The South Butt

Humor är att relativisera våra uppfattningar och begrepp. Humorn hittar de inre motsättningarna i olika system och överdriver dem till den grad att vi ser det relativa i dem. Humorn låter ingenting vara helt och absolut. Den drar skoningslöst fram det absurda, motsägelsefulla och överdrivna i allt. Det är därför som humor passar så dåligt ihop med allt vars betydelse vi faktiskt vill upprätthålla. Unga vackra kvinnor, till exempel. De är betydelsebärande enheter. Skojar de så relativiserar de sin betydelse. Alltså ska de helst upprätthålla ett ganska stelt, nästan lite dött ansiktsuttryck för att inte avslöja något relativt och föränderligt i sin uppenbarelse. En kvinna som är vacker och rolig på samma gång är nästan en självmotsägelse. Man kan inte vara betydelsebärande och relativisera betydelser på samma gång. Åtminstone inte om man kommer i närheten av att relativisera sin egen betydelse.

Det samma gäller för märkesvaror. En väska från Louis Vuitton köper man för att man verkligen hatar att köpa ny väska. Man köper en väska av riktigt bra kvalitet så att man slipper gå in i en väskaffär igen på tio år. Eller? Nej, man köper den för att den betyder något. Det har kostat ganska mycket reklampengar att ge den en sådan betydelse. Därmed får inte heller reklamberoende märkesvarors betydelse relativiseras genom humor. Bara genom att skoja lite kan man få stora summor pengar som har investerats i varumärket att gå om intet.

Ett sånt hot som jag just läste om är The South Butt, ett klädmärke startat av en sextonåring år 2007. Klädmärket The North Face gjorde sitt bästa för att kväsa parodin på sitt varumärke, och verkar ha lyckats genom att betala en okänd summa med pengar (om jag tolkar Wikipedia rätt). Ett rätt fyndigt sätt att dra ner ett märke på jorden. Vart man än vänder sig har man ändan bak, liksom. Känner man till frasen The South Butt får The North Face för alltid en mindre bildlig och mer kroppslig betydelse. Vilket är rätt passande, det är ju ändå kläder det handlar om. 

Alla klädmärken vill hävda att de säljer mer än fodral för våra kroppar. Även det numera nedlagda The South Butt. Genom att köpa deras egentligen också relativt dyra kläder kunde man visa att man hade humor. Det enda vi kan göra för att på lång sikt bevisa att kläder inte är mer än så är att våga vara fula. Utan betydelse. Inpackade i format tyg, som inte betyder mer än just den funktion det har. Då har vi inte bara relativiserat den betydelse klädföretagen vill lägga i sina formade tygbitar, utan avskaffat systemet är det vi tar på oss förväntas betyda något. Men det fungerar kanske mest på landet.

Måste man älska sitt barn?

När folk skriver på bloggar och i böcker om hur mycket de älskar sina barn får jag prestationsångest. Älskar jag verkligen mina barn så intensivt? Är jag verkligen så rädd för att de ska dö? Kanske inte lika…När jag hör sliskiga ballader om kärleken mellan man och kvinna får jag däremot inte alls prestationsångest. ”Kul för er då”, kan jag tänka. Är det en prestation att älska sitt barn men inte att älska sin partner?

Ja, jag tror det. Det är en plikt att älska sitt barn, för det finns inget alternativ. Det är lite samma situation som när någon annan än de närmast berörda parterna organiserar äktenskap. Det blir lite av varje mans plikt att älska varje kvinna och varje kvinnans plikt att älska varje man, för samhällets organisation kräver att det ska vara så. I vårt samhälle ska vi däremot känna efter som vi verkligen älskar varandra i äktenskapsliknande förhållanden. Älskar man inte längre sin maka så får man skilja sig, så ska man rent av skilja sig. Så man är fri att kritiskt utvärdera hur mycket man älskar sin partner. Men man kan inte skilja sig från sina barn. Vårt samhälle har ingen egentlig plan B för de fall då föräldrar inte älskar sina barn. Bara verkliga nödlösningar. Så föräldrar åläggs att älska sina barn.

