Vår civilisations dubbla naturdyrkan

Egentligen är det ingen som ifrågasätter om naturen är viktig i vårt samhälle. Konflikten handlar om vilken natur som är viktig: Den utanför oss eller den inom oss. De som vill bevara naturen utanför oss försvarar vattendrag mot övergödning och föroreningar och skogar mot monokultur och kalhuggning och atmosfären mot partiklar och svaveloxiod och koldioxid. De som försvarar naturen inom oss försvarar vår rätt att handla efter vår lust. Vissa poängterar vår lust som samhällsbärande faktor (konsumtion skapar jobb). Andra poängterar naturen som förutsättningen för vår existens, och, för den delen, för produktion av de varor som vi har lust att konsumera. Därmed är miljövänlig teknik lite av den heliga graal som ska lösa den motsättning som vår civilisation bygger på. Den skulle i bästa fall förlika naturen utanför oss med naturen inom oss. Nästan alla framtidsskildringar handlar om det vi är rädda för och arbetar emot idag, för att skrämma upp oss med hur hemskt det blir om vi inte arbetar hårt nog mot miljöförstöring, kärnvapen, biopolitik och så vidare. Det hade varit mer intressant om någon hade föreställt sig hur det skulle kunna bli om det som vi arbetar hårt för att uppnå verkligen inträffar. Ett samhälle utan den fundamentala motsättning som vårt samhälle bygger på i form av miljöproblemen, till exempel.

Hur skulle ett sådant samhälle se ut? Den möjlighet till fromhet genom asketism, försakelse och känsla av otillräcklighet som miljörörelsen ger oss idag skulle vara borta. Man ses som dum i huvudet om man sätter upp en massa matregler för sig själv för att motarbeta sin hedonistiska ådra. Men åtminstone i vissa kretsar anses det normalt att sätta upp matregler för att minska sitt ansvar för koldioxidutsläppen. Man får inte gå omkring och slå sig själv med en niosvansad katt för att sona mänsklighetens synder, men man får åtminstone cykla till jobbet i tio minusgrader för att hjälpa till att rädda vår planet. Ur ett rent fromhetsperspektiv är växthuseffekten det perfekta miljöproblemet. Tidigare miljöproblem har nästan alltid legat hos specifika industrier och ropat på tekniska punktinsatser: Att åtgärda freonproblemet låg på kylskåps- och sprayburkstillverkarna. Att göra bilavgaser renare ligger på biltillverkare. Och att bekämpa myggor utan DDT ligger på kemikalieproducenter. Den nya tidens miljöproblem, klimatförändringarna, berör alla människor samtidigt. Ingen är utan skuld, ingen kan bli helt utan skuld under överskådlig framtid, men alla är en del av lösningen. Så kanske är vår tid inte så gudlös ändå. Vi får åtminstone någon form av utlopp för de drivkrafter som drev våra medeltida förfäder att fasta, anklaga sig själva och plåga sig själva.

Klimatförändringarna är som sagt ett mycket bra problem för detta ändamål. Men jag uttalar mig inte om huruvida jag tror att de är verkliga och i så fall problematiska eller inte. Det finns fler skäl än de rent vetenskapliga att tro på dem. Men det påståendet varken bekräftar eller dementerar deras vetenskaplighet.

Jag tänker som en kristen men är det inte

Jag är uppvuxen som ateist. En gång i 20-årsåldern, på en filosofiföreläsning så slog det mig att man inte kan vara både ateist och poststrukturalist samtidigt. Poststrukturalismen behandlar alla utsagor om världen som relativa. De är bara försök att beskriva en komplex verklighet, försök som kan ändras och kommer att ändras. Därmed är poststrukturalismen oförenlig med absoluta påståenden om verkligheten som att Gud inte finns. Som poststrukturalist måste man behandla Gud som alla andra koncept. Frågan blir då inte om Gud finns, utan om begreppet Gud bör användas för att beskriva något vi upplever eller om det finns bättre koncept. Det är jag fortfarande inte helt säker på. Men jag tror att jag förstår vad de som pratade, och pratar, om Gud menade. Jag tror de menar samma sak som en ateist kan beskriva som vilja. Inte vilja i vardaglig bemärkelse som allt man känner för, utan vilja i kontrast till lust (har skrivit mer om det här). Eftersom jag tycker mig veta att viljan finns eftersom jag själv upplever den, så tror jag i viss bemärkelse på Gud. Dessutom tar jag viljan/Gud på stort allvar.

Det finns även andra kristna koncept jag tror mig förstå. Arvsynden är ett av dem. Alltså, jag tror inte bokstavligt. Men jag tror att vilja och lust står i motsättning till varandra, i högre och mindre grad. Och jag tror att vi måste följa vår lust för att alls kunna handla. Därmed så kommer vi aldrig att kunna vara helt och hållet som vi vill. Det vill säga, vi kommer alltid att bära på en högre eller lägre grad av synd, i kristna termer. Det är inte så att denna vetskap tynger mig, så som verkar ha varit fallet med många kristna. Tvärtom. Att man som människa inte helt kan leva utan synd betyder att en god människa inte är godheten personifierad, utan en person som anstränger sig för att handla rätt i en komplex verklighet. Med den vetskapen kan man arbeta konstruktivt för att minska sin synd och handla rätt efter all den förmåga man har, i stället för sjunka ner i självförakt över att man aldrig lyckas bli så moraliskt perfekt som man skulle vilja vara.

Så på minst två punkter tänker jag som en kristen. Jag tycker mig även känna igen mig i tidiga kristna asketers tillvaro. Min lantliga tillvaro upplever jag som lite klosterlik. Ändå så har aldrig fört en seriös diskussion med någon som verkligen är kristen. För jag klarar inte riktigt att diskutera i fasta terminologier så som kristna och många andra dogmatiker tenderar att göra. Det fungerar inte riktigt att tänka när koncept är heliga. Jag tänker som en kristen, men kan inte tala som en kristen, eftersom de grundläggande antaganden som kristendomen vilar på är oförenliga med de antaganden som jag är uppvuxen med och håller fast vid. Till exempel att naturvetenskapen ska användas för att tolka den fysiska världen. Så när kristna säger att ”Jesus dog på korset för våra synders skull” kan jag inte ta till mig det. Även om jag i viss mening tror, dessutom tror starkt, kan jag i princip bara tänka på religion i icke-religiösa termer.

Därmed har en stor del av mina religiösa insikter kommit genom en ateist som blev troende: Simone Weil. Weil var också uppvuxen i en ateistisk familj och var mycket väl bekant med vilka begrepp ateister inte kan tåla. Därmed beskriver hon den kristna tron liksom utifrån, med en ateists terminologi. Jag är inte beredd att gå så långt som Weil gjorde, till exempel så beskriver hon i Tyngden och Nåden hur dödsstraffet kan accepteras som frälsande av dömda om de bara ser dess gudomliga innebörd. Det för tankarna till inkvisitionen och dagens islamister och deras övertygelse om hur rätt de har när de dödar människor för vad sekulära människor skulle se som småsaker. Men även om Weil på det moraliska planet hade fel i just detta, är hennes insats ändå värdefull. Vilken annan religiös extremist har uttryckt sig så att en ateist faktiskt kan förstå tankegången?

Socialismen och de intellektuella

Totalitarism gynnar knappast det intellektuella livet. Ju färre system det finns att tänka igenom, desto mindre blir möjligheterna att tänka fritt. Ändå har intellektuella varit överproportionerligt positiva till socialismen och är det än.

