Pervers i teorin

Jag har under nästan hela mitt vuxna liv hyst en ganska ovanlig form av avvikelse: Jag är teoretiskt besatt av sex och perversioner. Jag hyser stark lust att teoretiskt ta mig an handlingar av sex och våld och förvandla dem till knastertorr teori. Och det värsta är att jag skämtar inte. Det är verkligen en lust som återkommer, gång på gång. Ibland är jag fri från den i månader och halvår i taget, men den återkommer alltid.

Det finns ett fåtal historiska personer som jag tror att jag kan känna igen mig i. George Bataille allra främst, men jag gillar bara hans teoretiska böcker. Ögats historia tänker jag inte läsa igen, vad skiljer den från alla mängder av perversa berättelser man kan hitta på Internet? Kanske att internet inte fanns 1929 vilket faktiskt gjorde det berättigat att trycka det i bokform…

Var Michel Foucault också på det viset? Förhoppningsvis. Jag tror nämligen att det är hans fel att jag är som jag är på det området. Innan jag läste alla hans mest kända böcker i tjugoårsåldern minns jag inte att jag hade särskilt uttalade teoretiska intressen för sex och våld. Foucault pratade om internaliserade maktstrukturer, om hur de förtryckta upprätthåller makten lika mycket som förtryckarna. Och då är inte tanken på sex och sexualiserade maktrelationer långt borta. Vilken roll spelar sexualiteten i förtryck, i de förtrycktas villighet att acceptera förtrycket? Den frågan verkar inte ställas särskilt ofta. Idag googlade jag termen ”erotiserat förtryck” och upptäckte att den inte fanns. Inte på engelska heller. ”Sexualiserat förtryck” var det några som använde, men det tycktes inte betyda det jag vill undersöka: Förtrycker man bättre om man lägger in en sexuell aspekt i det?

Egentligen borde jag kanske inte beskriva denna min teoretiska böjelse som en perversion, utan som ett teoretiskt intresse i stil med den fria viljans problem och annat oklanderligt. Och det är det också i grunden, det är det teoretiska som gör det intressant (jag förstår precis vad Foucault menade med sitt uttalade om att sexualiteten egentligen är något ganska tråkigt). Men jag kan inte bläddra igenom mängder av porrnoveller och bilder och filmer och berättelser om intimt våld utan att känna något. För jag är inte bara teoretisk, jag är en människa med sexualitet och med empati och diverse andra känslor. Det går inte att undvika att de blandas in. Så i stället använder jag mina egna känslor som en språngbräda för teorin: Eftersom jag är ganska normal och känner såhär inför detta, då kanske det är en någorlunda generellt giltig känsla. Hur påverkar den då våra relationer till varandra och vårt samhälle?

Är mitt tillvägagångssätt vetenskapligt? Nej. Men hur gör man annars för att få reda på något om dessa frågor? Man ignorerar dem, tycks standardsvaret vara. Detta är den andra faktorn som får mitt teoretiska intresse för sex och kommunikativt våld att kännas som en perversion: Att jag aldrig har träffat eller ens hört talas om en nu levande person som tycks dela det intresset (tips mottages tacksamt). Nästan alla som är intresserade av sex verkar vara det antingen ur ett rent praktiskt perspektiv eller utifrån en eller annan politisk övertygelse. Jag har till exempel aldrig träffat någon som har ens i närheten av samma förhållande till pornografi som jag. Antingen runkar folk till det, eller undviker de det, oftast utifrån idén att det är något föraktligt, eller åtminstone något mycket, mycket trivialt. Den senare idén kan förresten hysas även av den runkande kategorin. Så att betrakta pornografiska framställningar som en övertydlig symbolik över mycket viktiga faktorer människliga relationer framstår antagligen som lite…perverst.

Om någon vill kommentera på detta så vill jag bara påpeka att ofina frågor är tillåtna. Om man ska vara så hemskt taktfull så kommer man inte långt inom dessa frågor. Vilket kan vara anledningen till att de nästan aldrig undersöks på allvar.

Kropp utan själ

En enda sak gör mig till en riktigt dålig lantis: Jag tål inte döda djur. Det gör att jag inte kan äta kött (men fisk går, speciellt fiskpinnar). Och speciellt så tål jag inte döda möss, vilket katten Lucretzia såklart inte kan förstå. Det är något med mössens ansiktsuttryck som är helt outhärdligt.