Detta innebär att alla föräldrar måste älska alla barn som de möjligtvis skulle kunna råka få. Och därför är det tabubelagt att vilja välja sitt barn. Folk som anser att det är helt okej att göra abort för att man inte har hunnit etablera sig på arbetsmarknaden eller skaffa en fast bostad (”det är ju faktiskt kvinnans val”), kan vara bestämda motståndare till att abortera ett foster på grund av konstaterad utvecklingsstörning eller fysiskt handikapp. För då antyder man att dogmen att alla föräldrar älskar alla barn gränslöst inte är sann. Om man älskar ett barn gränslöst, spelar det ingen roll om det är utvecklingsstört och handikappat och kommer att tvinga en att sluta jobba och kommer att ta nästan all uppmärksamhet från syskonen, för verkligt gränslös kärlek får alla uppoffringar att framstå som små. Vet man inte på förhand att man kommer att älska vilket barn som helst tillräckligt mycket för att villigt göra sådana uppoffringar så är det tveksamt om man duger till förälder alls enligt vårt samhälles normer. De blivande föräldrar som överväger att abortera handikappade men livsdugliga barn är ett litet, litet hot mot den samhällsordning där alla barn som föds är garanterade gränslös kärlek från sina föräldrar. Därför måste de motarbetas.

Bullerfri vindkraft

Äntligen en god nyhet. Kan bullersnurrorna sluta vara bullersnurror så är ett väsentligt problem löst. Visst, de syns fortfarande, men det är mer hanterbart. Speciellt om tillverkarna kan hitta något alternativ till det röda, ständigt blinkande ljuset också. Det borde gå att ordna, om viljan finns. En radiosändare med en viss räckvidd som kommunicerar med flygplan som närmar sig, eller nåt? Hoppas nu att elpriset förblir relativt lågt ett tag till så att de hinner utveckla den här modellen innan de har hunnit fylla hela Sverige med den bullriga sortens vindkraftverk. Och att politikerna inte höjer subventionerna. Att fylla stora delar av det här landet med enerverande buller är verkligen inte smart, hur många utespan vi än kan värma med elektriciteten vi får.

Tillåtelse att tänka

Det finns en hel del filosofi som jag inte begriper meningen med. Heidegger är bland de värsta. Jag har inte lyckats läsa någon längre text av honom. Främst för att jag avskyr hans sätt att skriva. Det är som att han var tvungen att tillbakavisa metafysikerna på deras eget opaka språk. Och den saken har provocerat fram en tanke hos mig: Poängen med banbrytande filosofi är kanske inte bara att den är bra i sig, utan att den visar ett nytt sätt som det är tillåtet att tänka på. Genom att visa hur man kan tänka visar ny filosofi även hur man får tänka. Vad man får inkludera och exkludera i tänkandet. Om någon skapar ett tankebygge som fungerar utan den ena eller andra uppfattningen så visar det att det är möjligt att tänka utanför dessa uppfattningar, hur meningslöst eller dåligt det banbrytande tänkandet än var i sig självt. Poststrukturalismen, som jag främst bekänner mig till, har visserligen en hel del intressant att säga, men allra mest definieras den av allt den visar att man kan klara sig utan i sitt tänkande: Den mänskliga naturen. Evolutionsteorin. Det egentliga jaget. Poststrukturalismen är lika mycket en tillåtelse att tänka utanför vissa idéer som tenderar att gå på tomgång som en teori i sig själv.

Sociala medier polariserar mänskligheten

Har samhällsdebatten blivit mer polariserad under de senaste åren? I så fall trot jag att  sociala medier typ Facebook och Twitter har med saken att göra. Om man tidigare pratade med sina vänner en och en, eller i mindre grupper, så kunde åsikter som föll lite utanför ramen leda till diskussion och vidareutveckling. Förutom personliga band kunde politiska och ideologiska organisationer föra människor samman. Men det fanns inte riktigt det mellanting som finns idag i form av halvideologiska grupperingar på Twitter och Facebook och Flashback. Idag samlas människor, eller rättare sagt människors elektroniska identiteter, mer eller mindre enbart för att de deltar i samma diskurs. För att de har lärt sig att tala på samma sätt. Så tävlar de om vem som kan säga fyndigast kommentar mot Sverigedemokraterna, vem som kan hitta feminismens senaste värsta blunder, vem som kan kommentera PK-etablissemangets senaste utbrott bäst, vem som kan vara mest solidarisk med underklassen och mest kritisk mot regeringen. Eller tävlar är kanske fel ord. Det är mer som en sport, eller vänskaplig lek, där man ger varandra elektroniska klappar på axeln. De sociala medierna har helt enkelt utvecklat ett antal skilda sportgrenar. Internt fungerar de mycket bra, med välfungerande regler för vad ordspelet går ut på och vilka uttalanden som är tillåtna respektive förbjudna i det spelet. Men behöver de olika grenarna dela spelplan med varandra bryter ett kaotiskt verbalt krigstillstånd ut. Olika sätt att tala är ju vana vid att ha det trevligt var för sig.