Varför? Kanske för att socialismen, till skillnad från kapitalismen, behöver intellektuella. Den moderna kapitalismen behöver skickliga ingenjörer på företagen, duktiga makroekonomer i centralbanken, kloka socialarbetare och psykologer som kan hjälpa de missanpassade. Men den behöver ingen som förstår människan eller samhället i sin helhet. Bara folk som förstår sin del. Den behöver ingen som har stora visioner om människans potential och samhällets organisation. Bara producenter och konsumenter som har små visioner om en effektivare elmotor eller vilka skor som passar till vilken klänning. Så för en intellektuell är det ganska frestande att förespråka en samhällstyp som inte bara tillåter intellektualism, utan i grunden bygger på det. Ett samhälle där tänkande är viktigt har för många intellektuella framstått som mer attraktivt än ett samhälle där tänkandet är fritt.

Om man pratar specifikt om filosofer, så är filosofin anpassad för ett föränderligt samhälle. Filosofins storhetstider har infallit när ett system har gått över i ett annat. Kring Sokrates tid höll ett naturcentrerat fokus för vetandet på att övergå i ett samhällscentrerat fokus. Under 1500-1900-talet, filosofins andra storhetstid, så övergick feodalismen i kapitalism, religionen i vetenskap och så vidare. Filosofin har helt enkelt en vana att klargöra begreppen medan ett hegemoniskt system håller på att gå över i ett annat hegemoniskt system. Så vad ska filosofin göra när en sådan övergång inte är på gång? Se till att få till en genom att propagera för en revolution, såklart, så att verkligheten passar till filosofin igen. Eller inte. Om filosofin blir beroende av en viss miljö för att riktigt kunna fungera, så kommer den inte att kunna se objektivt på sin omvärld: En filosofi som är beroende av att revolutioner sker regelbundet kommer inte att kunna se revolutioner som dåliga, för då förnekar den sig själv. Den får alltså på åtminstone en punkt ett inbyggt hinder för att tänka klart.

Det man inte på något sätt vill ändra på brukar man inte analysera. Så vill man inte ändra på kapitalismen framstår det som meningslöst att analysera den. Så enligt en omvänd logik måste man vilja förändra för att få analysera. Michel Foucault är en av dem som har ansträngt sig för, och lyckats med, att komma runt det hindret. I stället för att se kapitalismen som ett enda system som antingen är bra eller dåligt, så såg han vårt samhälle som en samling delsystem som alla hade sitt eget funktionssätt och sin egen historia. Hans filosofi bygger inte på att analysera och därmed ifrågasätta det kapitalistiska samhället i sin helhet, utan att de delar som tillsammans bygger upp kapitalismen. Det spåret tror jag att en filosofi för nutiden skulle kunna bygga vidare på.

Socialism och biopolitik

När jag nu säger så elaka saker om socialismen så borde jag kanske säga något positivt om kapitalismen: Den gör att folk får många saker av hög kvalitet till lågt pris, den är bra på att allokera resurser…men främst tror jag att kapitalismens främsta fördel är att den är så kass. Den är så full av motsägelser att den inte kan existera utan att staten servar den och täcker upp för dess brister. Och detta innebär att den inte kan bli totalitär. Som medborgare i ett kapitalistiskt samhälle tillhör vi varken marknaden eller staten helt och hållet. Som barn och unga har vi mest hos staten att göra, som arbetsföra mest hos marknaden, blir vi arbetslösa eller sjuka blir vi statens ansvar igen. Staten äger inte människor, den bara tar hand om dem under vissa perioder av livet och i vissa situationer och tvingar dem att avstå en del av sina inkomster under övriga perioder. Marknaden äger inte människor, den hyr bara dem som den kan använda sig av på ett meningsfullt sätt. Den lovar inte att ta hand om alla, men dem som den sysselsätter strävar den efter att sysselsätta på ett produktivt sätt.

I ett realsocialistiskt samhälle äger staten däremot medborgarna genom en slags slavkontrakt. Man tas hand om av staten som barn, när man sedan blir vuxen tillhör ens arbetskraft staten, och så vidare. Det att en enskild makt äger alla människor inom ett visst territorium ger socialismen ganska stora likheter med feodalismen. Den realsocialistiska staten hade precis som den feodala staten ett visst territorium med tillhörande befolkning till sitt förfogande. En befolkning som den både hade ansvar att skydda och försörja och vars arbetskraft den hade rätt att använda. Och realsocialistiska samhällen produktivitet begränsas av samma anledning som konventionella slavsamhällen: Den relativt stora tillgången på billig arbetskraft. Staten behöver krasst sett inte använda sig av sina medborgares arbetskraft bättre än att den kan försörja dem till den nivå som systemet kräver för att hålla ihop. Precis som under feodalismen, finns det svaga drivkrafter att maximera produktiviteten per capita men desto starkare drivkrafter att producera mesta möjliga per kontrollerat territorium. Och till en viss gräns så producerar en större befolkning mer per ytenhet. Så om en det ledande skiktet i en realsocialistisk (eller feodal) stat vill öka sitt lands ekonomiska styrka finns tre möjligheter:

1. Öka produktiviteten för den mängd arbete som redan utförs,

2. pressa invånarna att arbeta mer eller,

3. öka antalet arbetsföra medborgare.

Flera realsocialistiska ledare har inte kunnat motstå frestelsen att göra lite av varje. Och för den som sitter på den politiska makten är det ibland enklare att kontrollera befolkningens mängd och sammansättning än att öka industrins produktivitet. Detta har lett till mer eller mindre drakoniska åtgärder för att kontrollera befolkningens mängd och sammansättning i realsocialistiska stater. Ett av de mer extrema exemplen är Ceauşescus utstuderade preventivmedelsbegränsningar som krävde att varje kvinna skulle föda fem barn. Även om sådana drastiska metoder tillhör undantaget, så har i princip alla realsocialistiska stater i en eller annan grad kontrollerat utflödet av folk, till skillnad från nästan alla samtida marknadsekonomier som endast kontrollerar inflödet av folk. För när staten äger medborgarna som arbetskraft, är varje arbetare en förlorad resurs, speciellt om hen har utbildning och kvalifikationer över genomsnittet. Också omfattande internerna folkförflyttningar har skett under socialistisk flagg i exempelvis Kambodja och Rumänien: Staten behövde helt enkelt sina undersåtar bättre någon annanstans än där de befann sig. Kina tillämpar fortfarande ett system som binder människor till deras födelseplats, kallat hukou. Befolkningens verkliga rörelser hindras inte särskilt effektivt, men de som en gång har fötts på landsbygden har mycket svårt att bli erkända som stadsbor med exempelvis rätt till skolgång för barn och sjukvård (brukar stå om det i The Economist). Precis som under vår medeltid i Europa, då livegenheten förhindrade människor att fly jordbruksarbetet för ett lättsammare liv i städerna, försöker den kinesiska staten hålla kvar människor där den anser sig behöva dem bäst eller där de gör minst skada.

Realsocialistiska samhällen har under 1900-talet varit oöverträffade när det gäller att bedriva vad Michel Foucault kallade biomakt eller biopolitik. Foucault menade att biomakt var en företeelse som kännetecknade den moderna tiden, efter renässansen. Men jag misstänker att denna ökning i biomaktsutövande berodde mer på att samhället blev effektivare och därmed kapabelt till mer finstämt maktutövande och att makten över befolkningen förflyttades från kyrkan till den sekulära makten. En hel del tyder på att den medeltida katolska kyrkan hade höga ambitioner att bedriva biomakt, bara inte så välutvecklade tekniska medel för det. Eller organisatoriska, eller kunskapsmässiga, med tanke på att den inte tänkte i biologiska termer. Ändå försökte den skaffa sig makt över det mänskliga livets tillblivelse och utformning. Den såg till att förbjuda preventivmedel och jaga alla som kunde tänkas ha kunskap om sådana. Den hade makt över vem som kunde gifta sig och i förlängningen få barn med vem. Församlingsmedlemmarna förväntades bekänna sina synder, även de mest intima som bara rörde att de hade tänkt fel tankar eller känt fel känslor, för biktfadern. Så jag skulle inte gärna vilja se vår tids kameraövervakning, DNA-tester, radiotaggar och hjärnscanning i händerna på den medeltida katolska kyrkan. Att biomaktsbegreppet uppfanns just på 1900-talet kan ha ett samband med att det fanns en allmän känsla av att sådan makt bör utövas med största försiktighet. Det som är kontroversiellt tenderar man att verbalisera. Det som är självklart talar man inte om. Så Foucault gjorde den moderna tidens befolkning en tjänst genom att uppfinna ett begrepp för att tala om det vi är rädda för och försiktiga med. De realsocialistiska experimentsamhällena visar hur mycket biopolitik ett modernt samhälle kan utöva, om det inte aktivt försvarar individens frihet.

