Den politiska korrektheten och dess antagonister

Den politiska korrekthetens vara eller icke vara har seglat upp som den viktigaste politiska motsättningen i Sverige idag. Nyliberalismen verkar död, åtminstone hör man inget om den. Socialismen, eller ens en socialdemokrati som vill ta från de rika och ge till de fattiga mer än vad som redan görs finns inte på kartan. Visst, allt finns på Flashback, men samhället i stort tror jag inte att det finns någon skarpare motsättning mellan höger och vänster längre. Åtminstone inte som förr. Om jag hamnar på en middagsbjudning är det inte att uttrycka fel åsikter om omfördelning av resurser som jag oroar mig för, utan för att hamna på fel sida om den politiska korrektheten. Få saker kan förstöra stämningen som att ta upp motsättningen mellan PKismen och antiPKismen i dagen.

De politiskt korrekta tror att de gör något bra genom att säga snälla saker om utvalda grupper. Som antiPKist tycker jag att det är mycket lågt att slänga sig med tomma uttalanden bara för att framställa sig själv i god dager. ”Jag är så öppensinnad, jag är så progressiv, jag är så fördomsfri, jag är så välvillig” är inte uttalanden som gynnar ett konstruktivt samtal. För vad syftar den politiska korrektheten till om inte att få fram dessa budskap? Säger man ”muslimska kvinnor är inte alls förtryckta, vad har vi för rätt att döma över deras sätt att leva” så betyder det allra oftast inte att man har träffat en eller flera muslimska kvinnor som inte alls är förtryckt, utan att man vill visa att man hänger med i de politiska trenderna. Samtalet flyttas från objektet, de muslimska kvinnorna, till den som talar. Hur de muslimska kvinnorna egentligen har de är ointressant, vi bara använder dem som samtalsobjekt för att framhäva vår egen godhet och tolerans.

Som ung (för åtta-tio år sedan) var jag ganska perplex över PKismens halt av sanning. Eftersom jag inte visste något om det som folk pratade om, muslimer och araber och så vidare, så tyckte jag inte riktigt att jag kunde ta ställning. Så jag bestämde mig för att ge mig ut i verkligheten för att ta reda på mer om saken. Jag lärde mig arabiska efter bästa förmåga och åkte till Syrien för att själv bilda mig en uppfattning om den arabiska och muslimska kultur som är så hyllade av PKisterna och mindre uppskattade av antiPKisterna. Efter en sommar i Damaskus så vågade jag på allvar tänka (och säga till utvalda personer) att jag faktiskt anser att den europeiska kulturen är överlägsen den arabiska. Jag hittade faktiskt inte en enda grej som var bättre med deras samhälle. Trots att jag faktiskt letade. Hade jag på förhand antagit att den europeiska kulturen var absolut överlägsen, så hade jag inte gjort mig besväret att lära min arabiska och ge mig iväg. Men jag vet nu att jag måste vara försiktig innan jag berättar om dessa erfarenheter för andra. Handlar samtalet verkligen om araber och muslimer och Mellanöstern, så kan jag berätta om olika saker som jag såg och upplevde i Syrien. Handlar samtalet om att de talande är hemskt toleranta och moderna och fördomsfria människor, vet jag att jag gör bäst i att bara hålla tyst.