En desperat hemmafrus bekännelser

På tal om Gilles Deleuze är något jag beundrar med honom att han sa sig leva ett tråkigt liv. Kanske just av den anledningen har jag inte orkat leta upp någon biografi för att bekräfta eller dementera det påståendet. Hur som helst så bodde han i samma del av Paris under större delen av sitt liv, reste sällan och pratade ogärna om sitt privatliv.

Så tråkig skulle jag också vilja vara. Jag skulle vilja vara en person med en så utvecklad perception och föreställningsförmåga att jag aldrig behövde ge mig ut på några äventyr. Jag skulle inte ens vilja behöva roa mig på något organiserat sätt, utan jag skulle föredra att få nya, avancerade vinklingar på verkligheten enbart av att läsa böcker. Helst skulle det teoretiska och praktiska vara så åtskilt, att jag kunde befinna mig på samma plätt och göra samma saker livet ut, men ändå tänka på vitt skilda sätt åren igenom eftersom olika böcker förde min tankevärld åt olika håll.

Men det är tyvärr ganska långt från verkligheten. I verkligheten behöver jag göra nya saker för att kunna tänka nya saker (och det måste jag av någon anledning göra, annars går min hjärna i spinn och det är obehagligt). Jag gillar böcker, men lyckas jag inte först skaffa mig något intryck av verkligheten som liksom triggar min förståelse av böckerna så kan jag inte begripa dem. Inga intryck, ingen filosofi.

Hur söker man då dessa nya intryck? Jag kan säga att det inte är så lätt. Vilket liv man än lever, så kommer det att börja upprepa sig, om man inte är beredd att avsäga sig vad folk brukar kalla ”ett liv”, det vill säga fast bostadsort, familj, fast arbete och så vidare. När jag var ung och inte hade något av detta var jag hela tiden på gränsen till ett psykiskt sammanbrott, men det var lätt att göra dumma saker bara för att något konstigt måste hända. Jag kunde åka till Kuba och studera spanska. Jag kunde ta jobb som hotellstäderska i Österrike bara för att komma fram till att jag hatade att städa och ge mig ut på tågluff i stället. Jag kunde lära mig arabiska och åka till Syrien bara för att bekanta mig med de där araberna. Kunde ta arbete som krokimodell eftersom halvoffentlig nakenhet innebär en absurd och därmed intressant situation. Kunde söka jobb på en strippklubb eftersom det var ännu absurdare (söka jobb, för att förtydliga, jag arbetade aldrig där).

När jag inte längre var lika plågsamt ung och hade bildat familj kunde jag förlägga det stillsamma livet till Frankrike och Tyskland. Utomlands var det lite av ett äventyr bara att gå till affären att handla. Även motgångarna, som svårigheten att skaffa ett internetabonnemang eller mötet med en sur tjänsteman på banken vars bankomat hade ätit upp mitt Visakort, var i alla fall något nytt. Så fort man gick utanför dörren kunde man få se något litet som inte var riktigt vanemässigt. Men med tiden insåg vi att det kanske inte var så lockande att förbli extremt ointegrerade invandrare, så vi åkte hem och skaffade oss ett liv. Åtminstone ett hus, dagisplats till barnen och lite ströjobb här och där.

Fyra år senare klättrar jag så smått på väggarna. Börjar göra upp desperata funderingar på att ta jobb på en städfirma bara för att kunna snoka hur folk har det hemma. Kanske kan man utläsa något ur deras smuts? Kanske ska jag försöka komma in på en militär grundutbildning? Visserligen skulle jag bli en kass soldat, men det skulle kunna finnas något nytt att se i det militära. Är det någon som behöver en nakenmodell? Inte för att jag är särskilt exhibitionistisk tror jag, men tar det mig till en ovanlig situation är jag med. Önskar att jag hade en utbildning värd namnet, då skulle jag kunna ta mig in i de fina salongerna av kontorslandskap och möten och tjänsteresor. Men det hade nog blivit tråkigt innan jag hade hunnit särskilt långt i den världen. 