Intellektuell otro

Jag är gift. Det betyder att jag har bestämt mig för att vara lojal med en person på bekostnad av andra. Detta arrangemang utesluter alltså att jag ger mig in på nya romantiska äventyr för att jag skulle känna för det. Även om jag till exempel skulle få möjlighet att lära känna någon ny intressant och attraktiv person genom intensivt och kroppsligt umgänge under några månader så har jag på förhand bestämt mig för att inte göra det. Jag är helt enkelt inte tillräckligt intresserad av sex och romantiska relationer i allmänhet för att det ska vara värt det. I ett äktenskap bygger man upp ett sätt att leva och ett sätt att vara tillsammans så att man skapar något som bara finns lokalt. Börjar man bygga upp något vid sidan av med någon annan så lämnar man det man först byggde upp att förfalla.

Så resonerar jag emellertid inte alls på det intellektuella området. Där låter jag alltid min egen lust, nyfikenhet och tro gå först. Där är min individuella frihet viktigare än några relationer. Man behöver förstås inte säga allt man tycker till alla, men jag är inte villig att låta någon gruppering bestämma vad jag ska intressera mig för. Fram tills precis nyligen har jag aldrig tvekat om det riktiga i detta. Man måste väl få tänka själv? 

Jo, men om man har åsikter som i stort stämmer överens med vissa individers eller vissa grupperingars och sen helt plötsligt säger något som går rakt emot någon av deras grundsatser, så slutar de lita på en. Och alla har några röda skynken som fullständigt får dem att tappa förtroendet för en människa. Själv hoppas jag att jag inte har så många sådana, men jag har ändå några: Jag tappar lätt förtroendet för politiskt korrekta människor (alltså folk som säger det ena eller det andra bara för att det låter fint, inte folk som delar en eller annan åsikt med den politiska korrektheten) och jag tål heller inte vissa kvinnoföraktande åsikter om exempelvis abort och barnafödande, typ idén att den kroppsliga kvinnan bara är ett redskap för arten som arten kan använda lite som den vill.

När man pratar med folk var för sig kan man ju vara taktisk nog att inte vifta med röda skynken framför dem. Men när man pratar med alla samtidigt, som genom en blogg eller en bok, måste man bestämma sig för att tillhöra en eller annan gruppering för att inte vara illojal mot alla på något sätt. Hellre vara komplett illojal mot en grupp och komplett lojal mot en annan grupp, än att vara lite illojal mot alla. Eller? När frihet tycks stå mot gemenskap, vad är mest värt?

Det beror helt på vem man är och vad man verkligen är intresserad av. På det sexuella planet har jag inget emot att sätta den äktenskapliga gemenskapen över min sexuella frihet. Jag är ändå inte särskilt intresserad av sex, så det är en mycket liten uppoffring. Så det breda ifrågasättande av den sexuella troheten som finns på sina kanter idag i form av polyrörelsen helt ointressant för mig på ett personligt plan. Däremot skulle jag gärna se en motsvarighet på det intellektuella planet. En gruppering som anser att relationerna måste anpassa sig efter tänkandet i stället för tvärtom. Som det är nu så går i stort sett alla organiserade intellektuella sällskap som finns ut på att visa trohet med en eller annan idé. Liksom att de sexuellt intresserade håller på att utveckla former för att både ingå civiliserade relationer och få behålla sin sexuella frihet, borde vi intellektuellt intresserade utveckla former för att både ingå civiliserade relationer och behålla vår intellektuella frihet.

Vem är kvinnor till för?