För ett par veckor sen dog min andra katt, Bonko, efter några dagar sjukdom (höga njurvärden, sa veterinären). Men jag hade inga problem med att begrava honom, kroppen var inte alls otäck. Den var Bonko, fast mycket död. Som om en kropp utan en själ inte blir lika otäck när man vet vilken själ som har bebott den.

Antagligen gäller detsamma för människor. Om en människa dör i offentligheten forslas kroppen snabbt bort så att utomstående inte ska behöva se den. Sen visas den för de anhöriga, som ska ”ta ett sista farväl”. Jag antar att det är en viktig del av sorgen att konstatera att det verkligen är kroppen efter någon som stod en nära. Så hur kan en död kropp från någon man aldrig fick lära känna, inklusive mössen som katten tar, vara så frånstötande, men en död kropp från någon man kände, inklusive en katt, nästan vara en lättnad att få se? Är det för att en kropp utan en personlighet påminner oss om en mycket obehaglig objektiv natur av vår existens? Träffar vi på en människa först efter döden, kommer vi aldrig att kunna knyta en personlighet till kroppen. Kan vi däremot knyta en personlighet till kroppen är den acceptabel även om den är död. Det är inte döden som sådan som är det mest skrämmande, utan en materialistisk sida av vår natur som vi inte mäktar med att erkänna när det gäller någon som är en person eller har varit en person. Men som uppenbarar sig för oss när vi ser en kropp vars personlighet vi aldrig har känt till.

Det mest basala eller Ebba von Sydow for president

Häromdagen hittade jag en kokbok av Ebba von Sydow på biblioteket, skriven tillsammans med hennes syster Amy (jag vet inte heller hur det ska uttalas). Eftersom mitt intresse för mat ligger på en ren drifts- och överlevnadsnivå så blev jag inte alls besviken av att upptäcka att boken egentligen inte främst handlade om hur man ska laga mat, utan om hur man ska äta mat. Eller rättare sagt, hur man kan äta mat. På Marstrand, helst. Tillsammans med familjen i vidare bemärkelse, förstås. Iklädd apfula men säkert moderiktiga och lite käckt skrynkliga bomullskläder. Att ha en blå klematis i närheten är inte heller fel.

Ebba von Sydow har ju tidigare mest gjort sig känd för att göra något avancerat av något annat som borde vara ganska basalt, nämligen hur man ska klä sig. Nu skulle jag kunna börja klaga på nutiden och hur vi upphöjer det mest primitiva, typ mat och kläder, till det allra viktigaste ju mer civiliserat vårt samhälle blir. Men det är egentligen inte sant. Trivialt bloggande är långt mycket äldre än internet. I Herman Lindqvists bok om Madamde de Pompadour, som var den franske kungens mycket inflytelserika älskarinna i mitten av 1700-talet, berättas att kungen hade mängder av människor med sig under nästan alla delar av sin dag. I Versailles hade ett tjugotal människor äran att vara med under hans uppstigning och påklädning. Inte tjänstefolk alltså, utan folk som räknades. Ungefär lika många tittade på när drottningen åt middag, utan att äta själva. Bloggande på 1700-talsnivå. Och likförbannat om hur man kunde sköta det mest basala, typ klä sig och äta.

Även i Sverige fungerade kungahuset fram tills ganska nyligen som vår främsta livsstilsbloggare. För den äldre generationen gör den det fortfarande. Som barn såg jag vykort på en till synes vanlig och kanske lite töntig leende familj framför kameran. Det var kungafamiljen, fick jag veta. En gång kunde man se dem göra korv på teve. Det var tydligen någon speciellt med det. Varför gick mig förbi. Nu vet jag bättre. Människor har genom tiderna gjort sitt bästa för att det mest basala trots allt ska betyda något och därför utsett ledare att studera och inspireras av även på de mest vardagliga områdena.

I och med populärkulturens intåg och bloggandets snabba tekniska utveckling har överklassen fått konkurrens av diverse andra klasser som förebilder i det mest basala. Nästan till den grad att överklassen framstår som en utrotningshotad art. Och liksom att biologer vill ha kvar alla arter att studera, vill jag som sociologiskt intresserad gärna ha kvar alla samhällsklasser att studera. Så varför inte använda kungahuset/presidenttiteln som ett reservat för en utrotningshotad klass? Tyvärr kan vi inte ha kvar den befintliga kungafamiljen där då, för prinsessan Madeleine färgar håret blont som en annan förortsbrud och prinsen väljer en flickvän som alla killarna i garaget i Bollnäs skulle ha valt om de hade varit prinsar. Så varför låter vi oss inte representeras av Ebba von Sydow med familj i stället? De ser trevliga ut, de kan föra sig och Ebba skulle inte ens behöva byta jobb. Hon kan ju alltid kolla vad de andra kungligheterna har för klänningar på sig medan hon representerar, eller?

