Simone Weil för anorektiker

Idag har jag ägnat mig åt två saker samtidigt: Läsa La pesanteur et la grâce av Simone Weil och vara hungrig. Det senare eftersom jag är lat och inte har orkat köpa mat och är lat och inte orkar flytta pommes frites från frysen till ugnen, ja, ni fattar nog den ungefärliga vidden av mina i-landsproblem. Hur som helst så ledde detta sammanträffade till tanken att man kanske begriper Simone Weil bättre om man svälter sig lite för ändamålet. Eftersom hon antagligen skrev hungrig så kanske man begriper bättre i hungrigt tillstånd?

Simone Weil var anorektiker. Man talade inte så mycket i de termerna på den tiden som nu och det finns ett tryck från flera håll att beskriva hennes självsvält som något annat än vad andra unga, relativt privilegierade människor utsätter sig för. Hennes far var läkare och eftersom psykiska sjukdomar innebar ett stigma på den tiden så vägrade han så länge han levde att erkänna att hans dotter hade lidit av anorexi. Även i min filosofibok från grundkursen, Filosofins historia av Svante Nordin beskrevs Weils alltför tidiga död vid 34 år ålder som att hon svalt sig till döds i solidaritet med sina judiska stamfränders tragiska öde under kriget. Denna form av beskrivning är begriplig. Varför förminska Simone Weils insats som filosof och mystiker genom att beskriva henne som en simpel anoretiker?

  

Kanske för att anoretiker inte alls är simpla. I stället för att se det som att vi förminskar Simone Weil genom att påtala att hon hade anorexi, skulle vi kunna ta anorektiker på större allvar genom att se likheterna mellan deras tänkande och Simone Weils. Vid en första anblick är det inte så enkelt. Weil skriver om självutplåning som enda vägen till Gud, om lidande som den enda tillåtna vägen till sanningen och om att försöka överbrygga åtskillnaden mellan det gudomliga och det materiella. En svenskpro-anasida skriver under rubriken ”Anledningar till att inte äta”: ”Du kommer bli fet om du äter idag, Du behöver INTE mat, Feta personer passar inte in överallt, Killar kan lyfta upp dig utan problem……”Ingen vill se en fet person dansa, Bara igenom att nå din dröm kan du nå ditt riktiga jag, Du slösar tid istället kan du städa, träna eller shoppa, Hunger är bara en kemisk reaktion”. Listan på hur man ska bestraffa sig själv för att man behöver mat är ännu roligare, den innehåller tips som ”Varje gång jag tänker på mat skall jag göra 15 situps/rygglyft/armhävningar och slutar med ”Jag skall alltid ha en gummisnodd runt handleden, och så fort jag tänker på mat ska jag snärta den”

Roligare, sa jag. Jag tycker verkligen att det är roligt. Pro-anoretikernas budskap är en grotesk blandning av gnosticism och modernitet som ser ut som en komisk parodi på sig själv. Trots att jag själv har haft anorexi och flitigt använt mig av idén ”Hunger är bara en kemisk reaktion” (liksom smärta, liksom utmattning) så ser alltihop ut som en komisk förvrängning av verkligheten. Jag skrattar, som Michel Foucault i förordet till Les mots et les choses skriver att han skrattade åt hur en gammal kinesisk encyklopedi klassificerade olika djur som tillhörande kejsaren, balsamerade, tama, digrisar, sirener, sagodjur, vildhundar, frenetiska, oräknebara…Kan man tänka så, liksom? Hunger är bara en kemisk reaktion.