DN skriver att könsselekteringstekniker för spermier håller på att sprida sig. I stället för att gå igenom en relativt sett obehaglig abort, kan föräldrar som önskar sig barn av endera könet få spermier sorterade på ett sätt som ökar sannolikheten att få en flicka respektive en pojke. Som vanligt så tas det påstådda problemet med att föräldrar i Ostasien föredrar pojkar upp. De som är mot asiaters könsselektering menar att ett samhälle med för få kvinnor hamnar i obalans. Kvinnor måste födas för att männen ska ha någon att gifta sig med. Har de ingen kvinna som lugnar ner dem kanske de blir kriminella istället (står inte i artikeln men argumentet har framförts på alla stället, till exempel The Economist). Med andra ord så är kvinnor till för män. Argumentationen likar den typiska klassrumssituationen på 90-talet (det är den som jag har personlig erfarenhet av). Flickor placerades ut mellan pojkarna som stötdämpare, för att pojkarna inte skulle bråka och störa för mycket. Flickornas funktion var att hålla ordning (det gav dem antagligen bättre betyg, men det är inte säkert att det är en merit i arbetslivet att ha skaffat sig en ordningsam och därmed återhållsam personlighet. Betygen är ju helt irrelevanta så fort som man kommer ut i arbetslivet, hur pass framåt man är betyder däremot en hel del.)

Om könsselektion av foster, eller ännu hellre spermier tillåts, så kommer de flickor som ändå föds rimligtvis att få en bättre situation. Kommer jämställdhetsidéer i en eller annan form till Asien, vilket i viss utsträckning redan har skett (jag stödjer mig här på The Economists rapporter om att ostasiatiska kvinnor i stor utsträckning förblir ensamstående, åtminstone delvis på grund av att de inte accepterar den kassa situation som gifta kvinnor normalt sett har i dessa samhällen), så kommer dessa idéer att kunna slå igenom mycket snabbare om kvinnor har makt att välja bort de mest konservativa och kompromisslösa männen. De män som har vett att anpassa sig till en ny (om än artificiellt liten) generation kvinnor kommer att bli gifta. Övriga inte i samma utsträckning. Det som här hat tagit flera generationer skulle kunna gå betydligt snabbare i ett samhälle med könsmässig obalans.

I sämre scenarion så kommer de ekonomiska kraven på män som vill gifta sig att bli högre och fler kvinnor kommer att importeras från fattigare länder. I Kina sägs det redan ligga stor press på unga män att skaffa sig lägenhet och bil så att någon kvinna vill gifta sig med dem (Economist igen). Men sammantaget är det ändå svårt att se hur minskat utbud av kvinnor skulle kunna göra annat än att förbättra kvinnors situation, om det finns minsta tendens till idéer om bättre jämställdhet. Så motståndet mot könsselektion grundas inte på omsorg om kvinnor som personer, utan på idén att kvinnor är medel för andra snarare än som mål i sig själva.

Över huvud taget är den är upprördheten över att asiater gör abort av sådana världsliga anledningar som ekonomi och sociala konventioner en aning skenhelig. Vad gör vi själva abort för? Kanske för att det finns sociala konventioner om att unga människor utan inkomst inte bör ha barn, och ekonomiska incitament i form av en föräldraförsäkring under socialbidragsnormen för den gruppen? (De flesta aborter görs av kvinnor 20-24 år i stabila relationer). Så låt asiaterna göra sina aborter så gör vi våra. Och medan det finns farhågor för att spermieselekteringstekniken skulle kunna försämra barnens framtida hälsa, så är det klart bevisat att de svenska sociala konventionerna och bidragssystemet kring barnafödande försämrar barns hälsa en aning på befolkningsnivå genom att pressa kvinnor att få barn i högre åldrar, då man vet att risken för missbildningar är större.

Att förbjuda viss teknik är lika mycket biopolitik som att påbjuda viss teknik. Att stifta lagar och regler med målsättningen att det ska fortsätta födas 104 pojkar per 100 flickor och ett barn per 800 med downs syndrom och så vidare är precis lika mycket en biopolitisk målsättning som alla andra interventioner som syftar till att kanalisera familjers reproduktionsbeslut i samhällets tjänst.

Själen och neurovetenskapen

Jag är uppvuxen med uppfattningen att viljans och själens existens motbevisas, eller åtminstone blir problematisk, av att man lokalisera tankar till fysiska platser i hjärnan och än mer av att man kan påverka sin sinnesstämning genom droger och psykofarmaka. Men om tankarna ses som kroppsliga ting, så kan det lika gärna finnas en styrande orsak bakom dem som det finns en styrande orsak bakom armarna och benens rörelser.

