Varför är man socialist när man är ung?

Jag var kommunist när jag var i tonåren. Då trodde jag att folk slutade vara aktiva socialister när de blev äldre för att de blev desillusionerade och inte orkade. Det tror jag inte längre. Hade jag velat organisera torgmöten och studiecirklar och flygbladsutdelningar hade jag fortfarande orkat alldeles utmärkt, trots att jag har två ganska små barn. Nu lutar jag mera åt uppfattningen att folk slutar vara revolutionärer eftersom vårt samhälle trots allt är ganska bra för de är äldre och väletablerade.

Ser man på vårt samhälle i stor skala så ser det ganska andefattigt ut. Vi röstar på politiker vi inte gillar för att de är de minst dåliga. Det högsta målet för de politiker vi röstar på är att medelsvensson ska få mer pengar kvar i plånboken att köpa plasmateve för. Skolan försöker utbilda oss till produktiva samhällsmedborgare. Socialstyrelsen räknar med hur man ska kunna rädda flest möjliga liv med minsta möjliga skattepengar. Så välordnat och så meningslöst.

Men för fullvuxna människor så får samhället gärna vara lite tråkigt. Inte för att vi är så hemskt tråkiga, utan för att vi inte lever den västentliga delen av våra liv i samhället. De flesta av oss delar vår tid mellan arbetsplatsen och familjen. Arbetsplatsen är en del av det kapitalistiska samhället och följer andra regler och mekanismer än det offentliga samhälle som binder ihop alla individer. Familjen är ett eget mikrokosmos med bara vaga band till det samhälle som den är en del av. För dem som arbetar och har familj så är det viktigaste hur familjen respektive arbetsplatsen fungerar. Så dem är det viktigaste med politiken och det offentliga samhället är att det ser till att fungera och göra vad det ska. Meningsfullt och roligt kan man ha det på jobbet eller i den privata sfären. 

Unga människor har sällan några fasta arbeten och ännu mer sällan arbeten som någon skulle avundas dem. De har heller inte en familj som de ansvarar för, utan tvärtom en familj att frigöra sig från. Så de har ingen egentlig plats någon annanstans än ute i samhället, där alla ska vara välkomna. Där ska de leta efter någon att gifta sig med (eller knyta relationsanarkistiska förbindelser med om de är lite mer modekänsliga). Där ska de skaffa sig en utbildning så att kapitalismen släpper in dem på den fina arbetsmarknaden. Många arbetar målmedvetet på båda, utan att klaga på att det samhälle som de är hänvisade till inte ger dem någon mening. Men en ganska stor minoritet blir bestört av den meningslöshet, skenhelighet, småaktighet och kompromisser som detta offentliga samhälle utgörs av. Och de blir socialister eller militanta PK-ister eller vad som kan ligga i tiden. Alla slutar inte heller när de är unga. I Först som tragedi, sedan som fars (tror det var den) av Slavoj Zizek underkänner Zizek det moderna samhällsystemet med argumentet att engelsmännen jämnt över tyckte illa om Tony Blair och ändå röstade de på honom. Betyder detta att  folket är i en hopplös situation och skulle behöver göra revolution? Eller betyder det bara att folket egentligen inte bryr sig så mycket om huruvida det sitter trevliga eller otrevliga människor vid makten eller inte? Jag skulle gissa på det senare. Nu, när jag vet hur mycket andra saker betyder i jämförelse.

Misantropi

Ibland funderar jag över varför just jag kom att halv om halvt isolera mig i en stuga på landet. Det är ju egentligen inte så att jag ogillar människor. Inte i praktiken. Jag gillar att träffa folk, jag gillar att prata med folk. Ändå känns kontakter med det omgivande samhället tunga. Att åka in till ”byn” och handla är lite som att besöka ett främmande land. Att gå till en nyhetssida för att kolla vad som händer i samhället ger mig en svag obehagskänsla. ”Varför gör jag detta?” tänker jag alltid samtidigt som jag skriver in adressen i webbläsaren.

