Kritik av det praktiska förnuftet

Efter att inte ha läst någon riktigt bra filosofibok på tre år så började jag ge upp hoppet om att det fanns fler sådana. Men det var fel. Kritik av det praktiska förnuftet är en riktigt bra bok som jag inte har läst förr.

Generellt sett så är jag skeptisk till gamla böcker. Att de är skrivna på ett ovant sätt är obekvämt, men oftast är överkomligt. Vad som är värre är att man så sällan förstår meningen med dem. Visst kan man förstå tankarna som sådana även om de är flera hundra år gamla: Humes förkastande av kausalitetsbegreppet, Spinozas mekanistiska panteism och så vidare går väl att förstå på ett intellektuellt plan. Det jag allra mest brukar tycka är svårt att riktigt känna in är varför det var så viktigt. Man förstår förstås att det var viktigt, annars skulle de ju inte ha skrivit så, men jag får oftast en känsla av att de frågor som var så brännande då är mer eller mindre överspelade nu. Spinozas panteism/ateism var till exempel extremt radikal, men Etiken känns mer användbar för en biografi över en modig och fritänkande pionjär än som en bok som ger nya insikter om världen. I stort har ju vår mekanistiska världsbild byggts över Spinozas världsbild. Han var först med att tänka vad en stor del av alla människor tänker idag.

Lite så uppfattade jag också Kritik av den rena förnuftet. En gång gick jag en universitetskurs om den och läste några kapitel och skrev en uppsats om att jag hade förstått dem. Det är ju bra ur ett rent allmänbildningsperspektiv att veta att det är Kant som ligger bakom den skepticism som har en lång tradition efter sig med Foucault och kompani som de senaste representanterna. Men Kant själv hade lite svårt att stå sig i konkurrensen med alla som har byggt vidare på hans insikter. Speciellt som de inte behövde skriva lika petigt för att bevisa en helt ny idé, som Kant gjorde. Så tegelstenen om det rena förnuftet har fått stå kvar i min bokhylla halvläst. Därför har jag inte försökt mig på något annat av Kant, eftersom Kritik av det rena förnuftet ska vara hans viktigaste bok. Kritik av det praktiska förnuftet har jag fått presenterat för mig som mindre viktig och mer tidsspecifik än den om det rena förnuftet.

Nu vet jag att det är just det som gör den läsvärd. Idéerna i Kritik av det rena förnuftet är så inkorporerade i det moderna tänkandet att det är svårt att hitta något egentligt nytt (åtminstone så långt som jag kom att läsa). Kritik av det praktiska förnuftet är däremot skrivet av en 1700-talsmänniska på ett ämne som man i stort slutade ta på allvar ganska kort därefter. Därmed är den inte alls överskuggad av nutiden som de för nutiden viktigaste verken.

I förordet till Tractatus Logico-philosophicus skrev Ludwig Wittgenstein att han trodde att enbart de som själva hade tänkt samma tankar som han skulle ha behållning av boken. Så tror jag att det är med många, kanske de flesta filosofiska böcker. Åtminstone äldre böcker, som är skrivna på ett alltför otillgängligt språk för att man ska kunna förstå utan att översätta till något som man redan har tänkt, fast i egna termer. Så om jag tycker mig förstå Kritik av det praktiska förnuftet och dessutom tycker den är högst relevant, bör det betyda att jag i någon aspekt tänker som en 1700-talsmänniska. Kanske blir man sån av att gå och renovera torp i obygden. (Alltså, inte för att Kant renoverade något eller bodde i obygden, utanför att det är något tidlöst med tillvaron i civilisationens utkant. Ingen finns där för att tala om för mig vad som var relevant, nyttigt, viktigt, lönsamt och så vidare att tänka på, vilket gör det fritt fram att låta frågor som var högrelevanta år 1788 ställas hos mig, hur relativt irrelevanta de än är idag).