Varför är man socialist när man är ung?

Jag var kommunist när jag var i tonåren. Då trodde jag att folk slutade vara aktiva socialister när de blev äldre för att de blev desillusionerade och inte orkade. Det tror jag inte längre. Hade jag velat organisera torgmöten och studiecirklar och flygbladsutdelningar hade jag fortfarande orkat alldeles utmärkt, trots att jag har två ganska små barn. Nu lutar jag mera åt uppfattningen att folk slutar vara revolutionärer eftersom vårt samhälle trots allt är ganska bra för de är äldre och väletablerade.

Ser man på vårt samhälle i stor skala så ser det ganska andefattigt ut. Vi röstar på politiker vi inte gillar för att de är de minst dåliga. Det högsta målet för de politiker vi röstar på är att medelsvensson ska få mer pengar kvar i plånboken att köpa plasmateve för. Skolan försöker utbilda oss till produktiva samhällsmedborgare. Socialstyrelsen räknar med hur man ska kunna rädda flest möjliga liv med minsta möjliga skattepengar. Så välordnat och så meningslöst.

Men för fullvuxna människor så får samhället gärna vara lite tråkigt. Inte för att vi är så hemskt tråkiga, utan för att vi inte lever den västentliga delen av våra liv i samhället. De flesta av oss delar vår tid mellan arbetsplatsen och familjen. Arbetsplatsen är en del av det kapitalistiska samhället och följer andra regler och mekanismer än det offentliga samhälle som binder ihop alla individer. Familjen är ett eget mikrokosmos med bara vaga band till det samhälle som den är en del av. För dem som arbetar och har familj så är det viktigaste hur familjen respektive arbetsplatsen fungerar. Så dem är det viktigaste med politiken och det offentliga samhället är att det ser till att fungera och göra vad det ska. Meningsfullt och roligt kan man ha det på jobbet eller i den privata sfären. 

Unga människor har sällan några fasta arbeten och ännu mer sällan arbeten som någon skulle avundas dem. De har heller inte en familj som de ansvarar för, utan tvärtom en familj att frigöra sig från. Så de har ingen egentlig plats någon annanstans än ute i samhället, där alla ska vara välkomna. Där ska de leta efter någon att gifta sig med (eller knyta relationsanarkistiska förbindelser med om de är lite mer modekänsliga). Där ska de skaffa sig en utbildning så att kapitalismen släpper in dem på den fina arbetsmarknaden. Många arbetar målmedvetet på båda, utan att klaga på att det samhälle som de är hänvisade till inte ger dem någon mening. Men en ganska stor minoritet blir bestört av den meningslöshet, skenhelighet, småaktighet och kompromisser som detta offentliga samhälle utgörs av. Och de blir socialister eller militanta PK-ister eller vad som kan ligga i tiden. Alla slutar inte heller när de är unga. I Först som tragedi, sedan som fars (tror det var den) av Slavoj Zizek underkänner Zizek det moderna samhällsystemet med argumentet att engelsmännen jämnt över tyckte illa om Tony Blair och ändå röstade de på honom. Betyder detta att  folket är i en hopplös situation och skulle behöver göra revolution? Eller betyder det bara att folket egentligen inte bryr sig så mycket om huruvida det sitter trevliga eller otrevliga människor vid makten eller inte? Jag skulle gissa på det senare. Nu, när jag vet hur mycket andra saker betyder i jämförelse.