Varför staten bör bekosta högre utbildning

Social rättvisa är ett argument. Men det kan man, om man så vill, uppnå hjälpligt genom ett komplext system med diverse stipendier och så vidare. Det avgörande argumentet är att utbildning annars ofelbart kommer att bli överprissatt.

Detta är egentligen en politisk icke-fråga i Sverige, men eftersom jag läser The Economist, som argumenterar för att studenter ska betala sin utbildning och ofta skriver om utbildningsrelaterade frågor, så har jag ändå fått  anledning att fundera på frågan. De som argumenterar för att studenter själva helt eller delvis ska bekosta sin utbildning själva, brukar betrakta utbildning som vilken tjänst som helst. Betalar du mer får du en bättre tjänst, betalar du mindre får du en sämre, resonerar till exempel nyss nämnda veckotidning. Bättre i sammanhanget innebär att man får ett större värde på arbetsmarknaden, högre lön som betalar lånen och så vidare. Fungerar det inte så i praktiken så beror det på dålig information, som nämns i en artikel om utbildningssystemet i Chile den här veckan. Men de har också nämnt att kostnaderna tenderar att ligga på den högsta tillåtna nivån, både i England (stod i en artikel specifikt om det engelska systemet) och i Chile.

Detta tycker jag bör ses som ett tecken på att utbildningsmarkanden inte är som andra marknader. Åtminstone vi som har varit i kontakt med högre utbildning relativt nyligen vet att det till större delen inte handlar om att skaffa sig kunskaper och färdigheter som man kommer att ha nytta av i arbetslivet, utan om att investera i sitt eget varumärke. De allra flesta civilingenjörer får inte användning för en bråkdel av den matematik de har lärt sig på högskolan, men däremot får de nytta av det examensbevis som intygar att de är intelligenta, uthålliga, disciplinerade och lydiga nog att plugga avancerad matematik i två år. Så de får tillgång till en typ av arbeten som andra inte får, men kanske kunde ha fått om det inte hade funnits så många examinerade civilingenjörer tillgängliga.

Svenska studenter investerar i allmänhet bara tid och ansträngning och utebliven arbetsinkomst i sitt varumärke. I länder där utbildning kostar pengar så investerar de också pengar. Och vem vill anställa någon som har investerat halvdant i sitt varumärke? Vem vill ägna flera år av sitt liv åt en investering som har stämplats som suboptimal från början eftersom den kostar ett par hundra tusen kronor eller motsvarande pengar mindre? Givetvis vill alla studenter framställa sig som dem som verkligen har satsat. Givetvis vill alla universitet framställa sig som platser där man verkligen satsar. Så vem arbetar i praktiken för att hålla kostnaderna nere? Studenterna vill förstås att utbildning inte ska vara hopplöst dyrt, men då vill de att det ska bli billigare för de andra, inte att de själva ska stå där och framstå som medelmåttor som snålar ett par hundra tusen på sitt ändå svindyra varumärke.

Lösningen på detta är helt enkelt att samma institution som utfärdar varumärkena betalar för dem. Det vill säga staten. Staten har inget intresse av att betala för inflaterade varumärken, utan sträva efter att lägga så mycket resurser på utbildning som den faktiskt är värd för individen och samhället. Hur mycket det är är förstås inte lätt att avgöra. Men det innebär åtminstone att det finns en gräns. Om studenterna själva uppmanas att bestämma hur mycket de vill satsa på sina varumärken, så kommer kostnaderna för utbildning att stiga på precis samma sätt som fastigheterspriser i storstäderna. Det vill säga, det kommer att kosta precis så mycket pengar som människor är beredda och tillåtna att låna. Men vi har inte sett någon utbildningsbubbla än. Kanske för att staten tender att stå för studielånet även i länder där utbildning formellt sett betalas av studenterna.