När kineserna tänkte på djur såg de något som vi inte ser. Inte nödvändigtvis något bättre, men de såg något. Anorektikerna och Simone Weil ser något som vi inte ser. Inte nödvändigtvis något bättre, men lika väl något verkligt. På medeltiden framstod det som idealiskt att se det som anorektiker ser. Det var ett ideal att dra självutplåningen till sin spets. De som såg skillnaden mellan det jordiska och det idealiska och behandlade det jordiska, inklusive sina egna kroppar därefter högaktades, åtminstone på vissa platser vid vissa tider. Idag finns det som Simone Weil och övriga anorektiker uppmärksammar där bara ganska vagt. Vuxna människor vet i allmänhet att använda det med måtta. Men för vissa tonåringar kan det uppenbara sig med kraft och de gör sitt bästa för att formulera det i handling och ord. De formulerar sina teser efter bästa förmåga (vilket oftast inte är så bra när man är 15 år) och är ibland, i likhet med de medeltida martyrerna, beredda att riskera liv och hälsa för sina idéer. Ett inte helt ringa antal dör också för dessa utifrån sett komiska idéer varje år. De flesta som överlever inlemmas i vårt nuvarande samhälle och lägger sin tankeförmåga på i samhällets ögon mer fruktbara system. Så får vi aldrig veta mer om vad dagens anorektiker ser än vad en undernärd tonåring kan skriva ner.

Det vill säga, förutom från personer som Simone Weil. Hon blev inte botad. Hon förblev trogen detta system av självutplåning och bejakande av lidandet fram tills det, och tuberkulos, tog död på henne. Och hon beskrev det bättre än någon annan någorlunda nutida person. Simone Weil beskrev vad som drev henne så bra att det inte går att skratta åt. Vilket skulle kunna hjälpa oss att sluta skratta åt dem som beskriver något liknande fast på ett mindre bildat sätt. Att läsa Simone Weils texter skulle både kunna hjälpa oss att se vad hon såg och samtidigt att hantera det på ett bättre sätt än hon gjorde.

PS. Uppgifterna om Simone Weils liv och leverne kommer från biografin med titeln Simone Weil av Francine du Plessix Gray.

Antikultur

Det har pratats om mångkultur ganska länge. Utifrån idén att alla kulturer är lika bra så ska alla tillåtas behålla sin egen särart i ett pluralistiskt samhälle. Det huvudsakliga motståndet mot denna idé säger att alla kulturer inte alls är lika bra. Främmande kulturer riskerar att försämra vårt samhälle, som ju faktiskt är ganska bra jämfört med mycket annat. Därför ska vi hållas oss till den kultur som är vår från början, menar de.

Det som kan betecknas som svensk kultur i form av midsommarfirande och skolavslutning i kyrkan och social försiktighet och jag vet inte vad är till absolut större delen harmlöst. Så ett samhälle som premierar den svenska kulturen före andra möjliga skulle just bli harmlöst. Men det harmlösa beror just på att vi inte tar vår kultur på något större allvar. Sen århundraden tillbaka har kultur i västerlandet ersatts av förnuft. Inte helt och hållet, men till så stor del att kultur mest symboliserar triviala saker. Allt som inte är trivialt strävar vi efter att inte bestämma utifrån tradition, utan utifrån förnuftiga överväganden om vad som är det bästa alternativet. Kanske väljer vi inte alltid rätt, men vi försöker välja medvetet.

Allt som är viktigt bör styras av förnuft. Det som inte kan styras av förnuft tenderar att vara mer eller mindre godtyckligt, som resterna av den svenska kulturen till exempel. Om något enbart är kulturellt betingat kan vi inte rationellt förklara eller försvara varför det är som det är. Det är bara som historien råkade forma det på ett visst sätt. Försvarar vi det kulturellt betingade, försvarar vi det godtyckliga.

Mångkultur innebär att alla håller på sin form av godtycke. Enhetlig kultur, som Sverigedemokraterna och kompani förespråkar, innebär att en form av godtycke sätts som norm framför andra typer av godtycke. Antikultur innebär att alla ser alla former av godtycke som just godtyckliga och kompromissar efter bästa förmåga. Jag tycker att det sistnämnda låter som det vettigaste alternativet och jag försöker leva efter det själv. Kan man förnuftsmässigt försvara luciafirande med att barnen tycket att det är roligt utan att det gör någon synbar skada så kan vi fortsätta fira lucia. Annars inte. Folkdräkt kan vara hur mycket svensk kultur som helst, men den är dyr, ful och har ingen social plats, så den åker ut. Är en präst verkligen den bäst lämpade att hälsa barnen god sommar på skolavslutningen? Tveksamt. Och så vidare.