Jag tycker verkligen att allmänheten har många goda sidor. På det hela taget är allmänheten sympatisk, hjälpsam, välvillig, tolerant och så vidare. Men fördelarna ligger inte på det intellektuella planet. Där är allmänheten tvärtom en ganska bedrövlig samling. På det hela taget säger den politiskt korrekta saker bara för att det låter bra, i den mån som den tänker i abstrakta termer över huvud taget. Sätter man inget stort värde på det intellektuella, spelar detta ingen större roll, såvida man inte personligen drabbas av deras floskler. Massor av människor genomskådar den politiskt korrekta antiintellektualismen men bryr sig inte så mycket om det, för det är ju inte främst på det intellektuella planet som de verkar och interagerar med omgivningen. Så de kan bara ignorera den bristfälliga intellektuella aspekten av vårt samhälle och fortsätta interagera med omgivningen på ett annat plan. 

Är det däremot på det intellektuella planet man ser sitt främsta kall, tror jag att man gör bäst i att isolera sig från samhället i stort. Om samhället tar avstånd från intellektualism är det bara självdestruktivt att närma sig det.  Men det finns ingen anledning att isolera sig mer än på det intellektuella planet. Varför ta avstånd från allmänheten och samhället i allt som är bra med dem?

Varför är djur söta?

Läste just en bok kallad Kort om fri vilja av Thomas Pink. Det var inget särskilt med den, men den hävdade att människan har fri vilja medan djuren saknar fri vilja och tog en haj som exempel. Även på medeltiden var detta den vanliga uppfattningen, enligt nämnda bok, att djuren saknar fri vilja eftersom de saknar förmågan att ta medvetna beslut.

Men om det nu fanns en sådan absolut skillnad mellan människor och djur, varför känner människor då en så stark gemenskap med djur? Varför tycker vi att djur är söta? Djur är söta på ungefär samma sätt som barn är söta. Eller, på ett mer okomplicerat sätt, skulle jag tro. Alla tycker inte att bäbisar är söta, men de flesta tycker att kattungar är söta. Och varför är barn söta, i den mån de är det? För att de utgör mindre avancerade varianter av oss själva. Bör inte detta även gälla för djur då?

Viljan är en förutsättning för att ha en personlighet. Det är det att vi faktiskt tror att katten gör sina små val som gör den så förtjusande. Precis som vi, men utan en medveten, förnuftsbaserad komponent. Utan att tänka. Och det är dessa medvetna, tankemässiga val som traditionellt sett betraktas som viljemässiga. Hos Kant till exempel. Men frågan är: Sitter viljan i tankarna, eller är tankarna bara ett sätt att utreda den? Om vilja inte kan existera utan tankar finns den bara hos människor. Om tankar är ett medel för att bättre utreda vad vi vill och varför så är människor bara bättre på att formulera sig.

Är man skyldig att säga det man tror är sant?

En kommentar från Johan Nyström fick mig att fundera mer på en fråga som jag redan har funderat ganska mycket på: Om man tycker sig ha dragit vissa användbara slutsatser, är man då skyldig att förmedla dem till så många som möjligt? Det är väldigt många, kanske alltför många, som tror att allmänheten har nytta av deras åsikter. Men några idéer har ju allmänheten faktiskt nytta av. Så om man uppriktigt tror sig sitta på slutsatser som folk i allmänhet skulle kunna ha användning för, är det då en moralisk skyldighet att anstränga sig för att föra ut dessa åsikter till allmänheten? Ska man försöka tillmötesgå allmänhetens sätt att vara i hur man skriver, vilka medier man använder och så vidare bara för sakens skull?

För några år sedan tänkte jag så. Själva poängen med att skriva var att folk-i-allmänhet skulle läsa och kunna ha någon användning för det. Men allteftersom har jag upptäckt att samhällsdebatt handlar till mycket liten del om intellektuella och logiska argument och till mycket stor del om mycket om känslomässiga argument och auktoritet. Och de senare är inget som jag behärskar något vidare, vilket har lett till att jag har börjat lägga mindre vikt vid att nå ut till folk. Men fortfarande har jag inget svar på frågan huruvida man är skyldig att dela med sig av de tankar som man tror är användbara eller om man är i sin fulla rätt att hålla dem alldeles för sig själv. 