Nästa månad tänker jag ge mig ut på en tiodagars tågluff till Portugal. Där har jag aldrig varit. Någon som vill följa med eller kanske träffa mig någonstans på vägen? Och jag tar tacksamt emot övriga förslag på hur en intellektuellt rastlös hemmafru kan leta upp annorlunda eller småabsurda situationer. Kanske är det fler än jag som ständigt letar efter dem? Vi skulle kunna bilda en klubb av på ytan vanliga människor som tipsar varandra om hur man kan se något annorlunda från insidan i detta till synes välordnade land.

Deleuzes och Guattaris obsceniteter

Öppnar man Anti-Oedipus kan man lätt bli lite perplex över mängden obsceniteter. Fram till precis nyligen antog jag att det berodde på någon form av underlig läggning hos författarna, att de inte bara tog fram varandras kreativaste sidor utan även de tramsigaste. Men efter att mycket översiktligt ha försökt göra vad det gjorde, men utan de obsceniteter som kännetecknar deras arbete tillsammans, inser jag obsceniteternas avgörande funktion. Jag försökte skriva något om att undersöka verkligheten, vilket skulle behöva innefatta en liknelse om verkligheten i sig. Den beskrivningen blev rätt fånig. Verkligheten har vinklar och vrår, den består av olika nivåer som samverkar med varandra…nää. Det är något outhärdligt pretentiöst med att försöka beskriva verkligheten som helhet. Så pretentiöst att Foucualt med flera försökte rädda filosofins anseende genom att uttryckligen undvika sådana övningar. Men Deleuze och Guattari kunde göra just det, utan att ens avvika från Foucault och kompani ideologiskt. Tvärtom kunde de i positiva termer beskriva vad Foucault sa i negativa termer: Foucault förklarade att ingen beskrivning kan täcka allt. Deleuze och Guattari beskrev en lätt kaotisk verklighet full av potentiella samband och förbindelser. Går det att säga emot? Hur kan annars en foucauldian föreställa sig verkligheten, om hen tillåter sig skifta från den negativa utgångspunkten av allt-vi-inte-kan-veta ett ögonblick?

Hur får man tillstånd till något sådant? Deleuze och Guattari fick det genom att på förhand diskvalificera sig från att bli tagna på alltför stort allvar. Gör man sig bara till en pajas medvetet, så riskerar man inte att göra hela sin disciplin till en pajasdisciplin. Har man redan tagit avstånd från sig själv, behöver andra inte ta avstånd från en en gång till. Det som står mellan raderna av skitande och knullande och hyllande av schizofreni kan vara hur allvarligt som helst. Det kunde ändå inte sägas på något bättre sätt. Och jag kan inte skylla på tidsandan eller poststrukturalistisk dogmatism, för åtminstone jag hittar fortfarande inget bättre sätt att säga det på.

Jag har tidigare spekulerat i att sexualiteten måste blandasmed något annat för att inte bli outhärdlig. Är det på något sätt det samma med filosofin? Deleuze och Guattari blandade den med perverterad sexualitet för att den skulle bli uthärdlig, och de gjorde det under omständigheterna bra. Medan man är upptagen med att förundras över hur mycket snusk man kan få in i en till namnet seriös bok, formas på ett mjukt sätt en bild av verkligheten. Utan denna inbäddning i något än mer uppenbart stötande skulle förmedlingen av denna verklighetsbild antagligen omöjliggöras av sin egen osmaklighet.

Polis, polis….

Tidigare var jag övertygad om att Försäkringskossan var Sveriges otrevligaste myndighet. Men det berodde antagligen på att jag inte har haft med polisen att göra. Det har jag nu. Det kom nämligen en hund hem till oss och skällde i förmiddags. Sen barrikaderade den sig i ett uthus. Vi gillar inte hundar och vågade inte närma oss den. I stället ringde vi till jaktlaget. Sen till en som jaktlaget tipsade om. Sen till polisen.