Min mest kostsamma antikulturalistiska insats ligger i hur jag klär mig. Nu kommer jag inte utomlandsifrån, men där på landet där jag bor har vi en liten lokal kultur som säger att kläder bara är till för att skydda mot kyla, sol och skador och skyla vad som inte är socialt relevant. Jag skulle kunna bli en pionjär som manifesterar denna kultur vart jag än kommer. Men varför då? Vilka kläder som är socialt passande är en godtycklig fråga. Likaväl som jag anser att människor inte bör göra sig till för att bli estetiskt tilltalande enheter finns det de som anser att människor visst bör göra sig till för att bli estetiskt tilltalande. Och vem kan säga vem som har rätt? Så i de undantagsfall då jag befinner mig i ett socialt sammanhang med människor som hyser en annan godtycklig uppfattning om kläder än jag, klär jag mig i något jag tror de skulle finna acceptabelt. Varför ställa mig på avstånd från dem i en fråga av godtycklig karaktär?

Kan man vara intellektuell nu förtiden?

Det finns många grupperingar och institutioner med viss intellektuellt prägel. På universitet landet över använder människor sin intellektuella förmåga i olika projekt. Politiska åsiktsinriktningar, speciellt extrema sådana, gynnas av visst tankearbete av sina medlemmar för att försvara och utveckla de grundläggande idéerna. Men i alla sammanhang ligger uppgiften i att tänka på ett speciellt område. De som tänker på socialismen samlas i ett hörn. De som tänker på könsroller bildar en annan gruppering. Inte nödvändigtvis en fysisk gruppering, men en ideologisk gruppering där man pratar på ett visst sätt och är överens om ett visst sätt att tänka. En diskurs, helt enkelt. De som tänker på akademiska och får betalt för det har sin intellektuella samverkan, och så vidare

För min del så syftar ordet intellektuell inte på vad man tänker på, utan på hur man tänker: Fritt, hårt och länge, typ. Vad man tänker på avgör inte om man är intellektuell. Man kan vara högerintellektuell, vänsterintellektuell och så vidare. Det avgörande, skulle jag vilja säga, är att man sätter tankar före åsikter. Vilket innebär att intellektuella bör kunna ha utbyte över åsiktsgränserna och bör vara beredda att byta åsikter om tankarna leder dem i en sådan riktning.

Enligt denna definition så finns det ingen riktig plats för intellektuella idag. Intellektuella personer finns, men utspridda över landet och över arbetsplatserna och över diskurserna och organisationerna. Det finns ingenstans som människor samlas främst för att de tar tänkande på allvar. Tänkande måste alltid vara ett medel för ett överordnat politiskt, åsiktsmässigt eller institutionellt mål (det senare i den akademiska världen). Det har funnits tider när det har varit annorlunda, typ mellankrigstiden i Kontinentaleuropa. Men kanske har de tiderna varit ganska korta.

Ett tag funderade jag på att starta en förening, eller kanske mer en kontaktförmedling för intellektuella. Att gå med i Mensa som intellektuell är som att en gå med i en förening för folk med långa ben om man är intresserad av höjdhopp. Men jag är inte tillräckligt social av mig för att fixa en sån sak. Om någon annan gör det så kommer jag att göra mitt bästa för att hjälpa till. Jag tror att intellektuella här i landet skulle gynnas av visst utbyte med varandra likaväl som exempelvis trädgårdsentusiaster och veteranbilssamlare gör det.

Vad vill vi veta om Anders Behring Breivik?

Om vårt samhälle hade invaderats av en giftig substans, hade det viktigaste varit att studera denna substans noga eller att evakuera den fortast möjligast för att kunna läka de sår som den har skapat? Studerar man den giftiga substansen noga kanske man kan undvika en ny invasion, men det minskar i gengäld möjligheterna att så fort som möjligt påbörja arbetet med att reparera skadorna och gå vidare genom att fokusera på det som orsakade katastrofen i stället för på möjligheterna att gå vidare.