Drömmar är en form av abstraktion

Jag bestämde mig för att ta ett uppehåll i bloggandet eftersom jag inte kände mig bekväm med det. Men natten efter drömde jag att jag slängde ut en grupp med människor som höll på att forcera sig in i mitt hus för att ha röjarfest (ja, jag vet att jag är en tråkmåns, men det var människor som jag inte hade sett på tio år och inte hade haft mycket utbyte med innan dess heller). Det fick mig att förstå att jag kan ha kontroll över situationen bara jag bestämmer mig.

För min del är drömtydning inget hokus pokus. Drömmar hjälper en att abstrahera det man har en känsla av, men inte riktigt ser klart. Genom att illustrera den princip man känner på sig med andra exempel än de man har upplevt så ser man själva den abstrakta principen klarare. Exakt vad det är man är rädd eller bekymrad för, exakt vilka utmaningar man står inför. Ju fler exempel, desto lättare att se själva principen. Det ofta mer eller mindre absurda innehållet drömmarna hjälper en att se det allegoriska i dem. De visar inte verkligheten, utan är till hjälp för att tolka verkligheten.

Jag vet inte om typ alla eller typ ingen delar denna uppfattning. Om drömmar har denna funktion så kan man bara tolka drömmar hos dem som man känner mycket väl och som man är mycket uppdaterad på. Och då pratar man bara om drömmar med dem. Och får inte veta vad alla andra tror. Vad tror ni som eventuellt läser det här?

Porer för vansinnet

Ibland undrar jag om människor mördas främst för att tidningarna ska ha något att rapportera om. Jag menar, det sker med nästan samma regelbundenhet som tidningarna kommer ut. Lite gängvåld, något rånmord, någon dödar sin flickvän. Om dödandet nu verkligen är irrationellt, varför sker det då så regelbundet?

Om man jämför ett diagram på antalet människor som har uppsåtligen dödats av andra människor och en tabell (hittar inget diagram) av antalet trafikdöda så tycks antalet mördade inte fluktuera särkilt mycket mer från år till år än antalet trafikdöda. Så mord är mer eller mindre lika förutsägbart som trafikolyckor. Trots att det ena ska föreställa bero på brister i vägnät, fordon och den mänskliga naturen, medan det andra ska bero på utbrott av vansinne. Som om det där vansinnet ligger under vår civilisation hela tiden och bara släpps in genom de porer som denna civilisation har lämnat/skapat för det. Det får komma in, men bara i liten mängd, på spridda platser, ungefär lika mycket varje år.

Varför kommer då vansinnet fram så regelbundet men samtidigt måttfullt? För att det skulle kosta oss för mycket i termer av kontroll och repression att skydda oss från det? Eller för att vi faktiskt behöver vansinnet, som ett komplement till vår ordnade värld? Bevisligen fascineras vi av det, med tanke på alla filmer och böcker som görs med mord som tema. Om ingen mördade någon på åratal, skulle vi då kunna göra filmer och böcker om mord? Kanske är vårt samhälles inställning till dödligt våld en slags kompromiss: Att inte döda fler än att den enskilde kan känna sig tillräckligt trygg, men samtidigt tillräckligt många och tillräckligt ofta för att upprätthålla idén om mord som en aktuell möjlighet i vår tid. Som en modern form av människooffer. 

Politisk korrekthet drivs av rädsla

Äh, vafan, jag bloggar lite ändå. Maria Sveland förklarar mycket pedagogiskt vad politisk korrekthet är bra för: Att undvika att säga det som kan vara farligt, även om det råkar vara sant. Det viktiga är inte att söka sanningen, utan att undvika att säga vad som skulle kunna få ofördelaktiga konsekvenser. Sveland försvarar den politiska korrektheten genom att måla upp exakt hur hemska dessas konsekvenser kan bli: Terror och massmord, genom att associera till Breivik, världskrig och diktatur genom att associera till 30-talet. Budskapet är att det bör ha högsta prioritet att motverka sådana eventuella konsekvenser. Högre prioritet än sanningen. Högre prioritet än fritt tänkande. Låt rädslan styra och var politiskt korrekt, för det är allvarliga saker som de politiskt korrekta är rädda för.