Socialismen – 1900-talets största besvikelse?

Idag tänkte jag skriva om den antagligen största besvikelsen i 1900-talets politiska historia: Socialismen. Socialismen blev, som alla vet, grundideologi i några av de mest totalitära samhällena under 1900-talet, kanske under hela historien. Ändå var socialismen inte alls tänkt att bli diktatorisk och totalitär och omänsklig, till skillnad från fascismen som gjorde ett ideal av sina ohumanistiska drag. Socialismen skulle kombinera det bästa ur två världar: Modern produktion och välstånd kombinerat med jämlikhet. Mål och mening kombinerat med frihet. Alla socialister var inte idealister till denna grad, det fanns visst de som var ganska fascistoida redan från början. Men många, tillräckligt många för att ge socialismen en starkt humanistisk prägel i mångas ögon, trodde verkligen att detta skulle gå att ordna i praktiken. Hur kunde de räkna så fel?

Jo, socialisterna kalkylerade med att ha den mänskliga naturen på sin sida. Socialismen byggde antagandet att ingen skulle vilja existera utanför den, på längre sikt. Det kommunistiska samhället skulle vara fritt från förtryck, eftersom ingen längre skulle komma på en så främmande idé som att vara egennyttig och asocial. Så socialismen, eller kommunismen, skulle inte bli en idé som människor av ren viljestyrka samlades kring, utan en ideologi i överensstämmelse med människans egentliga natur. I det kommunistiska samhället skulle de generösa, samarbetsvilliga och fredliga dragen i den mänskliga naturen ha kommit till rätt till den grad, att inget mer tvång och förtryck skulle behövas. Som om socialisterna hoppades på att denna människans fredliga natur skulle komma till sin rätt efter att samhällskroppen hade genomgått skärselden i form av en mer eller mindre våldsam revolution.

Det hände inte. Att anta att man har den mänskliga naturen på sin sida är ungefär lika välunderbyggt som att anta att man har Gud på sin sida. I mångt och mycket betyder det samma sak: Att man behöver inte riktigt räkna ut hur ens plan ska gå ihop i praktiken, för en stor och välvillig makt kommer att hjälpa en som belöning för ens hårda och rättrogna kamp. Socialismens exempel visar att det inte är så. Hur väl vi än vill, måste vi också tänka klart, om vi vill att våra handlingar ska få goda konsekvenser.

Det är i sin tur något vi skulle ha nytta av att hålla i minnet i dagens PK-istiska samhällsklimat. Även idag kan man framstå som en god människa om man säger saker som låter bra, oavsett vilka konsekvenser ens förslag skulle få i verkligheten. Bara vi håller på principer om människors lika värde och fri- och rättigheter så kommer det praktiska att ordna sig, tycks den politiska korrekthetens företrädare resonera. Detta sätt att resonera, "bara vi är goda så kommer en god kraft att hjälpa oss", är egentligen en form av lättja. En potentiellt farlig form av lättja. För vem tar ansvar om den goda kraft som man kalkylerade med uteblir?

Tänkande och ensamhet

Man tänker inte innan man pratar. Man tänker medan man pratar. Och bloggande är ett slags storskaligt, internetomspännande samtal. Man knyter an till föregående talare, svarar på en fråga som ställs omkring en, håller eller säger emot det som alla för tillfället säger. Hela organisationen med länkar mellan bloggar och massmedia och mellan bloggar och bloggar fungerar så. Så bloggande är egentligen inte ett medium som passar för tänkande.

I stället bör böcker vara tänkandets medium: Man drar sig tillbaka en tid, funderar fram och tillbaka utan att låta sig föras iväg av ett samtal. Frågan är bara hur lång tid. Nyligen läste jag en bok med titeln Fenomenet Ikea av Elen Lewis. I efterskriften tackar författaren sin familj för att de hade stått ut med henne under de tre månader som hon hade jobbat med boken. Att man har skrivit ihop en bok på tre månader (och att den blev ungefär som man kunde förväna sig på den tiden) är alltså inte alls något att skämmas över. Kanske är det ett ideal i vår tid, att replikskiften bör göras med intervaller på tre månader.

Frågan är hur långa replikskiftena bör vara för att vi ska tänka så bra som möjligt? Hur länge bör man sitta på sin kammare och tänka innan man utbyter tankar med varandra? Jag vet inte. Jag vet bara att betydligt större mängd ensamhet än vad vårt samhälle ser som lämpligt behövs för att kunna tänka. Men för oss som har upptäkt att man kan strunta i samhällets rekommendationer och tänka så mycket man vill uppstår det motsatta problemet: Det finns över huvud taget ingen gemenskap för att utbyta genomtänkta tankar. Medan de som inte tänker skulle tjäna på mer intellektuell ensamhet, skulle vi som redan tänker tänka bättre om vi kunde konfrontera våra tankar mot varandras. I brist på bättre får man konfrontera sina slutsatser mot döda tänkares verk på biblioteket. Men det kan inte bli någon riktigt direkt konfrontation, för de beskriver världen som den var för 40-50 år sedan och inte den värld som jag har att fundera över. Jag önskar att vi som tänker kunde hitta varandra på något sätt. Man är ju sällan unik i något, så jag kan inte gärna vara den enda i det här landet som verkligen försöker tänka.

Det är asocialt att tänka

Ibland undrar jag om dagens norm att arbeta så mycket som möjligt hör samman med att det ses som asocialt att handla på eget bevåg. Eller rent av att tänka på eget bevåg. I en intervju för några år sedan (minns inte var och när) sa Eva Hamilton, nyutnämnd VD på SVT beträffande sin arbetsbörda, något i stil med att ”det hade varit kul att hinna tänka någon gång”. Vill vi ha makthavare som inte tänker, undrade jag förstås som läsare. Och jag tror att svaret på den frågan är ja. Vi vill ha makthavare som bara flyter med strömmen och fattar snabba beslut på känsla. För då styr de inte över sig själva på ett medvetet sätt. Och då kan de egentligen inte heller styra över oss. Hade de haft tid att tänka, hade de kunnat konspirera ihop utstuderade planer för folket. Gör de inte det så lyder de bara sina impulser. Som uppkommer på grund av stimuli av någon annan eller något annat. Som i sin tur handlade efter en impuls efter ett intryck av någon annan. Och så vidare. Det är bara den Foucauldianska formen av makt som vi kan acceptera. Den som finns lite överallt och hos alla.

Över huvud taget tror jag att det ses som lite asocialt att tänka. Tänker man, ställer man sig utanför samhället. Som att komma till en fest och ställa sig i ett hörn och iaktta i stället för att vara med och mingla och prata. Att tänka själv är motsatsen till att delta. I Filosofiska undersökningar konstaterade Ludwig Wittgenstein att man oftast inte tänker innan man pratar. Det vill säga: Antingen så tänker man själv, eller så tänker man tillsammans med andra samtidigt som man pratar. Är det konstigt att det förstnämnda ses som lite suspekt då?

Idag finns många fler sätt att prata än det rent verbala. Kläder är en slags språk. Inte ett medvetet språk, mer som musik än som tal, läste jag någonstans. Allt som man äger och visar upp är en slags kommunikativ handling. Och man förstår ofta inte dessa handlingar bättre själv än folk omkring en förstår dem. Till exempel vet man inte mer själv om varför man klär sig i smala jeans än vad ens granne på bussen vet om det. Även där kommunicerar vi utan att tänka först. Och det anses vara tjurigt i överkant att vägra delta i den kommunikationen, bara för att man inte förstår den. Ingen annan förstår ju heller, men de deltar ändå.