Det var inte så kul att ringa polisen. Först blev jag vidarekopplad till en linje som inte verkade leda någonstans. När jag ringde upp igen kopplade de mig i stället, efter lång väntetid, till polisens ledningscentral. Personen där var någorlunda trevlig tills han försökte avsluta samtalet med att säga att om någon ägare hittas så kommer de och hämtar den. Då ville jag, som hade ägnat ganska lång tid åt att sitta i polisens telefonkö, gärna få någon form av bekräftelse på att de tänkte göra något åt att det hade flyttat en arg hund till oss även om det inte fanns någon ägare till den. Då blev han som förbytt och upplyste mig om att jag skulle vara förbaskat glad över att de ville göra något åt saken över huvud taget och vill du som skattebetalare betala för att vi kommer flygande med någon slags djurambulans eller? Nej, men jag betalar gärna för en charmkurs för er, fick jag in.

Kanske var han helt enkelt en hundvän. Han verkade se det helt ur hundens perspektiv och inte alls ur vårt perspektiv. Men jag fick klart för mig att polisen inte ser sig som någon serviceinstitution. De hjälper medborgarna när det passar dem. Och det är väl myndigheter i ett nötskal. De växer till en organisation som får eget liv och blir till för sig själv i stället för till dem som betalar för dem. Råkar den sen ha något att erbjuda medborgarna som en bonus är det ännu bättre. Då kan de vara lite tacksamma.

Hunden kom tillrätta hur som helst. Den hade varit bortsprungen i fem dagar från en adress bara några kilometer härifrån och dess ägare kom och hämtade den. Men jag förväntar mig inte någon större tacksamhet, trots att jag har gjort allting rätt formellt sett (förutom att vara otrevlig mot en polistjänsteman då). För hundägare och vi som inte vill ha hund kommer aldrig att förstå varandra.

Homo sacer uppdaterad

Jag har tidigare gnällt lite på Giorgio Agamben på grund av hans del i den alarmistiska tanketradition som urvattnar alla begrepp. Men medan jag slöläste en kristen bok om bioetik ( Bioetics - A Primer for Christians av Gilberg Meilaender) kom jag ändå att tänka på Agambens tolkning av homo sacer-begreppet. Meilaender skriver uttryckligen att det finns vissa människor vi måste undvika att hjälpa trots att vi kan: Barnlösa par, ofrivilligt gravida, par som önskar sig ett friskt barn hellre än ett sjukt barn och sjuka personer som önskar att dö. Med andra ord så kräver den kristna moralen betydligt större uppoffringar av viss personer än andra. Den kräver, som författaren flera gånger påpekar, att vi upphäver vårt normala individualitetsperspektiv.

Vad innebär det att upphäva individualitetsperspektivet? I ett samhälle som vårt, där det sociala kontraktet är skrivet individer emellan, innebär det att samhällskontraktet upphävs. För dagen civila samhälle bygger på relationer mellan individer. Men på vissa områden upphävs denna mellan-individualitet till förmån för något annat. Och eftersom detta andra bara gäller mindre delar av tillvaron, där de flesta, i synnerhet friska män, inte har något att göra, innebär det ett samhälleligt undantagstillstånd. Allt som beskrivs som heligt står utanför vårt i grunden profana nuvarande samhälle. Medan det under Romarriket var den som hade brutit en ed med gudarna som var utanför, så är det i vårt samhälle tvärtom de som på något sätt står i förbindelse med det gudomliga som är utstötta. Så i nutiden är det allt etiskt, heligt, annanvärldsligt och överjordiskt som skapar homo sacer. Här, mitt bland oss. Personer som förvissas till den heliga sfären står utanför det skydd som vårt sekulära samhälle normalt sett erbjuder. I stort sett vad som helst kan krävas av dem, eftersom deras åtaganden inte längre begränsas av samhällskontraktet. Precis som Romarrikets homo sacer kan de inte offras, eftersom de redan har offrats en gång, från det normala samhället till det obestämbart heliga. 