Jag ställer frågan på grund av rättegången mot Anders Behring Breivik. Breivik frågas ut och studeras, fotograferas och citeras. Ju mer vi lär känna honom, desto mer lär vi känna ett nytt sätt att vara. Inte alls något föredömligt sätt att vara, tvärtom, men ett sätt att vara som vi inte visste fanns håller nu på att etableras som möjligt. Det har ett namn och ett ansikte och tycks vara här för att stanna.

Hade det inte varit bättre om vi hade sett Breivik som ett olycksfall i mänsklighetens historia och dödat honom så fort som möjligt? Inte som ett möjligt sätt att vara, utan ett omöjligt sätt att vara som måste avslutas så fort det går? Vi hade fått veta mindre om honom, men kanske är han så ovanlig så att fördelarna med att åtgärda det fel som ledde till hans existens hade varit större än fördelarna med att få kunskap om den. Vi hade sluppit etablera en norm om att man faktiskt kan vara sådan.

Dödsstraff har sina nackdelar. Själva utförandet är alltid otrevligt och demoraliserande. Man kan råka döda fel person. Det är dyrt (åtminstone för amerikanerna). Men kanske kan man uppnå samma effekt som av dödsstraff på det moraliska planet om man bestämmer sig för att helt enkelt ignorera en brottslings existens. Man kan bestämma sig för att låta henom leva i fysisk bemärkelse, men att betrakta hens personlighet som en omöjlighet. Jag har försökt göra så med Breivik genom att intala mig själv att han är död. Varenda gång jag har sett en bild av honom i tidningen har jag tänkt ”han är död”. Det fungerar inte längre, eftersom alla tycks vara överens om att han lever och skämtar och hittar på egna små gester och sprider sina teorier. Sån kan man också vara, tydligen. Den enda acceptabla åsikten tycks vara att vi bör acceptera det som ett faktum.

Varför staten bör bekosta högre utbildning

Social rättvisa är ett argument. Men det kan man, om man så vill, uppnå hjälpligt genom ett komplext system med diverse stipendier och så vidare. Det avgörande argumentet är att utbildning annars ofelbart kommer att bli överprissatt.

Detta är egentligen en politisk icke-fråga i Sverige, men eftersom jag läser The Economist, som argumenterar för att studenter ska betala sin utbildning och ofta skriver om utbildningsrelaterade frågor, så har jag ändå fått  anledning att fundera på frågan. De som argumenterar för att studenter själva helt eller delvis ska bekosta sin utbildning själva, brukar betrakta utbildning som vilken tjänst som helst. Betalar du mer får du en bättre tjänst, betalar du mindre får du en sämre, resonerar till exempel nyss nämnda veckotidning. Bättre i sammanhanget innebär att man får ett större värde på arbetsmarknaden, högre lön som betalar lånen och så vidare. Fungerar det inte så i praktiken så beror det på dålig information, som nämns i en artikel om utbildningssystemet i Chile den här veckan. Men de har också nämnt att kostnaderna tenderar att ligga på den högsta tillåtna nivån, både i England (stod i en artikel specifikt om det engelska systemet) och i Chile.

Detta tycker jag bör ses som ett tecken på att utbildningsmarkanden inte är som andra marknader. Åtminstone vi som har varit i kontakt med högre utbildning relativt nyligen vet att det till större delen inte handlar om att skaffa sig kunskaper och färdigheter som man kommer att ha nytta av i arbetslivet, utan om att investera i sitt eget varumärke. De allra flesta civilingenjörer får inte användning för en bråkdel av den matematik de har lärt sig på högskolan, men däremot får de nytta av det examensbevis som intygar att de är intelligenta, uthålliga, disciplinerade och lydiga nog att plugga avancerad matematik i två år. Så de får tillgång till en typ av arbeten som andra inte får, men kanske kunde ha fått om det inte hade funnits så många examinerade civilingenjörer tillgängliga.