Det som är bra med det som är dåligt

När det gäller den mänskliga världen så har jag en princip om att alltid försöka leta upp det som är bra i det som är dåligt. Inte på grund av någon form av missriktad diplomati, utan för att kunna bekämpa det. Människor upprätthåller ju inte det som är dåligt för att det är dåligt, utan för att det på något sätt är bra. Kanske är man rent av själv med och upprätthåller det på något hörn, genom handlingar som man tror är bra eller åtminstone oskyldiga. Därför är jag intresserad av vad som är bra med krig, mord, våldtäkt, misshandel, tyranni, politisk korrekthet och så vidare.

Givetvis är det inte heller fel att konstatera vad som är dåligt med det som är dåligt. Men det räcker att konstatera det tills man själv är övertygad. Visst kan man fortsätta att upprepa argumenten för det dåligas dålighet för att övertyga andra. Men i sin egen tankevärld bör man försöka komma vidare, om man är ute efter att få en klarare bild av saker och ting. Det är heller inte fel att intellektuellt klargöra vad som är bra i det som är bra. Men vet man det så vet man det.

Att förstå vad som är bra med det som är dåligt är dessutom en intellektuell utmaning. Och en sådan utmaning som jag skulle vilja anta är att begripa vad som var så bra med den där Kim Jong Il. Folk gråter bevisligen över hans död på gatorna. Och inte ens i Nordkorea kan man väl tvinga människor att gråta. Jag ska leta upp något läsbart på ämnet. Tips mottages tacksamt.

Deleuze och Guattari

Är det någon mer än jag som har läst Anti-Oedipus av Gilles Deleuze och Félix Guattari? Antagligen, med tanke på att den ofta var utlånad på universitetsbiblioteket. Jag har till och med känt en som läste den. Men han kom inte till samma slutsats som jag. Jag tror nämligen inte alls på att Deleuze och Guattari var mot kapitalismen. Jag tror att de var några av de första att på ett (någorlunda) teoretiskt plan uppfatta konsumtionismens potential och lockelser.

Några av grunddragen i Anti-Oedipus och Mille Plateaux ( A Thosand Plateaus på engelska) är ett avståndstagande från hierarkier och strikta logiker drivna av ordningsamhet och förnuft. I stället förespråkar de flöden, drivna av begär. Läsaren avråds från att kontrollera, organisera och begripa. Den (presumtivt manlige?) läsaren uppmanas i stället att bli en kvinna eller ett djur. Det vill säga, bli en intuitiv varelse som känner sig fram och följer med, hellre än att sätta sig över sin omgivning efter en eller annan princip. Deleuze och Guattari hyllade fria flöden, rörliga identiteter och begäret som grunden för all denna rörelse. De föredrog produktion, att göra verklighet av begärets order, framför kontemplation.

Är det inte sådan som kapitalismen är idag? Åtminstone dess konsumtionssida. Vi konsumerar oss till flytande identiteter, vi trevar oss fram känslomässigt i stället för att tänka ut vilka vi vill vara och vad vi vill göra. Att försöka förstå världen och ens egen roll i den är på det stora hela taget fett ute. Att producera, producera vad tusan som helst bara någons begär riktigas mot det, är vad en vettig nutida samhällsmedborgare sysslar med. Och det är förstås inte Deleuzes och Guattaris fel. Tvärtom kan deras böcker få oss att förstå det samhälle vi lever i bättre. Kanske kunde de se det klarare på 70-talet, i konsumtionssamhällets gryning, än vi som alltid har levt i det. Man har ju ofta svårt att se det som man själv är en integrerad del av.

Ojämlikhetens stabilitet

I mitt förra inlägg så antydde jag att könsroller även kan ha vissa positiva sidor. Eftersom det är ett lite vågat påstående, tänker jag att en förklaring kanske skulle kunna vara på plats:

Olikhet (ojämlikhet) tycks vara den generella basen för varaktiga relationer: Det är till exempel vanligt att skaffa husdjur. De flesta som kan får någon gång ett eller flera barn. Det beror inte på att de inte kan skaffa sig vänner. De vill ha djuren och barnen som komplement till vänner. Relationer mellan jämlikar är, trots vårt samhälles egalitära retorik, något relativt perifert och instabilt. För jämlikar har bara något att ge varandra så länge som de råkar intressera sig för det som den andre har att komma med. Med betoning på råkar: De förblir bara vänner så länge de hyser gemensamma intressen vid en given tidpunkt. Men om samhället är så ordnat att en grupp har något som en annan grupp saknar men saknar någonting som den andra gruppen har, finns förutsättningar för relationer som håller för även längre förändringar i sinnestämning och intressen.

Förälskelse är att kasta sig in i något som man inte överblickar på ett intellektuellt plan. Två förälskade personer bygger trevande upp ett gemensamt lokalt system på känslomässiga, snarare än enbart rationella grunder. Det vill säga, de går bortom det rationella och formar en gemenskap även på områden som de inte har utvecklat något tankemässigt system för. Ett sånt känslomässigt grundat bygge gör en sårbar för den andres lojalitet. Eftersom man inte är helt medveten om gemenskapens grunder, så kan man inte enkelt byta ut den andre om hen skulle tröttna och vilja göra någonting annat i stället. Så trots kärlekens spontana och känslomässiga natur krävs det en viss grad av stabilitet och säkerhet för att andra än de mest oförvägna ska våga sig in i det. De flesta har inte råd att bli förälskade i en som inte har något som man själv behöver och behöver något som man själv har. Så ett samhälle eller en familj eller ett par som vill skapa stabilitet och nära relationer ser till att skapa skillnad mellan dess individer, så att ingen har riktigt allt som hen behöver.

Man skulle kanske kunna få liknande resultat om man delade in folk i ”röda laget” och ”blåa laget” från första början och lärde dem att bli bra på vissa saker och dåliga på andra och tvärt om. Inte ens när det gäller sexualiteten, som ändå är väldigt fysisk till sin karaktär, har de kompletterande rollerna alltid utgjorts av kvinnor och män. Det gamla grekland tolererade och tidvis även högaktade relationer av homosexuell karaktär bland män. Men bara så länge som det fanns en betydande åldersskillnad mellan de båda parterna på så sätt att den ene inte skulle ha nått fullvuxen ålder (står i Sexualitetens historia volym 2 av Michel Foucault). Bakgrunden till denna uppdelning var att olika sociala grupper förväntades anta olika sexuella roller. Vuxna män kunde bara anta en aktiv roll, medan kvinnor och halvvuxna män kunde anta en passiv roll.

Idag är idealet för homosexuella däremot likhet i ålder, precis som för heterosexuella. I stället förekommer det att man skapar komplementaritet genom att dra mer direkta analogier mellan förhållandet man-kvinna, där den ena tar en mer manlig och den andra en mer kvinnlig roll. Men det vet jag inte så mycket om.
Så jag tror att rollindelning är ett nödvändigt ont för att individer ska våga investera i djupa och varaktiga relationer. Det kan förstås hända att folk råkar komplettera varandra bra ändå, men chanserna minskar om man inte delar in befolkningen i två delar som se till att begränsa sig på varsitt sätt. Frågan är hur omfattande dessa roller måste vara. Om rollerna blir alltför tongivande kommer de också att bli ett hinder för nära relationer, eftersom två roller snarare än två individer med kompletterande drag kommer att gifta sig med varandra. Det tror jag har varit ett stort problem historiskt sett och är det fortfarande. För att kunna skapa en relation som verkligen är en relation, får rollerna inte bli mer än ett yttre ramverk för att hålla samman två individer.