Varför pojkar klarar sig sämre i skolan

Nu har SVT visat hur mycket sämre pojkars betyg är jämfört med flickors på slutet av högstadiet. DN skriver också om det. Vad beror skillnaderna på? Diskriminering av en feminin lärarkår, säger vissa. Det är sant att lärare på låg- och mellanstadiet är oftast är kvinnor och det kan hända att flickor har lättare att identifiera sig med dem. Men på högstadiet, där är en hel del lärare dessutom fortfarande är män, beror ens resultat mindre på lärarens pedagogiska kvalitéer och mer på vilken mängd arbete man själv är beredd på att lägga ner. Om pojkarna ville skulle de flesta av dem relativt lätt kunna ta igen vad de eventuellt har missat genom att anstränga sig lite. Men det tycks de inte göra i någon större utsträckning. Och varför skulle de? Medan kvinnor utan utbildning tenderar att hamna på dåligt betalda arbeten inom äldrevården, affärer och restauranger, har många män med enbart gymnasieutbildning fortfarande relativt kvalificerade och relativt välbetalda jobb inom industrin, hantverksyrken och transportsektorn.

Att hoppas på en framtid som kvalificerad arbetare är förstås inte en helt vattentät lösning. En ganska stor del av dem som väljer att inte bry sig om skolan blir arbetslösa som vuxna. Men det blir en del av dem som försöker sig på högre utbildning också, och ännu fler får inte de jobb som de hade hoppats på efter studierna. Så för pojkars del framstår en framtid som arbetare som ett tillräckligt säkert och ett tillräckligt attraktivt alternativ för att de ska ha råd att strunta i skolan.

Det finns inga formella hinder för kvinnor att även de bli industriarbetade, hantverkare, bilmekaniker och lastbilschaufförer. Men det är inte direkt någon som uppmuntrar dem till det heller. För de flickor som vill slippa äldrevården och snabbköpskassan är det universitetet och bara universitetet som rekommenderas. Få niondeklassare är tillräckligt kaxiga för att gå emot sådana rekommendationer från det samhälle som de ämnar lyckas inom. Så de gör som samhället säger åt dem i hopp om att bli belönade med en bättre position än den som kvinnor tenderar att få om de inte är duktiga i skolan. Flickor är fortfarande mer oroliga för att inte lyckas, med viss rätt.

Jag tycker att ovanstående utgör en rimlig förklaring till åtminstone en viss del av betygsskillnaderna mellan pojkar och flickor i de högre årskurserna. Ändå har jag inte hört den i debatten om pojkars sämre resultat i skolan. Kanske beror det på att den inte gynnar någon av sidorna fullt ut, varken feministerna eller antifeministerna: Den säger att (arbetar)män trots allt fortfarande har det bättre som vuxna. Men den säger också att kvinnor håller på att skaffa sig ett försprång inom yrken som kräver högre utbildning. Vad det är värt återstår att se.

Utopia

De senaste dagarna har jag sträckläst Utopia av Thomas More. Det var första gången en bok från 1500-talet fick mig att skratta. På tal om utopernas förakt för yttre flärd och fina kläder: ”Inte heller kan de förstå att någon kan vara så galen att han tror sig vara mer värd om han är klädd i finare ull när det nu förhåller sig så att det var ett får (visserligen med tunn ull, men ändå bara ett får!) som en gång var den förste bäraren”.

 De flesta äldre texter jag har läst har bekräftat Michel Foucaults grundläggande tes i The order of things, att allt tänkande och vetande befinner sig inom ett idéhistoriskt specifikt ramverk som är svårt att tränga igenom för den som befinner sig inom ett annat idéhistoriskt ramverk. Foucaults idéer tycks stämma, så länge man studerar det samhälleligt centrala vetandet. I frågor som vårt samhälle uppfattar som viktiga har det skett en stark utveckling under de senaste 500 åren, så det som skrevs då verkar hopplöst föråldrat och ofta helt främmande.