Om själen erkännas, reduceras nervsystemet till ett medel, lite med samma funktion som benen: Vet man inte vart man vill gå spelar det ingen roll hur bra ens ben fungerar. Detta är existentiell ångest: att inte finna konkreta uttryck för sin yttersta vilja någonstans. Det behöver inte vara fel på nervsystemet hos en sådan person. Hen hittar bara inte någon väg i den konkreta världen att lyda de order hen får. En sådan person behöver hjälp att leta efter denna väg, vanligtvis genom att söka bättre förståelse för vad hens vilja försöker säga och sedan finna vägar för denna i den konkreta verkligheten. Men för dem som inte erkänner själen finns inte detta alternativ. De kan bara välja mellan att anta att det är fel på nervsystemet eller att nervsystemet inte passar ihop med de stimuli en person utsätts för. Antingen kan man försöka ändra på nervsystemet med psykofarmaka, eller ändra på den yttre miljön med hjälp av sociala åtgärder (varav sjukskrivning är den absolut vanligaste i Sverige). Det man inte kan är att hjälpa individen att hitta uttryck för sin yttersta vilja i miljön. För det finns ingen yttersta vilja, bara två realiteter som kan passa eller inte passa: Nervsystemet och stimuli..

Psykofarmaka kan både öka och minska individens makt över sin egen situation. Om individen saknar existentiell ångest, det vill säga vet vart hen vill, men känner att nervsystemet reagerar på ett sätt som inte stämmer, kan psykofarmaka rätta till det som individen upplever som fel. Liksom att värktabletter kan ta bort huvudvärk och annan för individen totalt oprovocerad värk, kan antiångestmedel ta bort ångest och nedstämdhet som individen ser som totalt obefogad. Om problemet däremot inte ligger i att nervsystemet är ofunktionellt, utan i att individen inte vet vart hen ska gå, är det i bästa fall onödigt eller förvirrande att försöka åtgärda nervsystemet. I värsta fall ger det samma effekt som att lokalbedöva handflatorna på en person som hanterar vassa och farliga saker: Även om det man känner är obehagligt, behöver man behålla förmågan att uppleva obehag, för obehaget talar om vad man behöver undvika. Vilket ger en ledtrådar till vad man bör göra. Inte ens en perfekt anpassad och biverkningsfri medicin skulle ha önskad effekt hos personer med sådan existentiell ångest, för problemet sitter inte i deras nervsystem. Att den nutida psykologivetenskapen inte rutinmässigt försöker dela in patienter i sådana kategorier beror inte på att de inte skulle vara mycket användbara, utan på att man inte kan tala om nervsystemet som ett verktyg i likhet med resten av kroppen om man inte erkänner själen, en drivkraft bakom nervsystemet.

Med rätt utrustning skulle någon kunna se var i min hjärna det lyser när jag tänker och säger att själen existerar. Och med rätt kunskap skulle någon kanske kunna manipulera min hjärna till att tänka ”jag hade fel, det är bevisat att själen inte finns” i stället och agera enligt denna eller någon annan uppfattning. Alla goda sätt att styra kroppen är bra. Utifrån och med medvetenhet om hur, eller inifrån och reflexmässigt. Jag kan ha en kropp med någon form av oförmåga att reflexmässigt framkalla den sinnesstämning som min riktning antar är befogad. Då kan jag i viss mån manipulera min kropps kemi utifrån genom droger eller psykofarmka. Att en utomstående skulle kunna göra samma sak med min kropp är just beviset på att kroppen inte är samma sak som själen. För om någon annan än jag själv manipulerar mina tankar, känslor och handlingar utifrån, och får mig att känna som hen vill och inte som jag vill, har min kropp i praktiken blivit någon annans. Ett redskap för någon annan själ i stället för min själ. Någon annans själ har därmed fått två kroppar. Den ena mer användbar och lättstyrd än den andra.

Aborter och vargar - en fråga om makt

Politiken är en fortsättning på kriget med andra medel. Vem var det som sa det? I vilket fall som helst är det sant. Politiken går ut på att fördela makt i enlighet med befolkningens krigförande förmåga. Helst ska maktfördelningen vara så exakt att det blir onödigt att starta ett inbördeskrig, eftersom resultatet ändå hade blivit detsamma efter ett sådant krig. I moderna samhällen är den krigiska makten ganska jämnt spridd. Vi befinner oss utspridda på arbetsplatser där alla kan sabotera lite lagom på sitt håll. Moderna vapen gör fysisk styrka ganska irrelevant. För att göra demokratin mer exakt har den kompletterats med demonstrationsrätten och strejkrätten. Organiserade minoriteter har större makt att föra krig än oorganiserade grupper. Därför försvaras deras rätt att påverka utöver sitt faktiskt antal i form av demonstrationsrätten. Arbetare inom kapitalintensiva industrier har större krigisk makt än arbetare som inte hanterar kapital. Därmed försvaras och regleras strejkrätten, så att hamnarbetare och industriarbetare kan demonstrera sin makt under organiserade former.