Idealiskt sett så skulle inte ett sådant ramverk behövas, eftersom individer skulle kunna hitta fram till varandra med bara genom matchande och kompletterande personligheter. Men frågan är om det finns personer som passar så bra ihop. När personer med kompletterande roller bygger en relation, så bygger det delvis på passande personligheter, men också på att man ser till att utvecklas tillsammans. Och för att våga göra det, så tror jag att de flesta vill ha någon form av löfte (om än brytbart) att relationen kommer att finnas där i morgon också. Det finns de som argumenterar att det begränsar en att anpassa sig så mycket till en enda person. Men det begränsar en att inte bygga någon riktigt djup relation tillsammans med en annan människa också. Hur man än gör, blir man begränsad åt något håll. Lyckligtvis finns idag ganska goda möjligheter att själv välja vilket.

Mening

Jag har alltid fått lära mig att tillvaron egentligen är meningslös. Egentligen. Heliga skrifter är sagor. Gud finns på ungefär samma sätt som jultomten. Dina känslor är bara kemiska impulser i din kropp. Dina tankar också. Jorden är bara en planet bland andra. Livet råkade bara uppstå där. Det vore osannolikt att det inte hade uppstått någon annanstans, givet att universum är oändligt. Solen kommer att expandera och sluka jorden om några miljarder år. Innan dess kan jorden komma att träffas av en komet som dödar allt liv eller atmosfären kan fyllas av stoft som gör att inget växer och alla svälter ihjäl.

Så egentligen, när man tänker efter, så är allt meningslöst. Det är bara det, att alla agerar som om det trots allt vore meningsfullt. För hur mycket våra förklaringsmodeller än säger att tillvaron är meningslös, så uppfattar de flesta av oss den som meningsfull. Vi känner att vår tillvaro är meningsfull, vi agerar efter det, trots att vi inte har någon sammanhängande teoretisk förklaring till varför. Får man bestämma sig för att även tänka att vår tillvaro måste vara meningsfull, eftersom det är så den framstår? Får man bestämma sig för att lita mer på sin perception än på de teoretiska förklaringar man har lärt sig? Får man vara skeptisk till de teoretiska förklaringarnas fullkomlighet bara för att de framstår som så orimliga jämfört med allt vad vi uppfattar, här och nu?

Anatomi och könsroller

Veckans Vecka 6 handlar om manligt och kvinnligt. Det gör det här inlägget också.

I dagens debattklimat finns i princip två förklaringar till könsroller: De som är mot iden om könsroller hänvisar till sociala strukturer. De som är för hänvisar till skillnader i miljön för tusentals år sedan. Men ganska få tycks leta efter kroppsliga skillnader här och nu som en anledning till de båda könens olika villkor. Det är vad jag har tänkt skriva om här. Jag tror att dessa skillnader skulle behöva belysas bättre, eftersom likhetsfeminismen så länge har ignorerat dem. Lika prestation, lika rätt har varit likhetsfeminismens princip. Med denna princip har den nått stora framgångar. Så stora, att det i princip inte finns något område kvar där män och kvinnor kan prestera lika där de fortfarande inte har samma rättigheter. Åtminstone inte på det officiella planet. Om likhetsfeminismen förnekar kroppsliga skillnader motarbetar den sitt syfte, att skapa så likvärdiga villkor som möjligt mellan könen. Om den erkänner kroppsliga skillnader så öppnar den för särbehandling på grund av kön, vilket är mot likhetsfeminismens principer. Så man har bara låtit frågan vara, i stort sett. Det finns med andra stora teoretiska och praktiska luckor i jämställdhetsarbetet på dessa ”naturligt ojämställda” områden där män och kvinnor är kvalitativt olika.

Ett av dessa naturligt ojämlika områden är reproduktion. Män kan inte få ett barn bara genom att gå till krogen och ligga med många nog, å andra sidan kan de, om de har normalt mycket tur, få barn utan att riskera att dö i havandeskapsförgiftning (ovanligt, men det händer) eller få bestående men av graviditet och förlossning (mer eller mindre vanligt). Män kan inte göra abort om de vill, men är å andra sidan garanterade att slippa gå igenom aborter rent fysiskt. Och så vidare. Ett annat naturligt ojämlikt område är arbete: Även om män och kvinnor har exakt samma formella rättigheter på arbetsmarknaden så har unga friska män i praktiken mer att välja på än unga friska kvinnor, eftersom det fortfarande finns en del jobb där fysisk styrka är en stor fördel (om någon undrar varför pojkar anstränger sig mindre i skolan än flickor så kan det bero på det, att det fortfarande finns fler hyfsade jobb för lågutbildade män än för lågutbildade kvinnor, av både traditionella och anatomiska skäl).

Men nu skulle det ju handla om sex. Vårt samhälle föreskriver olika sexuella roller för individer med olika kön. Dessa sexuella könsroller har Tanja Suhinina redan beskrivit på ett föredömligt sätt här. Så i stället för att upprepa vad hon har sagt, tänker jag förklara varför jag tror att dessa roller beror på kvinnans och mannens olika anatomi.

Mannen har ingen klitoris. Kvinnan har ingen penis. Detta innebär att det krävs olika metoder för att förse en man respektive en kvinna med intensiv sexuell stimulans. Åtminstone för dem som inte har så avancerat sex att de kan använda sig av mer otippade kroppsdelar. Även om det finns många sätt för män att söka sensuella nöjen, så är det mest traditionella, och antagligen fortfarande det vanligaste, penis-vaginalt samlag. För detta behöver mannen i grunden, på det rent sensuella planet, en kvinna som ger honom tillgång till sin fitta. Så på det rent sensuella planet är det viktigare för en man att hans älskarinna har en fitta och att hon upplåter den, än exakt vad hon gör med den. Atminstone så länge som de sysslar med den typen av sex.

En man har inte någon motsvarande enkel väg att erbjuda en kvinna en hög sensuell upplevelse bara genom att upplåta någon del av sin kropp åt henne. Medan en man tekniskt sett kan få sexuell tillfredsställelse ifrån en fysiskt sett helt passiv kvinna, har en passiv man inget att erbjuda en kvinna som söker klitorisbaserad sexuell tillfredsställelse. (Ifall kvinnan hade varit en inverterad version av mannen och fått orgasm av vaginala samlag på samma enkla sätt som männen, såsom freudianerna ville tro, skulle det heterosexuella samlivet ha varit betydligt mindre komplicerat och haft betydligt bättre förutsättningar att bli jämställt.) Vad har då män att erbjuda kvinnor? Service. Klitoris kräver aktiv beröring med något spetsigt som fingrar eller tunga för att stimuleras. Och i gengäld är den en ganska lättstimulerad punkt. Medan många män skulle se smekningar eller en avrunkning av kuken som något ooptimalt jämfört med ett samlag, så tycker många kvinnor att smekningar är det bästa som deras klitoris kan utsättas för. Så på det rent sensuella planet har den kvinnliga anatomin en del att vinna på att passivt låta sig tillfredsställas av en man. Och den manliga anatomin har en del att vinna på att vara aktiv genom penetrationssex.

Ovanstående påstående är i sig rätt självklara och behandlar bara det allra mest grundläggande. Men i förlängningen bekräftar de flera kontroversiella idéer. Till exempel tesen om den promiskuöse mannen. Och den förklarar varför män köper betydligt mer sex än kvinnor. Eftersom de flesta män på det rent sensuella planet kan få sexuell tillfredsställelse av en mer eller mindre passiv kvinna, så innebär det att de kan få ut något även av mindre perfekta knull, på det sensuella planet. Sex är visserligen betydligt mer än det sensuella. Men om de andra delarna, till exempel relationen till partnern, partnerns utseende, beteende eller upplevelse inte är riktigt som mannen i fråga önskar, kan han, om han är det minsta lilla benägen till självbedrägeri på det sexuella planet, blunda och tänka på något annat under tiden. Den rent fysiska känslan blir ändå densamma. En kvinna kan däremot inte blunda och tänka på något bättre medan någon överförfriskad halvklant smeker henne. För att en man ska kunna erbjuda henne smekningar av acceptabel kvalitet så krävs det att han i någon mån förstår henne. Antingen hon ger honom order eller han bestämmer sig för vad hon vill, så räcker det inte att han är man, utan han måste i någon mån begripa vad hon önskar sig. Gör han inte det, varseblir hon det genom sina känsligaste delar. Hur benägen till självbedrägeri hon än är i övrigt, kan hon inte blunda och föreställa sig att hon är med någon som passar henne bättre.