Svenska studenter investerar i allmänhet bara tid och ansträngning och utebliven arbetsinkomst i sitt varumärke. I länder där utbildning kostar pengar så investerar de också pengar. Och vem vill anställa någon som har investerat halvdant i sitt varumärke? Vem vill ägna flera år av sitt liv åt en investering som har stämplats som suboptimal från början eftersom den kostar ett par hundra tusen kronor eller motsvarande pengar mindre? Givetvis vill alla studenter framställa sig som dem som verkligen har satsat. Givetvis vill alla universitet framställa sig som platser där man verkligen satsar. Så vem arbetar i praktiken för att hålla kostnaderna nere? Studenterna vill förstås att utbildning inte ska vara hopplöst dyrt, men då vill de att det ska bli billigare för de andra, inte att de själva ska stå där och framstå som medelmåttor som snålar ett par hundra tusen på sitt ändå svindyra varumärke.

Lösningen på detta är helt enkelt att samma institution som utfärdar varumärkena betalar för dem. Det vill säga staten. Staten har inget intresse av att betala för inflaterade varumärken, utan sträva efter att lägga så mycket resurser på utbildning som den faktiskt är värd för individen och samhället. Hur mycket det är är förstås inte lätt att avgöra. Men det innebär åtminstone att det finns en gräns. Om studenterna själva uppmanas att bestämma hur mycket de vill satsa på sina varumärken, så kommer kostnaderna för utbildning att stiga på precis samma sätt som fastigheterspriser i storstäderna. Det vill säga, det kommer att kosta precis så mycket pengar som människor är beredda och tillåtna att låna. Men vi har inte sett någon utbildningsbubbla än. Kanske för att staten tender att stå för studielånet även i länder där utbildning formellt sett betalas av studenterna.

Slaveri under drömmar

Jag har lärt mig att vara synnerligen skeptisk mot alla substantiv som börjar på ”dröm-”. Drömhuset, drömjobbet, drömresan, ja, ni vet. Både hus och jobb och resor är ytterst verkliga, vilket förr eller senare kommer att visa sig. Och då är det bättre att gilla verkligheten just i egenskap av verklighet. Det vill säga, i egenskap av något utanför en själv med makt att överraska en positivt och negativt och att lära en nya saker.

Om verkligheten och drömmarna flyttas alltför nära varandra, så kommer ingen av dem till sin rätt. Det kommer alltid finnas delar av verkligheten som inte är drömlika, så den blir aldrig bra nog för dem med ambitioner att förverkliga sina drömmar. Eller så ger man upp och börjar anpassa drömmarna efter verkligheten i stället. Det vill säga, man berövar sig själv sin föreställningsförmåga.

Att drömmar och verklighet har en alltför nära relation tror jag är orsaken bakom en stor del av människors problem i den rika delen av världen. Eftersom det nästan framstår som en plikt för varje medborgare att sträva efter att materialisera sina drömmar, så kommer våra drömmar att tvinga oss att slita på samma sätt som förtryckare och hunger tidigare tvingade människor att ge allt de hade. Man köper drömhuset och ägnar all sin vakna tid åt att jobba och oroa sig för räntehöjningar eller oväntade reparationsbehov. Man får drömjobbet och det gör anspråk på all ens vakna tid. Är det en plikt att följa sina drömmar, så är det också en plikt att inte se riktigt nyktert på den verklighet där objektet för drömmarna hägrar. Det är nästan en plikt att vara beredd att måla in sig i ett hörn av räntebetalningar och för mycket arbete för sina drömmars skull. Annars visar man att man inte riktigt tar sina drömmar på allvar.

Det är inte det att verkligheten och drömmar inte har någon som helst relation. Det är bara det att man bör hålla vattentäta skott mellan dem så att de inte stör varandras särart. Drömmar gör sig bäst som drömmar. Inte som något som ska bli verklighet, utan som något som kan påverka ens sätt att möta verkligheten i en eller annan riktning.

Mönstermedborgare eller helgon?