Vem är då denna moderna homo sacer? För det första en fertil kvinna. Det är svårt att beskriva abort som något annat än moraliskt tveksamt, om inte annat eftersom det inte finns någon absolut gräns mellan livet och icke-livet. Men att undvika att hjälpa en medborgare i en besvärlig situation trots att man kan, inte med hänvisning till en annan nu existerande medborgare utan med hänvisning till livets abstrakta princip, är att göra om henne från medborgare till homo sacer. Hjälper vi inte henne är det för att hon nu tillhör de abstrakta principerna snarare än det konkreta samhället. Och att neka en lidande medborgare smärtlindring eftersom de rör sig om en förlossning, det vill säga något som är relaterat till det heliga livets princip, är också att reducera henne från medborgare till homo sacer. Enligt samma princip, men något mer komplicerat, att kräva av en familj att de ska göra om sig från en familj till en vårdinstitution för ett gravt handikappat barn och älska det under tiden de gör det, är också att göra om den familjen från en del av samhället till homo sacer. Medan andra arbetar, roar sig och älskar om vartannat så ska de älska, älska och älska livet igenom. Och älskar gör man utanför samhällskontraktet. I stället för att som solidariska samhällsmedborgare hjälpa dem, förväntar vi oss inget mindre än att de ska offra sig heroiskt och leva ett liv uppfyllda av helighet. Åtskilda från oss. Här är en text som beskriver den saken.

Men vad är alternativet till att låta ett fåtal aspekter av tillvaron vara heliga? Nazisterna visade hur det blir om man inkorporerar precis allt i det moderna samhället, om man inte låter några aspekter alls tillhöra en förmodern, mystisk aspekt. Även i Kina jobbar de på den saken. Kanske behöver en liten del av tillvaron undantas från det moderna kontraktet för att barbariet ska hållas på avstånd. Men eftersom sådana undantag utesluter vissa kategorier människor ur samhällsgemenskapen skapar det andra former av barbari: Att stöta ut de mest heliga från samhället är också barbariskt.

Så vad gör ett civiliserat samhälle? Kompromissar mellan medborgartanken och det heliga. Ett samhälle som inte förmår ständigt stå och tveka mellan de två, men med medborgartanken fast förankrad i lagen, kommer att bli barbariskt åt det ena eller andra hållet.

Negativ och positiv kamp för förändring

Antag att ett samhälle består av flera grupper, att dessa grupper har tilldelats sociala roller och att de därmed beter sig olika. Antag att medlemmarna av en eller flera grupper vill förändra sin position och kanske rent av kollektivt gå upp i en annan grupp. Då behöver de 1. Förändra sitt eget beteende från den ursprungliga gruppen till gruppen de vill tillhöra eller i enlighet med ett nytt ideal 2. Övertyga sin omgivning om att de är kapabla till detta och förtjänar omgivningens stöd och respekt.

De två faktorerna fungerar i växelverkan. För att en grupp ska kunna agera annorlunda måste omgivningen tillåta dem att göra det, och för att det ska vara någon mening att omgivningen tillåter en grupps medlemmar att agera annorlunda måste de på något sätt försöka agera annorlunda. Under vissa perioder ligger tonvikten således på att bekämpa yttre hinder för förändring. Under andra perioder ligger fältet relativt öppet, och utmaningen ligger i att åstadkomma förändringen hos individer inom de (före detta) undertryckta grupperna.

Problemet är att vissa inte ser faktor 1. De inser inte att det är ansträngande även för de (före detta) förtryckta att förändra sitt beteende. I stället tycks de förutsätta att de förtryckta kommer att fara upp som en fjäder när förtrycket lättar. De antar att allt förtryck måste ligga utanför de förtryckta. Så när de inte hittar några uppenbara externa förtryckare, börjar de leta efter förtryck på mer och mer otippade ställen. Så beskylls Tin-Tin för att orsaka rasmässigt förtryck och feminister snöar in på enskilda frågor som prostitution eller vårdnadsbidrag. Som att man vill komma från insikten att hur orättvist det än är, så ligger en ofrånkomlig del av ansvaret för att upphäva förtrycket på de förtryckta själva. 

