söndag 22 april 2012

Kan man vara intellektuell nu förtiden?


Det finns många grupperingar och institutioner med viss intellektuellt prägel. På universitet landet över använder människor sin intellektuella förmåga i olika projekt. Politiska åsiktsinriktningar, speciellt extrema sådana, gynnas av visst tankearbete av sina medlemmar för att försvara och utveckla de grundläggande idéerna. Men i alla sammanhang ligger uppgiften i att tänka på ett speciellt område. De som tänker på socialismen samlas i ett hörn. De som tänker på könsroller bildar en annan gruppering. Inte nödvändigtvis en fysisk gruppering, men en ideologisk gruppering där man pratar på ett visst sätt och är överens om ett visst sätt att tänka. En diskurs, helt enkelt. De som tänker på akademiska och får betalt för det har sin intellektuella samverkan, och så vidare

För min del så syftar ordet intellektuell inte på vad man tänker på, utan på hur man tänker: Fritt, hårt och länge, typ. Vad man tänker på avgör inte om man är intellektuell. Man kan vara högerintellektuell, vänsterintellektuell och så vidare. Det avgörande, skulle jag vilja säga, är att man sätter tankar före åsikter. Vilket innebär att intellektuella bör kunna ha utbyte över åsiktsgränserna och bör vara beredda att byta åsikter om tankarna leder dem i en sådan riktning.

Enligt denna definition så finns det ingen riktig plats för intellektuella idag. Intellektuella personer finns, men utspridda över landet och över arbetsplatserna och över diskurserna och organisationerna. Det finns ingenstans som människor samlas främst för att de tar tänkande på allvar. Tänkande måste alltid vara ett medel för ett överordnat politiskt, åsiktsmässigt eller institutionellt mål (det senare i den akademiska världen). Det har funnits tider när det har varit annorlunda, typ mellankrigstiden i Kontinentaleuropa. Men kanske har de tiderna varit ganska korta.

Ett tag funderade jag på att starta en förening, eller kanske mer en kontaktförmedling för intellektuella. Att gå med i Mensa som intellektuell är som att en gå med i en förening för folk med långa ben om man är intresserad av höjdhopp. Men jag är inte tillräckligt social av mig för att fixa en sån sak. Om någon annan gör det så kommer jag att göra mitt bästa för att hjälpa till. Jag tror att intellektuella här i landet skulle gynnas av visst utbyte med varandra likaväl som exempelvis trädgårdsentusiaster och veteranbilssamlare gör det.

6 kommentarer:

  1. Förstår hur du menar. Det är nog mycket antingen eller-åsikter i samhället och inte så mycket rena tankar. Jag är nog själv en som styrs mer av känslor än av tankar. Men det är väl kanske på grund av att tankar bara efterfrågas när man ska besluta om något, och om det då inte finns något rätt eller fel, då måste man ju välja sida med hjälp av något annat än förnuftet kanske..

    SvaraRadera
  2. Ja, det har jag också funderat på, att det lönar sig bara att tänka när man egentligen har något att besluta om. Jag tror att det var därför det var så inne att tänka under mellankrigstiden till exempel. Det fanns ett antal olika alternativ, både på det politiska och sociala planet. Åtminstone i vissa miljöer förväntades man ta ett beslut om vilket av alternativen man skulle tillhöra. Idag står vi inför ett enda samhällssystem och det fungerar hyfsat. Det finns inte så mycket att välja på, åtminstone inte på ett övergripande politiskt plan.

    SvaraRadera
  3. Tanken var ju att denna verksamhet skulle finnas på universiteten, men som du nämner är det väldigt mycket fackidioti där (inklusive i de ämnen som var tänkta att syssla med de mest generella frågorna, som filosofin). Ett annat område som kunde ta upp den sortens frågor är litteraturen. Författare som Thomas Mann, Dostojevskij m fl hade ju det anslaget. Den mesta skönlitteraturen idag handlar emellertid inte om sådant utan är mycket mer navelskådande.

    Det stora problemet är att folk läser för lite. För att kunna ha ett brett anslag måste man ha breda kunskaper. Mycket få har det idag. Även dem som räknas som bildade är vanligen starkt specialiserade.

    SvaraRadera
  4. Bildning utgör bara en kostnad för individen idag. Slösar man tid på en massa kuriosa riskerar man att hamna efter dem som har vett att fokusera på specialiserad utbildning och karriär. I dagarna pratade jag med en nära släkting som inte skämdes ett dugg över att inte veta skillnaden mellan Förenade Arabemiraten och Saudiarabien. Tvärtom, hon ville inte alls veta något om vilka länder som finns på Arabiska Halvön, eller ens att det finns en arabisk halvö. Denna nära släkting är utbildad läkare. Det är inte jag. Även om det finns många som har kunnat både utbilda sig och bilda sig, tror jag att brist på nyfikenhet oftare är en fördel än en nackdel i karriären.

    SvaraRadera
  5. Många vettiga tankar här. Det är faktiskt ganska svårt att begripa sig på vad de moderna universiteten är. Antagligen finns det nischer oct klickar här och där, i vilka "fritt tänkande" fortfarande pågår, befriat från omvärldens krav. Men de allra flesta utbildningarna idag har ju inslag av förberedelse för yrkesverksamhet, dvs de rättfärdigas genom ekonomisk nytta. Många studenter tänker kanske själva på sin utbildning i termer av hur mycket de kommer att tjäna. Ekonomiska mål delar tak med vad som kvarstår av den fria tankeverksamheten.
    Detta gäller särskilt i naturvetenskaperna, där många universitetsdepartement delvis har karaktären av industriella forskningslabb.

    Att ingå kompromisser med det existerande systemet, så som det fungerar i realiteten, tycks vara ett av de få sätten att få tid och plats att tänka som man vill. Rena, kompromissfria miljöer är inte lätta att finna.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Egentligen tror jag att det är väl mycket begärt av ett samhälle som föraktar fritt tänkande att det ska skapa miljöer där sådant tänkande uppmuntras. Varför skulle det? Rena, kompromissfria miljöer tror jag därmed bara finns i mycket liten skala, där samhället inte har behövt blandas in.

      Radera