En utvärdering

För ett par månader sen startade jag efter mycket tvekan en blogg. En utvärdering av mina ansträngningar säger mig för det första att jag valde fel namn. Kort efter jag skapade bloggen bloggsökte jag på ordet ”intellektuell” och insåg att det inte är ett ord som folk använder på allvar utan på skämt eller i samband med självironi eller båda delarna, med några få undantag.

För det andra underskattade jag sekterismen inom bloggvärlden. När man uttrycker sig mycket noga, typ i en genomarbetad bok, är samtalet på en så hög intellektuell nivå att man kan se förbi dagspolitiska eller vanemässiga skiljelinjer. Åtminstone mer än när man bara uttrycker sig spontant och slentrianmässigt, vilket av naturliga skäl är fallet i en blogg. Så som bloggare kan man inte vara vän med alla eller förstådd av alla, utan måste välja diskurs. Alla grupper har sin interna politiska korrekthet, som får individer inom dem att komma överens och förstå varandra: Vänsterfolk, polygamister, feminister av olika falanger, politiska liberaler, PK-ister, anti-PK-ister och så vidare.

Jag tillhör inte någon sådan grupp. Tillhör jag någon så omfattar den hur som helst mycket få individer. Men det betyder att det krävs stora ansträngningar för att skriva något som någon kan relatera till. Skriver man inte inom något allmänt erkänt paradigm blir kraven på tydlighet och begriplighet större. Det duger inte att vara spontan, utan man måste fundera på vad man vill uppnå med varje inlägg, vilka det skulle kunna intressera, vilka det skulle kunna stöta bort, huruvida det är värt det, och så vidare. Eftersom det är mycket få som läser över huvud taget så känns dessa kalkyleringar mest paranoida. Så jag slutar att skriva blogg men fortsätter att skriva bok ett tag, tills jag hittar en ny infallsvinkel på det här med bloggande. Alla som har minsta lilla intresse av att komma i kontakt med en person med starkt intresse för filosofi ber jag skriva till mig på friintellektuell[at]gmail punkt com.

Akademikernas Rolex

The Economist skriver om att akademisker först nu börjar bojkotta akademiska journaler. Tänk att den akademiska världen är så opraktisk och statusfixerad att den inte kan publicera och peer-reviewa sina egna forskningsresultat, utan ger bort dem till prestigefyllda publiceringshus som gör dem otillgängliga för allmänheten. Men prestige ska ju kosta. Det vet Patek Phillippe, det vet Louis Vuitton, det vet Mandarin Oriental (man lär sig många fina varumärken av att läsa annonserna i The Economist). Och den akademiska världen framstår inte som smartare. Förrän nu, kanske. Hoppas att kunskapernas och färdigheternas högborg äntligen lyckas ta sig samman till att sortera och publicera sina resultat på internet. Och ge dem den prestige som de förtjänar eller inte förtjänar.

Kritik av det praktiska förnuftet

Efter att inte ha läst någon riktigt bra filosofibok på tre år så började jag ge upp hoppet om att det fanns fler sådana. Men det var fel. Kritik av det praktiska förnuftet är en riktigt bra bok som jag inte har läst förr.

Generellt sett så är jag skeptisk till gamla böcker. Att de är skrivna på ett ovant sätt är obekvämt, men oftast är överkomligt. Vad som är värre är att man så sällan förstår meningen med dem. Visst kan man förstå tankarna som sådana även om de är flera hundra år gamla: Humes förkastande av kausalitetsbegreppet, Spinozas mekanistiska panteism och så vidare går väl att förstå på ett intellektuellt plan. Det jag allra mest brukar tycka är svårt att riktigt känna in är varför det var så viktigt. Man förstår förstås att det var viktigt, annars skulle de ju inte ha skrivit så, men jag får oftast en känsla av att de frågor som var så brännande då är mer eller mindre överspelade nu. Spinozas panteism/ateism var till exempel extremt radikal, men Etiken känns mer användbar för en biografi över en modig och fritänkande pionjär än som en bok som ger nya insikter om världen. I stort har ju vår mekanistiska världsbild byggts över Spinozas världsbild. Han var först med att tänka vad en stor del av alla människor tänker idag.

