Mönstermedborgare eller helgon?

Hur ska man på mest moraliska möjliga sätt hantera det faktum att man föddes med privilegier som man inte förtjänar?, frågade jag för några inlägg sedan. På det personliga planet har provat två helt olika strategier. Som ung, från före tonåren och till och med sena tonåren, var jag övertygad om att det var min plikt att utföra goda handlingar genom att offra mig själv. Jag skulle leva helt för att göra världen till en bättre plats. Eller rättare sagt, till en mindre dålig plats, genom att arbeta brandkårsutryckningsmässigt som nån slags aktivist eller journalist eller biståndsarbetare. Huvudsaken var att det var självuppoffrande nog att befria mig från mitt dåliga samvete av att vara oförtjänt privilegierad. Jag skulle aldrig ha familj, för det skulle ju ta tid från Saken, vilken den än var. Jag skulle aldrig gifta mig, för det var oegentligt och borgerligt och dessutom inte det viktigaste.

I övre tonåren vände allting ganska snabbt. Det började gå upp för mig att världen behöver mer än extrem politisk ideologi och självuppoffrande individer för att förändras. Så träffade jag en person som jag tyckte betydligt bättre om än alla övriga och gifte mig. Och fick barn. I stället för att ägna mitt liv, som startade med så många privilegier, åt att göra mig av med dessa privilegier på att försöka hjälpa andra, bestämde jag mig i stället för att försöka förvalta mina privilegier väl.

Är det rätt att resonera så? Å ena sidan nej: Ur ett pliktmoralistiskt perspektiv ska man avsägas sig alla privilegier som man inte förtjänar. Å andra sidan ja. Om man enligt det kategoriska imperativet ska handla så att ens handlingar kan upphöjas till allmän lag, så ska man inte åka till tredje världen och försöka hjälpa till, för om alla gjorde det så skulle tredje världen både bli koloniserad och än mer överbefolkad än den redan är. Om alla däremot satsade på att bli goda medborgare som sköter sitt eget och uppfostrar sina barn väl så skulle vi däremot kunna få det ganska bra. Åtminstone här. 

Kanske kan ett sådant välfungerande samhälle av individer som sköter sitt och samtidigt kommer överens verka som inspiration för dem som håller på att bygga upp ett modernt samhälle. Trots allt lyfts allt fler människor ur fattigdom och får en ekonomisk situation som liknar den vi har här. Kanske ska man inte ignorera den utmaning det innebär att leva lyckligt och ansvarsfullt i egenskap av privilegierad?

En annan variant vore att man på samhällsnivå inriktar vårt samhälle inte på att berika sig självt, utan på att berika dem som behöver det bättre. Mer om det i nästa inlägg.