Därmed inte sagt att sex måste vara sämre för kvinnor än för män. Män och kvinnor går in i det sexuella med olika anatomiska förutsättningar. I vissa fall blir det bättre för män i genomsnitt, till exempel vid betalsex och tillfälliga förbindelser. Inom en fast relation blir det kanske bättre för kvinnor i genomsnitt, det är svårare att avgöra eftersom det finns många andra skäl att ingå fasta relationer. Hur som helst är det svårt att få någonting exakt jämlikt när det bygger på olika förutsättningar. Kanske är det inte heller viktigt. Det viktiga är att alla, både män och kvinnor, är nöjda med den roll som de har tagit på sig. De traditionella sexuella könsrollerna, där mannen ser till att kvinnan är tillfredsställd och tar sin tillfredsställelse på köpet, är ett sätt att göra alla någorlunda nöjda. Inte nödvändigtvis det bästa. Inte heller det optimala för alla individer. Det är möjligt att en bättre kompromiss mellan mäns och kvinnors olika anatomi kan uppnås. Men då behöver man bygga vidare på uppfattningen att män och kvinnor bör få ut ungefär samma nöje av sex på det sensuella planet, hellre än på uppfattningen att de bör vara lika aktiva med att tillfredsställa sin partner.

Den fria viljan 4 – vilja och lust

En gång i tiden stod motsättningen mellan vilja och lust i uppmärksamhetens fokus. Men man pratade inte om vilja, utan om Gud. Idag används de två uttrycken ibland nästan som synonymer. Men även idag känner vi skillnaden mellan de två, om vi anstränger oss:

Viljan står över den specifika omgivning som man befinner sig i. Viljan kommer inte ifrån denna omgivning, utan är en kraft någon annanstansifrån för att förändra denna omgivning till att stämma bättre med viljan. Lusten knyter däremot an till den omgivning (inklusive sin egen kropp) som man befinner sig i i en viss situation. Kroppens hunger kan förvandlas till lust att äta. En blick ut genom fönstret kan kanaliseras till lust att plantera fler växter på lämpliga ställen. Är man omgiven av människor kan man få lust att interagera med dem. Även om objektet för lusten inte måste vara fysiskt närvarande, så är lusten beroende av ens konkreta möjligheter. Lusten knyter an mot världen så som den är och spinner vidare på de inspirationer och möjligheter som den ger. Viljan går däremot ut på att ändra på det som är, utifrån en helt extern inspiration.

Utan att bejaka vår lust skulle vi ha svårt att handla över huvud taget i den konkreta världen. Lusten är en drift att delta i denna värld så som den är. Eller, rättare sagt, att delta i den aspekten av världen som lusten riktar sig mot. Viljan står däremot alltid på något sätt i motsättning till hur världen är. Ur viljans synvinkel finns alltid något att kritisera och ändra på. Ur viljans perspektiv finns det en grad av synd i allt. Ur lustens perspektiv är allt tillåtet.

Viljan är ursprunget till moralen. Lusten är ursprunget till kreativiteten. Om man bara ska vara moralisk får man ingenting gjort. Detta var också vad Simone Weil föreslog som ett moraliskt föredöme: All handling är ond, skrev hon. Då menade hon förstås inte att man skulle sitta absolut stilla rent fysiskt, men att man blint skulle följa Gud och aldrig handla på eget bevåg. Aldrig låta sig ryckas med av det materiella (står i Tyngden och nåden, jag ska ta mig tid att leta upp på vilken sida så fort någon ber mig). Om man däremot bara följer sin lust utan moraliska hämningar kommer man förr eller senare att bekräfta en logik som på det viljemässiga planet är fel.

Som Hannah Arendt ville visa genom sin studie av rättegången mot Adolf Eichmann i Jerusalem så är inte ondskan en negation av godheten. I princip ingen säger ”jag vill döda människor för det är rätt sak att göra” på samma självklara sätt som ”jag vill rädda liv för det är rätt sak att göra”. De som vill döda har i princip alltid något högre syfte med dödandet. Med andra ord så framstår det som att det finns vissa saker som är i princip omöjliga att vilja. Däremot kan man ha lust att döda människor. Eller kan man ha lust att bygga vidare på ett system som fungerar bra och där man finner sig väl tillrätta, men som tyvärr går ut på att döda människor. Som Eichmann.

Så länge vi följer lusten så når vi inte vår moraliska, viljemässiga kompass. Lusten är en acceptans för omgivningen, medan moralen alltid innehåller någon form av kritik av den. Vårt samhälle bygger på att vi ska ge oss hän för lusten, utan att konsultera vår vilja i de flesta frågor inom lagens råmärken. Vilket vissa finner avslappnande och trevligt, medan andra finner en sådan tillvaro djupt meningslöst. Men ingen tvingar oss att leda sådana fullständigt lustbaserade liv. I stället för att ge oss hän till de områden av verkligheten som i ögonblicket framstår som bäst att spinna vidare på, kan vi fundera medvetet över vilka konsekvenser våra handlingar och uttalanden egentligen får. Och vilka konsekvenser vi vill att de ska få. Men då krävs det att vi tänker.

Den fria viljan 3 – den yttersta viljan

Några gånger har jag hört åsikten att uttrycket ”den fria viljan” är en tautologi. Att själva definitionen på viljan är att den är fri. Men jag tror inte att det stämmer. Det finns även en ofri aspekt av det vi kallar vilja.

När man pratar om viljans frihet kommer ofta ganska futtiga experiment upp, typ välja mellan korv och hamburgare eller välja mellan en nyttig eller onyttig efterrätt (till exempel i Thomas Nagels populärfilosofiska bok Vad är meningen med allting?). Som om vi känner oss som allra friast i det som inte spelar någon större roll.

När vi gör val i sådana relativt världsliga frågor, så relaterar vi ofta dessa val till högre syften. Om man väljer att äta nyttig mat, relaterar man det till att man vill vara hälsosam, vacker eller långlivad. Om man väljer att hjälpa en främling i nöd så kan man relatera det till att det är ens plikt, eller att man vill att världen ska vara en så lycklig plats som möjligt, och så vidare. Men någon gång kommer man till en punkt där man inte kan härleda viljan längre. Varför vill jag verka för att världen ska vara en lycklig plats? Jag bara vill det. Och vid den punkt där man inte längre kan härleda sina val till ett högre syfte, är viljan inte längre rationell. Så länge ett högre syfte finns, kan man försöka räkna ut vilket alternativ som bäst uppfyller det högre syftet.

Men varifrån får vi dessa högre syften, denna yttersta vilja? Ingen aning. På något sätt bara vet vi vad vi vill. Kan vi vilja vilja annorlunda? Om man vill, till exempel, söka efter sanningen, kan man då bestämma sig för att vilja intressera sig för mode i stället då? Inte som jag uppfattar det, i alla fall. Det är som att ens yttersta vilja är en form av orubblig order. I de allra viktigaste frågorna bestämmer man inte vad man vill, utan man upptäcker vad man vill.

Jag tror att det är härifrån som tron på högre makter kommer ifrån. Om de högre syften man ser framstår som order, ligger inte tanken att någon gav en dessa order långt bort. Eller så är Gud helt enkelt den yttersta viljan. Alltså, när troende människor får uppenbarelser från Gud, är det samma sak som när sekulära människor inser vad de verkligen tycker är rätt och viktigt.