Jag hade trott att Utopia var en sådan bok, efter att ha läst om den i Svante Nordins Filosofins Historia. En dåtida moralists dagdrömmerier om ett samhälle där alla går och lägger sig klockan åtta, hustrurna lyder sina män och bara dygdliga nöjen tillåts. När jag öppnade boken möttes jag i stället av Liftarens guide till galaxen i femtonhundratalsversion. Även om den liknelsen är en aning överdriven, så bygger de båda böckerna på en och samma princip. Fiktiva främmande samhällen får spegla vårt eget samhälles absurditeter. Inte bara i det stora utan också i det till synes triviala. Utopia är full av små detaljer: Äkta makar presenteras nakna för varandra innan de gifter sig, för det är lika bra att de tål varandra som de är även till det yttre. Utopia upprätthåller en valutareserv gentemot omgivningen utan att riskera att drabbas av dess girighet genom att förvara guldet utspritt i samhället i form av pottor och bojor till kriminella. Bara slavar får ägna sig åt slakt av djur, eftersom medkänslan anses vara en av människans viktigaste egenskaper. Alla ägnar sig åt bildning, vilket de har tid för eftersom man bara behöver arbeta sex timmar per dag i detta effektiva samhälle. Invånarna är varken stadsbor eller landsbygdsbor, utan turas om i tvåårsperioder. En del av femtonhundratalets tidsanda lyser förstås igenom. Till exempel tycks More dela sin tids uppfattning om kvinnan som underlägsen mannen. Men det är ingen uppfattning han exploaterar och försöker förstärka. Han behandlar det som ett faktum bland andra att förhålla sig till utan att göra någon större grej av det.

Utopia är ett kommunistiskt samhälle. Det förutsäger inte bara de drömmar om social rättvisa, allmän bildning och brist på äregirighet och fåfänga som socialister flera århundraden senare började drömma om. Den förutsäger också socialistiska samhällen sämre verklighet på flera punkter, även om de inte framställs som sämre i boken: Angiveri uppmuntras bland fångar. Medborgarna får inte röra sig mellan öns olika distrikt, som består av stad med omgivande landsbygdsområde, utan tillstånd från de styrande. Över huvud taget präglas beskrivningen av Utopia av kommunismens allmänna problem: Om samhället nu redan är så väl ordnat, och individens frihet minimal (ingen privategendom betyder att individen inte får experimentera med någonting i materiellt form på egen hand), vad ska individen då med sin myckna bildning till? Om människan lever i en perfekt omgivning, så anpassad till hennes natur att hon inte kan göra annat än inordna sig, vad skiljer henne då från djuren? Men det är väl mycket begärt att Thomas More skulle kunna se de avigsidor med socialismen som många inte såg på 1900-talet då realsocialismens sämre sidor visade sig bara ett par hundra mil här ifrån.

PS. Att Utopia är en så läsvärd och dessutom lättläst bok beror antagligen till stor del på översättningen av Anders Piltz. Utopia är nämligen översatt från latin till nusvenska och inte till någon form av ålderdomlig svenska för att få den att verka mer autentisk. Det är annars ofta ett problem med översättningar. Till exempel den senaste svenska översättningen av Kants Kritik av det praktiska förnuftet är full av ålderdomliga svenska uttryck (emedan och liknande, jag har den inte framför mig nu). Ska man ändå översätta kan man väl försöka översätta både över språkgränsen och tidsgränser, så länge det gäller det rent språkliga.

Vilja och beslut

Ibland tror jag att “den fria viljans problem” till delar bottnar i att man inte har definierat ordentligt vad man menar med vilja. Lite slentrianmässigt antar man att allt som ligger bakom varje beslut är vilja. Och omvänt: Finner man att vi tar ett eller annat beslut utan att någon fri viljeyttring ligger bakom, så sägs detta vara ett bevis för att viljan inte existerar eller åtminstone inte är så fri som vi föreställer oss.

Ett antal texter jag har läst ur den analytiska skolan, bland annat Fri vilja av Thomas Pink (rekommenderas inte särskilt) och Vad är meningen med alltihop av Thomas Nagel (grundläggande, jag vet, men den stod i bokhyllan) tar upp riktigt futtiga exempel för att bevisa att vi har eller inte har en fri vilja. Typ att vi kan bestämma om vi kan gå över gatan (Pink) eller vilken mat vi ska beställa på en restaurang (Nagel). Åtminstone Nagel tycks mena att eftersom vi tar en del vardagliga beslut på reflex, så kan viljan inte vara riktigt fri. Även neurovetenskapliga undersökningar som kan läsa av ett beslut i hjärnan innan vi är medvetna om vilket beslut vi har tagit har anförts som ett argument för att viljan egentligen inte alls existerar, åtminstone inte i den subjektsstyrda form som vi föreställer oss.

