måndag 16 april 2012

Slaveri under drömmar



Jag har lärt mig att vara synnerligen skeptisk mot alla substantiv som börjar på ”dröm-”. Drömhuset, drömjobbet, drömresan, ja, ni vet. Både hus och jobb och resor är ytterst verkliga, vilket förr eller senare kommer att visa sig. Och då är det bättre att gilla verkligheten just i egenskap av verklighet. Det vill säga, i egenskap av något utanför en själv med makt att överraska en positivt och negativt och att lära en nya saker.

Om verkligheten och drömmarna flyttas alltför nära varandra, så kommer ingen av dem till sin rätt. Det kommer alltid finnas delar av verkligheten som inte är drömlika, så den blir aldrig bra nog för dem med ambitioner att förverkliga sina drömmar. Eller så ger man upp och börjar anpassa drömmarna efter verkligheten i stället. Det vill säga, man berövar sig själv sin föreställningsförmåga.

Att drömmar och verklighet har en alltför nära relation tror jag är orsaken bakom en stor del av människors problem i den rika delen av världen. Eftersom det nästan framstår som en plikt för varje medborgare att sträva efter att materialisera sina drömmar, så kommer våra drömmar att tvinga oss att slita på samma sätt som förtryckare och hunger tidigare tvingade människor att ge allt de hade. Man köper drömhuset och ägnar all sin vakna tid åt att jobba och oroa sig för räntehöjningar eller oväntade reparationsbehov. Man får drömjobbet och det gör anspråk på all ens vakna tid. Är det en plikt att följa sina drömmar, så är det också en plikt att inte se riktigt nyktert på den verklighet där objektet för drömmarna hägrar. Det är nästan en plikt att vara beredd att måla in sig i ett hörn av räntebetalningar och för mycket arbete för sina drömmars skull. Annars visar man att man inte riktigt tar sina drömmar på allvar.

Det är inte det att verkligheten och drömmar inte har någon som helst relation. Det är bara det att man bör hålla vattentäta skott mellan dem så att de inte stör varandras särart. Drömmar gör sig bäst som drömmar. Inte som något som ska bli verklighet, utan som något som kan påverka ens sätt att möta verkligheten i en eller annan riktning.

2 kommentarer:

  1. Jo, så är det nog. Jag tror det fanns en trygghet förr i tiden i att man inte kunde bli så mycket annat än bonde, och att man tog över föräldrarnas gård. Jag tror inte det blev samma stress då som många upplever nu. Sen var det väl annat som stressade den tidens människor, som du säger, rädslan för att hela skörden förstördes tex, att man skulle behöva gå hungrig.

    SvaraRadera
  2. Jag tror du gör alldeles rätt i att vara bonde till hälften och på så sätt kombinera det bästa av två världar. Vissa saker var bättre förr, andra saker är bättre nu, så varför inte bara välja ut de bästa sidorna? Det är ju inget som tvingar oss att ta de dåliga sidorna av nutiden i form av hetskommersialism tillsammans med de teknologiska och sociala framsteg som är svåra att argumentera mot.

    SvaraRadera