Den fria viljan 2 – olika former av kausalitet

Frågan om den fria viljans existens handlar i mångt och mycket om vilka former av kausalitet som godkänns respektive underkänns. Har viljan makt att orsaka, eller är det bara regelbundna naturlagar eller ren slump som får räknas som orsaker? Jag tycker att det ser ut som att varje tid har föredragit sin form av kausalitet. Åtminstone i Europa under de senaste 1500 åren.

I förra inlägget om viljan skrev jag att det bara är den form av perception som är förenlig med naturvetenskapen som erkänns som giltig idag. Detsamma gäller för kausaliteten. I stort sett är det bara den form av kausalitet som naturvetenskapen bygger på som är teoretiskt erkänd. Många anser rent av att vetenskapen kan förklara precis allt. Och den enda förklaringen vetenskapen har till viljan är att den inte finns egentligen. Vetenskapens mer seriösa företrädare undviker taktiskt ämnet, medan diverse deterministiska förklaringar är mycket vanliga inom populärvetenskapen. Framförallt biologisk determinism i form av evolutionspsykologi.

På medeltiden var naturlig. mekanistisk kausalitet däremot inte alls på modet. Då skulle precis allt i hela världen förklaras med vilja. Mänsklig vilja eller gudomlig vilja. Även den materiella världen och allt som hände där var ett resultat av vilja. För den var ju skapad av Gud. Visserligen verkade den följa vissa lagar, men om bara Gud ville så kunde de upphävas temporärt genom mirakel. Med andra ord tycks våra medeltida förfäder ha varit lika upptagna av viljemässiga kausalitet som vi idag är upptagna med mekanistisk kausalitet.

Själva svårigheten med att kombinera dessa två former av kausalitet blir som tydligast i 1600-talets tänkande. På 1600-talet hade den vetenskapliga världsbilden, med sin mekanistiska kausalitet, nått visst genomslag. Men den religiösa, viljestyrda världsbilden var fortfarande så stark att den inte kunde avfärdas. Så René Descartes, som levde mellan 1596-1650, tog sig an uppgiften att på allvar försöka kombinera dem. Han kunde varken vifta bort kroppen som själens boning på jorden eller själen som kroppens programvara. Därmed var han tvungen att ställa både den mekaniskt fungerande kroppen och den vilje-genererande själen på jämställd fot. Kroppen och själen existerar båda, menade han, och de interagerar genom hjärnans tallkottskörtel.

Har vi kommit fram till något bättre förslag än Descartes? Nej, vi har bara slutat prata om själen. Naturlagar och vilja är en mycket svår ekvation att få ihop. Och måste vi egentligen få ihop den? Kan vi inte tills vidare nöja oss med att vi behöver flera förklaringsmodeller för att förstå en genuint komplex värld som vår? Att våra förklaringsmodeller är inkompatibla betyder att vi inte har förstått allt. Men var det någon som trodde någonting annat?

PS. I snäva filosofiska kretsar pratar man inte om viljekausalitet utan om agentkausalitet, eller agent causation på engelska. Men jag använder helst inte det ordet. Dels tycks det bara vara måttligt etablerat, vilket medför att jag känner mig fri att lansera ett konkurrerande uttryck. Dels känns det lite konstigt att prata om Gud som en agent. Gud agerade ju inte direkt i vanlig bemärkelse, utan orsakade genom att vilja. Är det någon som vet mer än jag om religion så får ni gärna rätta mig på den punkten.

Bok eller konstinstallation?

Jag lånade hem en bok ifrån biblioteket igår: Nextopia av Micael Dahlén. Professor Micael Dahlén.

Tanken som Nextopia bygger på är inte så dum: I vårt samhälle så ska vi ständigt på nästa grej. Vi fokuserar inte på det vi har, utan på nästa pryl vi ska skaffa oss, nästa roliga grej vi ska göra eller nästa jobb vi ska skaffa oss. Jovisst, folk är otåliga och känner mer än de tänker. Men det bara en tanke. Ska en bok bara bygga på en enda tanke? Vore inte en tidningsartikel eller ett blogginlägg ett mer passande format?

Nej, antagligen inte, för en bok är inte vad det var. Förr var en facklitterär bok en samling nedskrivna idéer med viss inbördes relation, eventuellt stödda av väl valda fakta. Man läste sida efter sida och lärde sig någonting nytt ju längre man kom i boken. Dahléns bok är mer av en konstinstallation. Han har en idé och har hittat på olika sätt att illustrera den idén. På sida efter sida kommer en ny illustration av hans idé. En illustration som än en gång, på ett annat sätt, ska illustrera känslan av Nextopia. Främst i form av text, men också i form av bilder och bokens rosa-mönstrade lay-out. Dahlén hade lika gärna kunnat ha gjort en konstutställning: Välkommen till Nextopia, kunde det ha stått över utställningslokalen, sen kunde han ha satt en I-phone i en glasmonter och förklarat med en text bredvid hur åtråvärd den blev eftersom folk inte kunde få den än, och så vidare. Och så några storstilade textmassor om att forskning faktiskt visar att de som är glada och nöjda får det bättre. Och en porrbild av ett uppförstorat rövhål med en förklarande text om att folk vill testa det andra hålet eftersom de förutsätter att allt de inte har provat är jättespännande.

Till skillnad från mycket konst idag så hade det kunnat bli riktigt bra. Dahlén utvecklar inte sin idé, utan illustrerar den, så som sig bör inom konsten. Och till skillnad från mycket annan konst har han åtminstone en idé att väcka känslor utifrån. En stor del av all konst går ju ut på att väcka känslor utan att ha mer än en mycket vag idé om vad man vill visa. Åtminstone den konst som blir omtalad. Och varför inte lansera konst i bokformat? Då får ju fler se den. Synd bara om konst i bokformat ska konkurrera ut böcker i bokformat.

Den fria viljan 1

Jag har ingenting emot vetenskapen. Tvärtom. På många håll, till exempel inom delar av medicinvetenskapen, vore det bra om man tillämpade vetenskapen mer kritiskt på bekostnad av bekvämlighet och ingrodda fördomar. Men jag har något emot idén att vetenskapen ska kunna förklara varenda liten vrå av vår tillvaro. Eller rättare sagt, att varenda vrå av vår tillvaro ska tvingas in i vetenskapens förklaringsmodeller. Ett uteslutande av allt som inte passar ihop med vetenskapen hindrar oss nämligen att studera en stor del av vår tillvaro. Till exemepel vår egen vilja.

Vetenskapen har ingen bra förklaring till viljan. Många vetenskapligt sinnade löser det problemet genom att förneka att viljan finns. Och det är ju egentligen inget vidare vetenskapligt beteende. Om en biolog har gjort upp en hypotes och sedan hittar några exemplar som motsäger den hypotesen, är det enda riktiga ur vetenskapens perspektiv att ändra på hypotesen. Skillnaden ligger i att vi uppfattar viljan med ett annat sinne än vi uppfattar vetenskapliga fakta. Eller, vi uppfattar inte viljan med något sinne alls, utan genom introspektion. Eftersom syn, hörsel, känsel, lukt och smak är de sinnen som vetenskapsmän uttryckligen använder, så har de på många håll blivit utsedda till det enda giltiga sättet att uppfatta tillvaron. Omvänt så uppfattas de också som relativt säkra sätt att få kunskap om världen. Att vi kan se, höra, känna, lukta och smaka oss till något anses vara tillräckligt bevis för att det finns. Däremot så är det många som anser att man måste kunna härleda den fria viljan till andra filosofiska axiom för att få anta att den existerar. Trots att den framträder som lika uppenbar för oss som den fysiska världen. Att jag hela tiden varseblir att jag vill olika saker och kan handla enligt detta räknas inte på samma sätt, eftersom introspektion är inte en giltig form av varseblivning i den vetenskapliga världsbilden.