Men tänk om det skulle ligga ett medvetet, viljemässigt övervägande bakom vart enda litet futtigt beslut vi tog. Tänk om vi var tvungna att fundera på om vi verkligen ville välja den blåa eller röda tröjan, vägen till höger eller vägen till vänster, korven eller hamburgaren. Då hade vi inte hunnit med mycket annat. Boken Descartes misstag av Antonio R Damasio beskriver ett fall med en man med en hjärnskada som blev just sådan, att han kunde sitta i en halvtimme och väga för och emot med två olika datum för återbesök. Han måste ju fundera ut vilket datum han verkligen ville välja.

Det vi vanligtvis menar med vilja är ungefär en av subjektet kontrollerad och motiverad grund för beslut. Viljan i denna bemärkelse är något vi bara tar fram när vi känner för att kontrollera och motivera våra beslut. Ett cirkelresonemang, men ett giltigt sådant enligt min uppfattning eftersom det handlar om definitioner. När vi pratar om vilja menar vi vanligtvis inte alls allt som ligger bakom alla beslut, utan bara den faktor som ligger bakom genomtänkta, allvarligt menade beslut. Därför är det bara bakom den formen av beslut som det är värt att leta efter vad vi kallar vilja.

Om staten kunde ta och betala ordentligt någon gång

Jag misstänker att svenska staten är dumsnål. När konflikt mellan olika intressen uppstår bestämmer sig staten ibland för att betala kompensation till de som drabbas. När staten exproprierar mark eller fastigheter behöver den betala. Men viljan att betala så lite som möjligt tycks vara större än viljan att minska motsättningar i samhället. När staten till exempel ska köpa mark till infrastrukturbyggen eller naturreservat så beter den sig som om det var frågan om en offentlig upphandling där det stod mellan medborgarnas intressen å ena sidan och privata vinster å andra sidan. Men det gör det inte. De som drabbas är lika mycket medborgare. Ofta inte några särskilt privilegierade sådana. Det står mellan medborgarnas intresse av att få så mycket som möjligt för så lite som möjligt och enskilda medborgare som har haft oturen att drabbas. Nästa gång kan det bli man själv.

Hade inte staten kunnat minska konflikterna ytterst västenligt om den inte var så snål å majoritetens vägnar? Om fåruppfödare hade fått kompensation för hela kostnaden att sätta upp vargstängsel kring betena, även innan halva flocken har blivit riven? Om skogsägare hade fått betalt för att ha skött sin skog så bra att den duger till naturreservat, och inte bara ett fiktivt marknadspris. Hade man velat sälja skogen till marknadspris så hade man väl redan sålt den. I Maciej Zarembas senaste artikel om skogen står det om en skogsägare som av ren princip vill förstöra en vacker fjällnära skog eftersom staten har kränkt hans äganderätt på ett ytterst otrevligt sätt genom att expropriera en annan del av hans mark som naturreservat. På något absurt sätt förstår jag honom, även om jag inte gillar de medel som han tar till. Skog som duger till naturreservat har antagligen skötts med omsorg. Att få den exproprierad är inget vidare tack för lång och trogen tjänst i naturvärdenas intresse.

Men kanske är det så majoriteten av medborgarna vill ha det. Kanske är det så en effektiv stat gör, förtrycker minoriteter på majoritetens uppdrag. Kanske mår majoriteten bara bättre av att få känna på lite motsättningar som visar vem som bestämmer.

Tankarna bakom den akademiska filosofin

För några inlägg sedan påstod jag att ens filosofiska idéer kan påverka hur man väljer att leva. Har man vissa tankar om vad som är viktigt, vad som är betydelsefullt och så vidare så bör detta ge visst avtryck på ens livsval. Omvänt bör folk som lever på ett eller annat sätt då kunna antas drivas av en eller annan typ av tankar.

Det här tror jag kan vara ett problem för den akademiska filosofin. Den akademiska världen kräver nämligen ett antal livsval hos sina medlemmar och rekommenderar starkt ett antal ytterligare: För att bli akademisk filosof bör man inte vara alltför intresserad av höga inkomster, men man får gärna vara beroende av en måttlig, månadsvis återkommande fast inkomst. Man måste vilja bo i eller i närheten av en större eller medelstor stad. Man måste i någon mån vara social så att man orkar med dels umgänge och eventuella intriger akademiker emellan, dels undervisning av studenter. Man måste acceptera det akademiskas inarbetade hierarkier. När det kommer till listan på rekommenderade egenskaper som får en att lyckas bättre så tror jag att det är bra att inte vara alltför fast rotad på en plats, utan vara beredd på att flytta med några års mellanrum, speciellt sådär i 30-årsåldern när ens jämnåriga köper villa och får barn. Visst finns det även akademiker som är bofasta och har barn, men utan att ha tillgång till någon statistik på området tror jag att barnlöshet är vanligare hos forskare än hos medelsvensson.