Hur ska man på mest moraliska möjliga sätt hantera det faktum att man föddes med privilegier som man inte förtjänar?, frågade jag för några inlägg sedan. På det personliga planet har provat två helt olika strategier. Som ung, från före tonåren och till och med sena tonåren, var jag övertygad om att det var min plikt att utföra goda handlingar genom att offra mig själv. Jag skulle leva helt för att göra världen till en bättre plats. Eller rättare sagt, till en mindre dålig plats, genom att arbeta brandkårsutryckningsmässigt som nån slags aktivist eller journalist eller biståndsarbetare. Huvudsaken var att det var självuppoffrande nog att befria mig från mitt dåliga samvete av att vara oförtjänt privilegierad. Jag skulle aldrig ha familj, för det skulle ju ta tid från Saken, vilken den än var. Jag skulle aldrig gifta mig, för det var oegentligt och borgerligt och dessutom inte det viktigaste.

I övre tonåren vände allting ganska snabbt. Det började gå upp för mig att världen behöver mer än extrem politisk ideologi och självuppoffrande individer för att förändras. Så träffade jag en person som jag tyckte betydligt bättre om än alla övriga och gifte mig. Och fick barn. I stället för att ägna mitt liv, som startade med så många privilegier, åt att göra mig av med dessa privilegier på att försöka hjälpa andra, bestämde jag mig i stället för att försöka förvalta mina privilegier väl.

Är det rätt att resonera så? Å ena sidan nej: Ur ett pliktmoralistiskt perspektiv ska man avsägas sig alla privilegier som man inte förtjänar. Å andra sidan ja. Om man enligt det kategoriska imperativet ska handla så att ens handlingar kan upphöjas till allmän lag, så ska man inte åka till tredje världen och försöka hjälpa till, för om alla gjorde det så skulle tredje världen både bli koloniserad och än mer överbefolkad än den redan är. Om alla däremot satsade på att bli goda medborgare som sköter sitt eget och uppfostrar sina barn väl så skulle vi däremot kunna få det ganska bra. Åtminstone här. 

Kanske kan ett sådant välfungerande samhälle av individer som sköter sitt och samtidigt kommer överens verka som inspiration för dem som håller på att bygga upp ett modernt samhälle. Trots allt lyfts allt fler människor ur fattigdom och får en ekonomisk situation som liknar den vi har här. Kanske ska man inte ignorera den utmaning det innebär att leva lyckligt och ansvarsfullt i egenskap av privilegierad?

En annan variant vore att man på samhällsnivå inriktar vårt samhälle inte på att berika sig självt, utan på att berika dem som behöver det bättre. Mer om det i nästa inlägg. 

Varför man inte ska läsa Heidegger

Som jag tidigare har nämnt är jag ytterst misstänksam mot Martin Heideggers texter. Inte för vad de egentligen verkar innehålla, utan för deras form. När jag läser om Heideggers ståndpunkter hummar jag ofta igenkännande. Visst, klart den mänskliga tillvaron är mer än intellekt, och visst, jag tycker att folk verkar leva oegentligt. Även uppfattningen att stadslivet tenderar att leda till oegentlighet delar jag. Men sättet som Heidegger har skrivit ner sina idéer på tycker jag är  på gränsen till outhärdligt. Dels på grund av den dramatiska, storsvulna stilen. Dels på grund av alla specifika termer.

Hittills har detta varit en känsla mer än en tanke. Men så läste jag en bok om Heidegger och några av hans elever, Heideggers barn av Richard Wolin, och fick en teoretisk förklaring till det motstånd Heideggers skrivsätt väcker hos mig. På ett par meningar på sidan 236-237 förklaras en teori om att uppfinnandet av en ny terminologi inspirerar till lydnad och acceptans från läsarens sida, snarare än kritisk reflektion. Och precis så är det ju, när man tänker efter. När man lär sig ett nytt språk så lyder man. Man aktiverar sin mest receptiva sida och lär sig de oregelbundna verben även om de är ologiska. En filosofisk text som inför en mängd nya begrepp eller använder etablerade begrepp på ett mycket kreativt sätt hindrar en från att läsa och tänka samtidigt. Så innan jag eventuellt ger mig in på att läsa mer original-Heidegger tänker jag läsa in mig på en försvarlig mängd sekundärlitteratur för att placera mig i en mer jämlik position med författaren.