Är inte detta vad Foucault har lärt oss? Om makten finns överallt, ligger i praktiken ansvaret för att upphäva den också överallt. Alltså kan man lika gärna börja med sig själv, så länge man inte stöter på oöverkomliga externa hinder (och det händer, men det händer inte vid varje givet ögonblick på alla platser). Likaväl som att be omgivningen att sluta förtrycka en, kan man fokusera på att sluta delta i att förtrycka sig själv. Det är lite förvirrande att det också finns en totalt motsatt tolkning av Foucaults idéer, typ Edward Saïd, som helt fokuserar på den andres bild av den egna gruppen. De har tagit fasta på att makt utövas genom kunskap, men ignorerar att makten/kunskapen finns överallt. Tyvärr är denna halva Foucaulttolkning den enda som tycks ha slagit igenom i vårt land. Det finns skäl att hoppas på en förändring där.

En bra debattartikel om kvinnokläder

Äntligen något nytt i kvinnofrågan. Någon som heter Martina Montelius verkar vara ganska smart. Ja, varför ska kvinnor som har uppnått en position i det världsliga klä av sig och pynta sig med glitter och fjädrar och sprakande färger bara för att det är fest? Det bästa vore förstås att helt skrota normen om att framstående kvinnor ska göra sig till sexobjekt offentligt. Men att sluta prata om hur de gör det vore en bra början till förändring. Svårt att klaga på hur den folkliga fulkulturen gör kvinnor till sexobjekt när även den finaste av alla fina tillställningar rekommenderar alla inbjudna kvinnor att lyfta fram sina behag. Om jag någonsin blir inbjuden till nobelfesten, varför jag nu skulle bli det, så ska jag kanske inte ha på mig en grön overall, men definitivt det minst flärdfulla som jag kan passera i utan att bli sedd som en grov provokation.

Filosofi för en tid av klassmässig utjämning

En bekant sa en gång till mig att på 30-talet så tycks intellektuella haft som sin främsta målsättning att uttrycka något riktigt enkelt på ett så komplicerat sätt som möjligt. Idag ska man däremot helst uttrycka något komplicerat på ett enkelt sätt, och lyckas man inte med det så uttrycker man något enkelt på ett enkelt sätt.

Det sägs att man i Husserls seminariegrupp kunde ägna en hel termin åt att analysera en postlåda. Här säger någon det i alla fall. Och igår försökte jag förklara för min mor vad som var så fantastiskt med Heidegger genom att förklara hur han förklarade tingens väsen genom hur vi använder dem. En hammare är vad den är genom att vi använder den till att spika med. ”Ja men är inte det självklart?”, frågade hon. Eh, jo, det är det. Speciellt för oss som är vana vid att spika.

Men det tycks inte varit lika självklart då. Var det för att man tidigare hade sett det som självklart att sanningen låg hos dem som hade ett skrivbord att sitta bakom och papper att skriva på, så att alla påståenden om att sanningen kunde nås på ett praktiskt plan, det vill säga implicit av vem som helst, blev radikala? Vid en första anblick framstår prata-om-något-enkelt-på-ett-svårt-sätt som rätt snobbig verksamhet. Men kanske var det ett tecken på att bildning och praktiskt arbete började närma sig varandra? Genom att använda sina fina uttryck till att beskriva sånt som alla samhällsklasser upplever, lade man grunden för ett mer socialt utjämnat samhälle där praktiskt arbete angår nästan alla och tänkande angår alla som vill. I dagen samhälle kan förmågan att filosofera över brevlådor i ett halvår bli en användbar egenskap för en filosofiskt intresserad person. För vi löper ungefär lika stor risk som genomsnittsbefolkningen att försörja oss som tidningsbud.