Misantropi

Ibland funderar jag över varför just jag kom att halv om halvt isolera mig i en stuga på landet. Det är ju egentligen inte så att jag ogillar människor. Inte i praktiken. Jag gillar att träffa folk, jag gillar att prata med folk. Ändå känns kontakter med det omgivande samhället tunga. Att åka in till ”byn” och handla är lite som att besöka ett främmande land. Att gå till en nyhetssida för att kolla vad som händer i samhället ger mig en svag obehagskänsla. ”Varför gör jag detta?” tänker jag alltid samtidigt som jag skriver in adressen i webbläsaren.

Jag tycker verkligen att allmänheten har många goda sidor. På det hela taget är allmänheten sympatisk, hjälpsam, välvillig, tolerant och så vidare. Men fördelarna ligger inte på det intellektuella planet. Där är allmänheten tvärtom en ganska bedrövlig samling. På det hela taget säger den politiskt korrekta saker bara för att det låter bra, i den mån som den tänker i abstrakta termer över huvud taget. Sätter man inget stort värde på det intellektuella, spelar detta ingen större roll, såvida man inte personligen drabbas av deras floskler. Massor av människor genomskådar den politiskt korrekta antiintellektualismen men bryr sig inte så mycket om det, för det är ju inte främst på det intellektuella planet som de verkar och interagerar med omgivningen. Så de kan bara ignorera den bristfälliga intellektuella aspekten av vårt samhälle och fortsätta interagera med omgivningen på ett annat plan. 

Är det däremot på det intellektuella planet man ser sitt främsta kall, tror jag att man gör bäst i att isolera sig från samhället i stort. Om samhället tar avstånd från intellektualism är det bara självdestruktivt att närma sig det.  Men det finns ingen anledning att isolera sig mer än på det intellektuella planet. Varför ta avstånd från allmänheten och samhället i allt som är bra med dem?