P.S Ett annat exempel på kreativ språkanvändning är Deleuzes och Guattaris texter. De definierade ju rent av filosofi som skapandet av koncept i Qu'est-ce que la philosophie?. Deleuze och Guattari inför så många nya begrepp (deterritorialisering och så vidare) att man inte kan mycket annat än att läsa och försöka föreställa sig den bild de försöker måla upp i stället för att kritiskt fundera på om den bilden är sanningsenlig och användbar och vilka konsekvenser den får. Men det var ju själva poängen med Deleuzes och Guattaris filosofi, man skulle sluta tänka kritiskt på det sättet och bli en kvinna och bli ett djur och så vidare, det vill säga en varelse som följer i stället för att försöka styra intellektuellt, som jag tolkar Anti-Oedipus. Att läsa Anti-Oedipus blir då ett slags demonstration av hur det skulle vara att leva som den boken förespråkar.

Allt är som vackrast när man är för långt bort för att egentligen se det

En text om att vindkraft visst kan uppfattas som vacker i Dagens Nyheter. Jag säger inte emot, det finns mycket som är fulare än vindkraftverk sedda lite på håll. Problemet med artikeln är att den förutsätter att det bara finns ett sätt att betrakta ett landskap: Som åskådare. I själva verket finns en klass av åskådare och en klass av människor som lever i och interagerar med landskapet. De som skriver ner vad de ser, och de som alls kunde skriva på 1600-talet, tenderar att tillhöra den förstnämnda kategorin.

När själv jag antar den stadsmässiga distanserade blicken på landskapet så tycker jag inte att vindkraftverk är speciellt störande. När jag däremot kommer nära ett vindkraftverk, så är det inte längre en del av landskapet längre. Det dominerar landskapet och gör det till något helt annat än vad det var, ger det en helt annan funktion och innebörd. Vindkraftverket utgör inte längre en visuell bild som jag kan välja att ge en viss betydelse utifrån mina referensramar utan en stor, mycket stor, och starkt surrande realitet. Så även om man förändrar befolkningens estetiska preferenser till att tycka att vindkraftverk är snygga på lite avstånd genom att ge dem en viss abstrakt kodning i form av ekologi och hållbarhet, så kommer lokala protestgrupper ändå att dyka upp som svampar ur jorden. För på det lokala planet dominerar inte det abstrakta.

Författaren till artikeln nämner att energiskogsordlingar väcker starka känslor. Det har jag aldrig hört talas om. Vem tycker att pil, som grönskar tidigast av nästan alla träd och buskar och tappar bladen senast, skulle vara fult? Inte heller har jag mycket talas om att den granåker som en stor del av Sverige är täckt av skulle väcka några starkare känslor. Att industriskogen dominerar landskapet har jag fått konstatera själv, genom att se mig omkring. Däremot har jag hört talas en del om svenska skogsbolags eucalyptusplantager och den ”gröna öken” som sådant ensidigt skogsbruk resulterar i. Den svenska skogen, eller bristen på verklig skog, är så nära att man inte ser den. Man ser bara notiser om priserna på massaved, något hotad hackspett, miljövänligare kalhyggen, rådjurstammens inverkan på tillväxten. Den svenska skogen är bara praktisk på olika sätt för svenskarna, den representerar inte en enhetlig idé. Men ju längre bort från naturen man kommer, desto mer betydelsefull framstår den som, även på det estetiska planet. Ju längre bort objektet för våra blickar befinner sig, desto mindre beror vår bild av det på verkligheten och desto mer beror den på våra föreställningar. Vindkraft som regnskog. Och ju mer identiskt med våra föreställningar något är, desto vackrare är det. 

Invandring

Detta är inget område man får tänka seriöst på. Det är farligt. Nazisterna tänkte på sånt och se hur det gick. Så det är säkrast att inte tänka, bara känna. Men det är ganska svårt att låta bli att tänka. Så jag gör det ändå. Vad finns det egentligen för argument för eller emot en invandringspolitik som den vi har i Sverige?