Ibland blir den politiska makten och den faktiska makten ojämnt fördelad. Abortfrågan är ett sådant exempel. Även om samhället förbjuder abort, kan det inte göra något åt att den som befinner sig närmast ett oönskat foster är den som har störst makt över det, som en artikel dagens datum till ära rapporterar om. Så illegala aborter blir vanliga och aborter fortsätter att vara ett latent konfliktområde hur länge man än förbjuder dem. Ofrivilligt gravida kommer att veta att de kan göra abort, vad samhället än säger, och de kommer att fortsätta att göra det. Så även om man är emot aborter av moraliska skäl, så finns det ändå anledning att göra dem lagliga eftersom allt annat leder till en konstant, underliggande konflikt i samhället. Och till en massa sjukdom och lidande, förstås.

Samma sak gäller i vargfrågan, som Dagens Nyheter rapporterar om igår. De som lever med vargar runt husknuten och ett jaktvapen i skåpet har större faktiskt makt över vargfrågan än storstadsborna. Känner man denna faktiska makt blir det svårt att riktigt resignera för övermakten. Å ena sidan ligger makten i Stockholm, å andra sidan ligger den precis där människa och varg möts. Och så länge som uppfattningarna skiljer sig mellan den politiska makten och den faktiska makten, kommer de med den faktiska makten aldrig att resignera fullt ut. De kommer att påminna sig själva om vad de anser för att förbereda sig för den situation när deras makt kan komma att vara större än statsmakten i Stockholm. När en fåruppfödare står öga mot öga med en varg gör hen bäst i att veta vad hen anser. (På tal om vargar så är den politiska retoriken kring dem lite underlig. Samerna ska slippa vargar eftersom de är ursprungsbefolkning, trots att de befolkar den minst bebodda delen av landet. Men vem är inte ursprungsbefolkning? Jag föreslog för grannbonden, som har både kor och hästar, att bönder borde gå samman och kalla sig för södra Sveriges ursprungsbefolkning. De utgör nästan samtliga ättlingar till germanerna som har bott här sen urminnes tider och de gör det mest ursprungliga man kan göra, det vill säga brukar jorden och skogen och föder upp djur . Bonden sa att jag kan glömma den idén. Och det kan jag väl, i väntan på bättre tider.)

Den politiska korrektheten och dess antagonister

Den politiska korrekthetens vara eller icke vara har seglat upp som den viktigaste politiska motsättningen i Sverige idag. Nyliberalismen verkar död, åtminstone hör man inget om den. Socialismen, eller ens en socialdemokrati som vill ta från de rika och ge till de fattiga mer än vad som redan görs finns inte på kartan. Visst, allt finns på Flashback, men samhället i stort tror jag inte att det finns någon skarpare motsättning mellan höger och vänster längre. Åtminstone inte som förr. Om jag hamnar på en middagsbjudning är det inte att uttrycka fel åsikter om omfördelning av resurser som jag oroar mig för, utan för att hamna på fel sida om den politiska korrektheten. Få saker kan förstöra stämningen som att ta upp motsättningen mellan PKismen och antiPKismen i dagen.

De politiskt korrekta tror att de gör något bra genom att säga snälla saker om utvalda grupper. Som antiPKist tycker jag att det är mycket lågt att slänga sig med tomma uttalanden bara för att framställa sig själv i god dager. ”Jag är så öppensinnad, jag är så progressiv, jag är så fördomsfri, jag är så välvillig” är inte uttalanden som gynnar ett konstruktivt samtal. För vad syftar den politiska korrektheten till om inte att få fram dessa budskap? Säger man ”muslimska kvinnor är inte alls förtryckta, vad har vi för rätt att döma över deras sätt att leva” så betyder det allra oftast inte att man har träffat en eller flera muslimska kvinnor som inte alls är förtryckt, utan att man vill visa att man hänger med i de politiska trenderna. Samtalet flyttas från objektet, de muslimska kvinnorna, till den som talar. Hur de muslimska kvinnorna egentligen har de är ointressant, vi bara använder dem som samtalsobjekt för att framhäva vår egen godhet och tolerans.