Är det någon speciell form av filosofiskt tänkande som premierar urbant liv, måttliga men regelbundna inkomster, acceptans för vissa sociala hierarkier, nomadiserande och eventuellt försakande av familjeliv? Det kan jag inte säga med någon säkerhet, förutom att de politiska åsikterna bakom en sådan livsstil ser ut att ligga mer till vänster än till höger. Men om det finns ett visst sätt att tänka som ligger bakom en idealisk forskares sätt att leva, eller om ett sådant sätt att leva utesluter vissa sätt att tänka, så missar den akademiska filosofin de tankar som inte leder till en akademivänlig livsstil. Generation efter generation, så länge som den akademiska världen fortsätter att se likadan ut.

De som inte ser

Under ganska lång tid arbetade jag på uppdrag för ett stort skogsföretag. Stora Enso, faktiskt. Min uppgift var att sammanfatta alla tidningsartiklar som nämnde Stora Enso, Bergvik Skog och så vidare på något slags försök till affärsengelska. Dessa artiklar hamnade sedan i en rapport som skickades till Stora Ensos huvudkontor varje dag. (Är det någon som bevakar bloggar för deras räkning så kommer de att få sammanfatta det jag skriver nu på utrikiska och skicka till Stora Ensos huvudkontor). Syftet? Att Stora Enso skulle kunna fortsätta lura i allmänheten att de bryr sig om miljön och investerarna att det är ett företag med framtiden för sig.

Under arbetets gång så lärde jag mig förstås en del om skogsindustrin. Och om människors inställning till skogen. Det som förvånade mig mest var hur lite folk verkade bry sig om skogen som sådan. Å ena sidan var det skogsbolagen som såg potentiell pappersmassa i allt. Å andra sidan miljömuppar som pratade om antalet hackspättar och hur stor andel av skogen som var formellt skyddad. Siffror, siffror, siffror. Som om den enda som någonsin såg skogen var föraren till skördaren och miljömuppen som kanske någon gång gick ut i skogen för att leta hackspettar. Allts om folk brydde sig om verkade kunna kvantifieras från ett skrivbord var som helst. Både på förgörarsidan och bevararsidan.

Över huvud taget verkade svenska miljöorganisationer inte så hemskt intresserade av den svenska skogen. De var minst lika intresserade av den brasilianska skogen. Brasilianska aktivisters motstånd mot eukalyptusplantager fick i jämförelse relativt stort utrymme, speciellt i vänstermedia. En organisation bjöd in en brasiliansk aktivist till att tala om den ”gröna öken” som eukalyptusplantagerna utgjorde. Här hemma var vänstern och tidningarna överlag var mer intresserade av arbetstillfällena. En stor del av rapporteringen handlade om hur Stora Enso gjorde sig av med folk och stängde hela fabriker. Ofta beklagade både facket och företaget de höga virkespriserna. Det fick mig att undra över om de inte borde oroa sig mer över arbeten i ett fattigt land som Brasilien som trots allt till stora delar består av urskog och mer över naturen i ett rikt land som till stora delar består av granåker. Men det verkade inte så. Naturen tycks vara mer av en abstraktion än en realitet för de flesta människor. Ju längre bort, desto verkligare. Naturen är något man tänker på i form av termer och siffror (si och så mycket regnskog avverkas varje minut), inte något man ser framför sig i form av bilder.

Jag tror att det är så för de flesta människor. Det finns en stor minoritet av främst landskapsbor som faktiskt ser landskapet i egenskap av landskap. Men både industrin och miljörörelsen domineras av dem som inte ser. De vill alla använda landsbygden till ett eller annat syfte. Industrin vill exploatera den, miljörörelsen vill kunna konstatera att de har fyllt den med så många djurarter som möjligt. Vindkraftverk kan man också ställa där, tycker miljörörelsen, det ger en annan sorts fina siffror. Eftersom ingen etablerad organisation talar för oss som ser så har jag hittills sett det som en hopplös kamp att vinna. Men när en inflytelserik journalist nu har visat sig tillhöra dem som ser, kanske det finns lite hopp om att kunna övertyga dem som inte ser om att det vi ser är verkligt, trots att det inte kan malas ner i siffror. Inte för att vi som ser landskapet skulle vara bättre än de som inte ser det, utan för att förmå de senare att inse att det är verkligt för oss, kan bli verkligt för kommande generationer och är verkligt för många turister och besökare. Även om folk inte ser det, bör de veta att det finns. Maciej Zaremba har gjort en mycket stor insats för detta.