I korthet går denna politik ut på att de som kommer till gränsen måste behandlas civiliserat. Inte som medborgare riktigt, men inte heller som de anonyma massorna långt bort i fattiga länder och konflikthärdar. Av alla människor som far illa i världen, ger vi alltså dem som lyckas komma hit en särställning. Räknat som u-hjälp blir det ofantliga belopp per person jämfört med vad som läggs på plats i tredje världen. Men till skillnad från biståndsarbetet på plats i tredje världen, där biståndspengar förskingras och ofta inte leder till någon långsiktig förbättring, så har vi faktiskt den konkreta möjligheten att hjälpa de människor som står inom våra gränser till ett bättre liv. Inte bara på kort sikt, utan på lång sikt. Vi kan ge dem bostad, försörjning, utbildning och trygghet. Det kostar, men inte mer än att vi har råd med några tiotusental varje år. Att skicka tillbaka dem vore som att gå förbi en nödlidande person utan att hjälpa, trots att man kan hjälpa. Och det kan man aldrig påstå är helt igenom moraliskt under några omständigheter.

Vore det bara så att nödlidande människor bara råkade dyka upp vid vår gräns i ett hanterbart antal så hade frågan inte varit så svår. Då hade vi såklart hjälpt även dem som ”bara” var fattiga. Tycker vi att alla svenska familjer ska ha rätt till mat och en rymlig bostad och cyklar till barnen ska väl alla afrikanska familjer ha det också. Problemet är bara att antalet inte blir hanterbart. Det finns miljarder människor som vi skulle kunna hjälpa till ett bättre liv genom att ta in dem i Sverige var för sig, men inte alla tillsammans. Så man sätter upp restriktioner. För det första räcker det inte att vara fattig. För det andra gör man det genuint svårt även för dem som verkligen flyr från krig och förföljelse att komma hit genom att neka alla vanliga dödliga från de flesta fattiga länder visum. Genom dessa restriktioner får vi ett relativt hanterbart antal att vara moraliska gentemot.

Vilka individer utgörs detta hanterbara antal av? Dem som det är mest synd om? Nej, det är inte så de selekteras. Det är de som har tillräckliga resurser, kontakter och drivkraft att komma hit. Säkert inte de fattigaste från sina hemländer. Men visst har de det sämre än vi, så visst kan vi hjälpa dem. Är de tacksamma? Säkert är de det i många fall. Men eftersom de också i många fall har gjort en investering för att komma till Sverige, kanske sålt allt vad de har för att betala smugglare, så vill de också ha någon slags valuta för pengarna. Det som från Sveriges sida handlar om moral och välgörenhet, handlar från de miljarder fattiga och lidandes del som skulle tjäna på att få bosätta sig här om cynisk beräkning, en risk/nyttakalkyl. Om man jag investerar x antal pengar i smuggling, riskerar mitt liv på en liten båt och så vidare, vad har jag för chanser att lyckas? Om jag skickar min femtonårige son och kommer efter med resten av familjen om några år, vad innebär det för risker respektive möjligheter? Och hur reagerar jag när det visar sig att allt inte vad som de sa? Att det inte alls gick att få något bra arbete. Att det inte riktigt gick att upprätthålla samma patriarkala familjeliv som var så självklart och enkelt hemma?

Om vi i Sverige menade allvar med en human flyktingpolitik, så borde vi låta folk ansöka om flyktingstatus på ambassader och konsulat ute i världen, för att ha större möjlighet att fånga in dem som verkligen har starkast skäl att komma från sina hemländer. Då skulle folk också slippa sälja allt de har på ren spekulation, med stor risk för att tillbakaskickade helt utblottade. Men antalet ansökningar skulle förstås bli ohanterbart. Och det skulle tvinga oss att ta ställning i frågan: Hur ska vi hantera det faktum att vi har det bättre än nästan alla andra i världen på mest moraliska möjliga sätt?