Som ung (för åtta-tio år sedan) var jag ganska perplex över PKismens halt av sanning. Eftersom jag inte visste något om det som folk pratade om, muslimer och araber och så vidare, så tyckte jag inte riktigt att jag kunde ta ställning. Så jag bestämde mig för att ge mig ut i verkligheten för att ta reda på mer om saken. Jag lärde mig arabiska efter bästa förmåga och åkte till Syrien för att själv bilda mig en uppfattning om den arabiska och muslimska kultur som är så hyllade av PKisterna och mindre uppskattade av antiPKisterna. Efter en sommar i Damaskus så vågade jag på allvar tänka (och säga till utvalda personer) att jag faktiskt anser att den europeiska kulturen är överlägsen den arabiska. Jag hittade faktiskt inte en enda grej som var bättre med deras samhälle. Trots att jag faktiskt letade. Hade jag på förhand antagit att den europeiska kulturen var absolut överlägsen, så hade jag inte gjort mig besväret att lära min arabiska och ge mig iväg. Men jag vet nu att jag måste vara försiktig innan jag berättar om dessa erfarenheter för andra. Handlar samtalet verkligen om araber och muslimer och Mellanöstern, så kan jag berätta om olika saker som jag såg och upplevde i Syrien. Handlar samtalet om att de talande är hemskt toleranta och moderna och fördomsfria människor, vet jag att jag gör bäst i att bara hålla tyst.

Ikea-filosofen

Nu när jag håller på och gnäller på Slavoj Zizek kan jag lika gärna göra det ordentligt. Zizek är ju som bekant en av få filosofer som har lyckats skaffa sig något av en rockstjärnestatus. Inte för att han skriver särskilt djupsinniga böcker. Eller, det finns en och annan djärv tanke i dem, men de är inbäddade i en stor mängd ganska ordninära tankar. Till och med han själv sammanfattar den årligen sammanrafsade boken som bla bla bla. Så hur gör detta honom till typ världens kändaste nu levande filosof?

Jag tror att han använder ungefär samma koncept som de mest lyckade multinationella företagen i konsumtionsvarubranschen, McDonalds och Ikea typ. Det anmärkningsvärda med denna typ av företag är att de lyckas ha något för alla. McDonalds är ett av mycket få ställen som är populärt både bland tonåringar och småbarn samtidigt. Ikea vänder sig både till dem som värderar design och kvalitet (möblerna brukar i alla fall inte falla sönder på oväntade sätt) och dem som bara vill köpa husgeråd och lagerhyllor så billigt som möjligt. Även om Ikea tjänar fantastiskt mycket mer pengar på dem som faktiskt gillar möbler, så finns även vi andra med på ett hörn. Ikea har med andra ord både en central skara anhängare och en perifer grupp med människor som upprätthåller medvetandet om att varumärket existerar och åtminstone brukar ha något användbart att komma .

Zizek gör lite samma sak, men inom filosofin. Den enda grupp som på allvar intresserar sig för filosofi idag är vänstertyper (det finns en och annan libertarian också, men huruvida de är många nog för att bilda egentliga grupper vet jag inte). Så primärt riktar Zizek sig till vänsterintellektuella genom att vara riktig hardcoresocialist. Till exempel avslutade han Först som tragedi, sedan som fars med ett resonemang om att Gilles Deleuze skrev på en bok om Marx i slutet av sitt liv och därmed vände sig tillbaka till den rätta läran så som folk som har varit på irrvägar tenderar att göra mot slutet av livet. Till synes utan ironi. Men man vet inte med Zizek. För han kan konsten att samtidigt vara seriös profet inom vänsterkretsar och skojig och provokativ gubbe för resten av befolkningen. Det som framstår som allvarligt menat för vänsterfolk kan bli till en lustig och tankeväckande provokation för resten av befolkningen. Så får han både en stabil bas av anhängare som aktivt upprätthåller hans status och en lösare knuten grupp människor som känner till hans namn och vet att han är en känd filosof och som därmed fattar att det är en stor grej om han kommer och håller föredrag någonstans och kanske rent av köper någon av hans typ årliga böcker. Ett lyckat recept för kändisskap, verkar det som.