Länk till fjärde delen av Maciej Zarembas artikelserie om skogen. Ytterst läsvärd artikel.

Jag är uppvuxen i denna typ av landskap, men såg det egentligen inte förrän  jag hade lämnat det i flera år för olika storstäder.

Om man inte vill att filosofi ska betyda något

I filosofiska kretsar anses man vara lite oborstad om man påpekar att Martin Heidegger var nazist. Som att man försöker ta billiga poänger. Dethär inlägget av Christopher Kullenberg föreslår till exempel att Heideggers nazism skulle kunna vara lika ointressant för filosofer som rymdforskares politiska åsikter för rymdentusiaster (Kullenberg problematiserar den uppfattningen också).

Vad jag undrar är vad de som vill frikänna filosofer från ansvar för sina praktiska handlingar egentligen tycker att filosofi ska vara bra för. Har inte filosofi med praktisk handling att göra alls? Är filosofi en rent teoretisk sport, helt skild från verkliga livet? 

Om det finns helt vattentäta skott mellan filosofi och handling, så kan faktiskt en filosofi som får folk att handla på ett katastrofalt sätt betraktas som fulländad. Är man säker på att man själv aldrig kommer att använda sina filosofiska insikter för något annat än ren kontemplation och aldrig ha nytta av den för att ta beslut i det praktiska livet, så spelar det ingen som helst roll vad filosoferna man inspireras av gjorde med sina liv. 

Om man däremot tänker sig filosofi som en vägledning för handling, måste det finnas något fel med filosofi som fick sin upphovsman att handla fel. Den behöver inte vara fel rakt igenom, men det finns något i den som man själv måste vara försiktig med om man inte vill handla likadant. Tror man att Heidegger hade en del vettigt att komma med, men inte själv vill bli nazist eller motsvarande, så bör man fundera på vad i Heideggers filosofi som drev honom till dessa politiska åsikter och påföljande handlingar. Tror man att Michel Foucault kom med många givande tankar, men inte vill riskera att stödja en teokratisk revolution, så bör man fundera på vad i hans filosofi som ledde fram till romantiserandet av medeltida ideal. 

När det gäller Foucault tycker jag också att vi som är anhängare till honom bör fundera på vad som gjorde honom så blind för verkligheten. I Didier Eribons biografi Michel Foucault beskrivs Foucaults stöd till regimen i Iran med att han var extremt oallmänbildad. Det berättas att han även skaffade bögbekanta i Iran och blev uppriktigt förvånad när en from regimanhängare berättade att det var dödsstraff på homosexuella handlingar. Det hade han nog kunnat tagit reda på innan han åkte dit och bögade sig, om han hade ansträngt sig. Varför gjorde han inte det? Finns det något i Foucaults filosofi som står i motsättning till allmänbildning och öppensinnad informationsinhämtning?

Allt det här spelar ingen roll om man tänker sig att filosofi inte är mer än en intressant tankeövning som man kan ta till när man har lust eller när man får betalt för det. Det spelar däremot roll om filosofi spelar roll.

PS. Denna mycket förlåtande inställningen till Heidegger står i skarp kontrast till den i allmänhet allt annat än förlåtande inställningen till dem som så mycket som föreslår att minska invandringen på något sätt. Som jag har skrivit nånstans tidigare så reagerade jag på ett personangrepp av en kommentator på en annan kommentator på en gammal post på Isabelle Ståhls blogg. Utan att det har något med ämnet att göra angriper signaturen Linn signaturen Johanna Rasumussen efter att ha gått igenom den senares lista av Facebookgrupper och upptäckt att en av många som hon gillar är Politiskt Inkorrekt, en invandringskritisk hemsida. En kommentar som Ståhl själv varken har valt att ta bort eller kommentera. När Ståhl senare skriver flera inlägg om Heidegger, pratar i radion om Heidegger och så vidare syns inga kommentarer om att man inte bör befatta sig med Heidegger på grund av hans politiska åsikter och handlingar. Men Linn hade kanske slutat följa bloggen då.

Lagen kräver granåkrar - och vad mer som vi inte vet något om?

