptans från läsarens sida, snarare än kritisk
reflektion. Och precis så är det ju, när man tänker efter. När man lär sig ett
nytt språk så lyder man. Man aktiverar sin mest receptiva sida och lär sig de
oregelbundna verben även om de är ologiska. En filosofisk text som inför en
mängd nya begrepp eller använder etablerade begrepp på ett mycket kreativt sätt
hindrar en från att läsa och tänka samtidigt. Så innan jag eventuellt ger mig
in på att läsa mer original-Heidegger tänker jag läsa in mig på en försvarlig
mängd sekundärlitteratur för att placera mig i en mer jämlik position med
författaren.
P.S Ett annat exempel på kreativ språkanvändning är Deleuzes
och Guattaris texter. De definierade ju rent av filosofi som skapandet av
koncept i Qu'est-ce que la philosophie?. Deleuze
och Guattari inför så många nya begrepp (deterritorialisering och så vidare)
att man inte kan mycket annat än att läsa och försöka föreställa sig den bild
de försöker måla upp i stället för att kritiskt fundera på om den bilden är sanningsenlig
och användbar och vilka konsekvenser den får. Men det var ju själva poängen med Deleuzes och Guattaris filosofi, man skulle sluta tänka kritiskt på
det sättet och bli en kvinna och bli ett djur och så vidare, det vill säga en varelse som följer i stället för att försöka styra intellektuellt, som jag tolkar Anti-Oedipus. Att läsa Anti-Oedipus blir då ett slags demonstration av hur det skulle vara att leva som den boken förespråkar.
Ditt inlägg fick mig att tänka på följande problem. Om man läser en given text, ofta filosofi men även i andra genrer, kan boken ha en effekt som inte går att förutse innan man läser. Man kommer ut ur läsningen som en annan person än man var innan. Detta är kanske också poängen med att läsa texten. Men här verkar det som att du har upplevt ett motstånd mot det "våld" som texten försökte utföra på dig. Hade det varit mer acceptabelt om våldet haft samma effekt men varit mer subtilt och mindre kännbart?
SvaraRaderaOch hur ska man förhålla sig till det faktum att man inte kan kontrollera eller förutse den effekt många upplevelser kommer att ha? Att göra ett val, att välja en bok eller en upplevelse, är att kasta tärning, eller kanske att spela rysk roulette.
Intressant frågeställning. Jag tror det hela handlar om konflikten mellan att ta in nya influenser utan att förlora sin förmåga att tänka självständigt. Ibland är det en svår balansgång. Som du säger tar man en risk när man läser en bok eftersom man inte vet hur den ska påverka en. Om man inte vill riskera att bli påverkad hur som helst, så blir valet av böcker en fråga om förtroende. Man måste ha förtroende för att författaren inte lurar in en i tänkande och kännande som inte gynnar de syften som man vill verka för.
SvaraRaderaFör min del innebär detta inte att jag väljer bort vissa specifika politiska åskådningar. Jag har inget emot Ernst Jünger till exempel trots att jag inte gillar krig och läser gärna i princip allt på Flashbacks politikdel med viss fascination. Däremot blir jag djupt illa till mods om det inte finns en viss transparens i texter. Medan jag kan argumentera mot exempelvis Jünger i själva läsögonblicket så hindrar Heideggers opaka språkbruk mig från något sådant eftersom jag är fullt upptagen med att dechiffrera texten som sådan.
Det låter som att du föredrar att helt enkelt hålla en kritisk distans till texten du läser när det är möjligt. Jag upplever också att Heideggers opaka text kanske förhindrar detta, det är lite som att man förväntas vara helt okritisk gentemot texten, annars kan det vara. Det är lite som att det inte finns något mellanting mellan att vara i texten och att vara utanför den. (Har börjat på Varat och Tiden och finner att den kräver konstant hårt arbete för att ge resultat)
SvaraRaderaMen jag föredrar nog att läsa texter utan kritisk distans i mesta möjliga mån. Jag tycker att jag kan förstå en text bäst om jag går in i den på författarens villkor, om jag försöker anamma författarens världsbild så mycket som möjligt medan jag läser. Att argumentera emot i själva läsögonblicket tror jag skulle göra det svårt för mig att ta in många texter från första början. Min reaktion och personliga vinkel kommer oftast lite senare, när jag är färdig med texten.
Och då kanske jag också tar en större risk att drabbas av texten på oväntade sätt än jag hade gjort om jag läste med en konsekvent kritisk distans. Tar en risk att drabbas av ovälkomna former av tänkande och kännande. Detta slutar ibland med att jag kommer till en punkt när jag får lita på min magkänsla angående om man ska lita på en författare eller inte. Men även om jag bestämmer mig för att en författare är "korrupt" eller opålitlig kan det ju vara fascinerande att läsa och spekulera i vad som ledde honom/henne till att bli som de blev.
Kanske borde jag läsa "Heideggers Barn" som du nämnde. Men jag har på inget sätt avgjort vad jag tycker om Heidegger ännu.
Det här att man, eller åtminstone jag alltid läser en text utifrån förutfattade mening fick jag klart för mig när jag en gång i min ungdom läste en biografi över Alexandra Kollontaj. Jag läste den som vilken bok som helst, till jag på sista sidan såg att den var utgiven i Sovjetunionen någon gång i mitten av 1900-talet. Det vill säga jag hade okritiskt tagit till mig sovjetisk propaganda. Då kände jag mig ganska dum, faktiskt, och har sedan dess synat böcker från alla håll innan jag har läst dem. Likaväl som man i förväg bestämmer sig för huruvida en bok är värd att läsa bestämmer man på vilket sätt man ska läsa den. Och så som jag skulle vilja läsa Heidegger kan jag inte läsa Heidegger.
SvaraRaderaEgentligen håller jag till viss del med dig om värdet av att låta sig påverkas. Det handlar om vad det kostar. Deleuze och Guattari skrev ju också på ett ogenomträngligt sätt, så att man måste acceptera deras världsbild medan man läser. Men det känns mer okej eftersom de inte tycktes ta sig själva på så stort allvar. Roliga gubbar, liksom. De verkar mer ha sett det som ett experiment och ett sådant kan jag förstås också gärna delta i. Heidegger verkar däremot ha sett sina idéer som något att ta på stort allvar och även leva efter. Det senare gör det extra komplicerat för min personliga del, eftersom jag faktiskt till stor del redan gör det i viss utsträckning: Jag föredrar också landsbygden framför städer. Jag gillar också tanken på provinsialism, att alla liksom sköter sin hörna av världen och är stolta över det. Jag tycker också att praktiskt arbete är ett ovärderligt sätt att komma i kontakt med världen. Jag hyser också viss misstänksamhet mot samhället och mänsklighetens flockmentalitet. Jag tycker också att folk verkar leva oautentiskt. Dessa uppfattningar har jag i en eller annan grad format mitt liv efter. Så att okritiskt läsa Heidegger vore för min del inte bara att för tillfället tänka som Heidegger, utan även som att för tillfället leva som Heidegger. Hade han verkat trevlig hade jag mer än gärna gjort det, men eftersom det mesta jag har läst om honom verkar rätt osympatiskt håller jag honom hellre på diskussionsnivå än på samlagsnivå, om den liknelsen tillåts.
Heideggers barn var trevligt och bra skriven, men den handlar lika mycket om Hannah Arendt, Karl Löwith, Hans Jonas och Herbert Marcuse som om Heidegger. Jag läste den främst för att den råkade finnas på biblioteket i närmsta byhåla. Rysk roulette, som du sa.