Lite så uppfattade jag också Kritik av den rena förnuftet. En gång gick jag en universitetskurs om den och läste några kapitel och skrev en uppsats om att jag hade förstått dem. Det är ju bra ur ett rent allmänbildningsperspektiv att veta att det är Kant som ligger bakom den skepticism som har en lång tradition efter sig med Foucault och kompani som de senaste representanterna. Men Kant själv hade lite svårt att stå sig i konkurrensen med alla som har byggt vidare på hans insikter. Speciellt som de inte behövde skriva lika petigt för att bevisa en helt ny idé, som Kant gjorde. Så tegelstenen om det rena förnuftet har fått stå kvar i min bokhylla halvläst. Därför har jag inte försökt mig på något annat av Kant, eftersom Kritik av det rena förnuftet ska vara hans viktigaste bok. Kritik av det praktiska förnuftet har jag fått presenterat för mig som mindre viktig och mer tidsspecifik än den om det rena förnuftet.

Nu vet jag att det är just det som gör den läsvärd. Idéerna i Kritik av det rena förnuftet är så inkorporerade i det moderna tänkandet att det är svårt att hitta något egentligt nytt (åtminstone så långt som jag kom att läsa). Kritik av det praktiska förnuftet är däremot skrivet av en 1700-talsmänniska på ett ämne som man i stort slutade ta på allvar ganska kort därefter. Därmed är den inte alls överskuggad av nutiden som de för nutiden viktigaste verken.

I förordet till Tractatus Logico-philosophicus skrev Ludwig Wittgenstein att han trodde att enbart de som själva hade tänkt samma tankar som han skulle ha behållning av boken. Så tror jag att det är med många, kanske de flesta filosofiska böcker. Åtminstone äldre böcker, som är skrivna på ett alltför otillgängligt språk för att man ska kunna förstå utan att översätta till något som man redan har tänkt, fast i egna termer. Så om jag tycker mig förstå Kritik av det praktiska förnuftet och dessutom tycker den är högst relevant, bör det betyda att jag i någon aspekt tänker som en 1700-talsmänniska. Kanske blir man sån av att gå och renovera torp i obygden. (Alltså, inte för att Kant renoverade något eller bodde i obygden, utanför att det är något tidlöst med tillvaron i civilisationens utkant. Ingen finns där för att tala om för mig vad som var relevant, nyttigt, viktigt, lönsamt och så vidare att tänka på, vilket gör det fritt fram att låta frågor som var högrelevanta år 1788 ställas hos mig, hur relativt irrelevanta de än är idag). 

Bakgrund för tankar

I moderna, tätbebyggda områden bär allt man ser spår av mänskligt arbete. Av mänskliga beslut, av mänskliga åsikter, av mänskliga ideologier. Husen är byggda för att ge ett visst intryck. Eller ser man att de är de uppslängda utan någon större eftertanke, eftersom de som skulle bo där ändå inte räknades. Löpsedlar tävlar om att fånga ens uppmärksamhet, i skuggan av reklamplakat som inte skyr några medel i detta syfte. Människorna har klätt sig och målat sig för att kommunicera ett budskap till alla som ser. Allt och alla man ser har något att säga en, med mer eller mindre aggressiva metoder. Varenda minut ägnar man sig åt att ta in budskap från omgivningen. När någon pratar är det svårt att inte svara. Ännu svårare att inte höra och fundera på vad man skulle kunna tänkas svara. Så man är hela tiden involverad i en slags tyst konversation med omgivningen. Därmed blir utrymmet man har till egna tankar begränsat. Det är inte det att man inte kan tänka, men man avbryts ständigt av en eller annan frågeställning från den ständigt talande omgivningen. Gång på gång blir man påmind om i vilken tid och på vilken plats man befinner sig och vilka tankar som hör till denna tid och denna plats. Det är därför som den seglivade idén att man tänker bättre på landsbygden stämmer. För den talar inte på samma aggressiva sätt. Naturen är idealisk att vila ögonen på när man tänker, för den försöker inte säga någonting. Den är en helt ointellektuell bakgrund som tillåter vilka tankar som helst.

Träd säger inget. De är bara snygga.