För alla med minsta lilla intresse av skogen kan jag rekommendera Maciej Zarembas artikel om skogspolitiken. Precis, precis det är det som grannbonden brukar säga (han gillar inte heller kalhyggen, vilket jag förstås är tacksam för): Det är pappersindustrin och fackföreningarna som styr Sveriges skogspolitik. Skogsägarna tvingas göra vad som anses gynna dessa på kort sikt.

Men det finns andra faktorer också. En stark lobbygrupp som inte riktigt tittades närmare på i artikeln är jägarna. Jägarna i artikeln gillade fin natur och det finns förstås fler som dem. Men det betyder inte att alla jägare har detta fokus. Att jägare tenderar att sätta upp sina jakttorn på kalhyggen tyder tvärtom på att de inte tycker så illa hemskt illa om dem generellt sett. Jägarnas främsta fråga, vid sidan av att slippa få sina hundar dödade av vargar, brukar vara att det ska finnas många djur för dem att jaga. Och gärna många sorters djur. Gärna stora djur. Hur påverkar det skogsbruket? Rådjur, älgar och hjortar äter betydligt hellre skott, toppar och bark på tall och lövträd än på gran. Så ju fler betande djur som skogsägarna tvingas hysa på sina marker, desto större incitament att odla granåkrar. Lantbrukare som vill odla något annat än jämnhög gran står således i motsättning till grupper vars intressen råkar få samma resultat i praktiken. 

Varför blir denna idiotiska lagstiftning aldrig en politisk fråga? För de flesta frågor blir aldrig politiska frågor. En fråga måste både beröra tillräckligt många och gå att tala om i tillräckligt förenklade termer för att kunna bli politisk. Och i alla frågor som inte blir politiska är vi utlämnade till olika tjänstemäns godtycke. Tjänstemän som är fria att låta sig påverkas av vem de vill av orsaker som vi inte vet något om. När det nu är så här illa på områden som man råkar veta något om, hur är det då på alla områden som man inte vet något om? Antagligen lika illa.

PS. En länk om viltets inverkan på skogens sammansättning

PS 2. Nu har jag skrivit brev till jordbruksministern också. Gör det ni också. Spelar nog ingen större roll vad man skriver, det viktiga är att man får regeringen att fatta att de får ta och göra något åt lagar som gynnas massaindustrin på böndernas bekostnad. Finns ett kontaktformulär på regeringens hemsida, här.

Utanför Panopticon

Fockan sa det. Institutioner i vårt samhälle är byggda enligt principen bakom Panopticion (Wikipedia). Känslan av att alltid kunna vara sedda får oss att bete oss som vi tror förväntas. Det får oss att internalisera ett samhälleligt rekommenderat sätt att vara i våra personligheter till den grad att det inte finns någon egentlig åtskillnad däremellan.

Så om vi i stället börjar från andra hållet och frågar: Finns det någon plats i vårt samhälle som ligger utanför Panopticon? Ingen geografisk plats, tror jag. Nästan överallt kan vi någon gång vara sedda. Kanske inte direkt av en representant för samhället i stort, men av en familjemedlem som har vissa länkar både till en själv och samhället.

Däremot så finns det aktiviteter som utförs utanför Panopticon och måste utföras utanför Panopticon. Det gäller i stort sett alla tekniska uppgifter. Det sämsta sättet att slå in en spik är att tänka ”hur se jag ut medan jag spikar?”. Flyttar man sin blick utanför sig själv kan man inte koncentrera sig på spiken. Kan man inte ta sig utanför Panopticon kan man inte fokusera på sitt objekt. Så skaffar man sig ett tillräckligt komplicerat praktiskt objekt att fokusera på så för det en ut från Panopticon under den tid som man arbetar med det. Och omvänt kan de som inte kan ta sig ut från Panopticon inte utföra alltför koncentrationskrävande praktiska uppgifter.

Panopticon är främst ett kvinnofängelse. Eller, rättare sagt, dess avdelning för kvinnor är betydligt snålare med permissioner än avdelningen för män. Kvinnor lär sig att alltid anta en potentiell åskådare, även om de är ensamma. Varför annars dessa påståenden om att de målar ansiktet och rakar benen för sin egen skull? Ja, för de känner sig sedda även när de är ensamma, och känner man sig sedd känner man sig obekväm om man inte kan kontrollera hur man framstår. Och eftersom kvinnor alltid är sedda så kan de inte fokusera tillräckligt på en spik för att inte slå den snett. Inte om de inte lyckas ta sig förbi de betydligt mer krävande barriärer för utträde som Panopticons kvinnoavdelning har satt upp.