Jag vill egentligen inte klanka ner på ontologin. Lika lite som det är fel att ifrågasätta om den materiella världen verkligen finns, så är det fel att fråga om viljan verkligen finns. Problemet är att ifrågasättandet idag nästan uteslutande riktar sig mot viljan. Och det medför ofta att viljan över huvud taget inte studeras, utan att man stannar på frågan om den finns eller inte. Det är bra att tvivla, men det är tråkigt om man aldrig kommer längre än så. Även filosofin behöver axiom. Och vilka axiom kan vara bättre än det vi varseblir?

Fritiden har nått kvinnosläktet

Här är alltså artikeln som jag skrev i januari i år, när diskussionen om kvinnors (alltför) konservativa fritidsintressen hade varit igång ett tag:

Socialkonservatism har blivit ett nutida samtalsämne, med kvinnor i fokus. En våg av intresse för heminredning, kakbakning och inomhuspyssel har nämligen visat sig genom bloggar och traditonella massmedier. Även på klädfronten har en tydlig retrotrend anammats av vissa grupper av kvinnor, med klänningar inspirerade av 50-och 60-talens mode. Bekymrade röster höjs. Romantiserar dagens unga över gårdagens könsroller? Pressas dagens unga kvinnor att vara både moderna hemmafruar och lyckade karriärkvinnor? Är den jämställda och självständiga kvinnorollen hotad?

Inte alls. Att specifikt kvinnliga fritidsintressen utvecklas är helt enkelt ett symtom på att kvinnor ur de breda befolkningslagren för första gången i historien kan räkna med ett visst mått av fritid.

För männen kom denna rätt till fritid för ett ganska bra tag sedan. 50- och 60-talens snabba produktivitetsökning gav folkflertalet både en aning tid och en aning pengar att spendera på intressen utöver livets nödtorft. Eftersom männen inte förväntades delta i hushållsarbetet, blev arbetstidsförkortningar liktydigt med tid för dem själva. Så slog de manliga fritidssysselsättningarna igenom på bred front. Gärna med familjens bästa som tacksam ursäkt, som att pyssla med en bil som familjen skulle åka i eller att renovera ett extra hus för familjen att bo i på semestern.

Denna fritidsexpansion gav näring åt idén att män egentligen bara är stora pojkar. Inte i styrelserummet eller operationssalen eller i talarstolen, förstås. Men på fritiden blev mäns intressen i mångt och mycket en fortsättning på vad de hade lekt som små: När pojkar leker med små bilar leker män med stora bilar. När pojkar bygger kojor bygger män ett garage eller ett en farstukvist.

De små flickorna lyste däremot med sin frånvaro i de vuxna familjemödrarna, vars dagar fylldes med arbete. Först hushållsarbete och, när dagis och hushållsmaskiner minskade detta, både yrkesarbete och hushållsarbete. Det är först nu som vi på bred front får se även vuxna kvinnor plocka fram barnen inom sig. Med stor entusiasm tar vissa av dem sig för att ordna en fulländad tebjudning, att virka en liten, liten kofta alldeles själva eller att köpa hur många och hur excentriska prinsessklänningar de vill.

För fritiden, och därmed möjligheten och kravet att utveckla fritidssysselsättningar, har till slut även nått kvinnorna. Jämställdheten är fortfarande inte perfekt, men under de senaste 20-30 åren har dramatiska framsteg har skett när det gäller kvinnors tid för sig själva. Kvinnor med småbarn har i många fall lika mycket tid för sina egna intressen som män med småbarn. Och unga kvinnor behöver inte längre kämpa stenhårt för att undvika en förfördelad lott. Tidigare generationers unga, giftasvuxna kvinnor vårdade sitt yttre med sammanbitet allvar. Före de jämställda idealens genombrott kanske främst för att få gifta sig med någon som var trevlig och hyfsad och tjänade lite bättre med pengar. Sedan försköts konkurrensen gradvis till att gälla ett fåtal vettiga karlar som inte bara var hyfsade och trevliga, utan även fattade det här med jämställdhet och delat ansvar. Om man skulle få en av de vettiga männen gällde det att tävla i samma division som alla andra och se till att framhäva sin skönhet, stil, charm och goda smak.

Men något har hänt även här. År 1949 skrev Simone de Beauvoir i Det andra könet att den vuxna, fortfarande vackra kvinnans målsättning när hon klär sig är att framhäva sin egen skönhet, medan den lilla flickan och den gamla kvinnan låter kvinnligheten sitta i fantasifulla och ofta överdrivna kläder. Och nu verkar det som att även kvinnor på höjden av sin skönhet börjar ta sig friheter av samma art som små flickor. I stället för att lägga allt fokus på att omsorgsfullt paketera sin egen skönhet, väljer de kläder för klädernas egen skull. Kanske utifrån något speciellt intressant tema, som 50-60-tal. I stället för att bara visa att de är vackra och har stil, utvecklar de en estetisk subkultur.

Internets utbredning har underlättat skapandet av sådana specialiserade stilgrupper. Och när sådana gruppers betydelse har ökat, har betydelsen av mäns åsikter på området minskat. Det samma gäller för husligheten. 50-talets kvinnor bakade kakor till mannen och barnen och för att ha något att bjuda besökare på. Dagens entusiastiska kakbakare bakar kakor för att fotografera dem och visa dem på sina bloggar och kanske för att ordna en välplanerad tebjudning dit man bjuder in andra särskilt utvalda kakfetischister. Kvinnan lever inte längre i mannens skugga, ängsligt sneglande på vad han ska tycka om middagen och hennes nya klänning. Även om hempysslandet i sin konkreta form fortfarande sker inom hemmens fyra väggar, utvecklas det i ett nätverk av och för en större grupp människor.

Tyvärr kan alla fritidsintressen gå över styr och ta över ens liv. Precis som vissa män blir som besatta av tanken på att en dag få klart sommarstugan eller att trimma sin veteranbil till perfektion så har hushållsfetischismen blivit för mycket för vissa entusiaster. De goda nyheterna är att i stort sett ingen tar illa vid sig om man skalar ner sådana fritidsintressen när man tröttnar på dem. Visst, de andra grabbarna i veteranbilsklubben kommer kanske att titta snett på den som kommer med en rosthög till uppvisningsfärden och väninnorna som brukar samlas på fikastunder och middagar kommer antagligen att tycka att den som inte längre orkar leta upp nya recept är en tråkmåns. Men ingen utanför dessa hobbygemenskaper kommer att ha ett ont ord att säga om det.

Men, när det nu är så lätt att låta bli, varför väljer vissa kvinnor ändå att ägna sin fritid åt så traditionellt kvinnliga sysslor? Arv, miljö eller fri vilja? De kan förstås inte avgöras med någon säkerhet. Vad man kan konstatera är att många 70- och 80-talister har vuxit upp med en far med ett visst mått av utrymme för fritidsintressen och en mor utan något större utrymme för sådant. Vilka intressen och lustar var dessa kvinnor tvungna att undertrycka? Det vet vi inte. Men om de skulle ha velat ha lite mer tid till att ordna bjudningar, så köpte de antagligen gärna en dockservis till dottern. Om de gärna hade ägnat sig mer åt mode, så sydde de antagligen prinsessklänningar dottern med stor entusiasm. Så kanske gör dagens unga kvinnor helt enkelt verklighet av vad deras mödrar skulle ha gjort en generation tidigare, om de hade fått tid. Dagens kakbakande och klänningssyende mödrar är fria att öppet utöva sina intressen i sin egen rätt, precis som deras män redan har varit i någon generation. Och barnen av idag kan nyktert observera huruvida mammas, pappas eller någon annans fritidsintressen verkar vara de mest givande.

…och i år pratar vi om…

Det är som att man bara kan prata om en enda sak åt gången inom varje givet ämne i den svenska samhällsdebatten. Förra året kom en bok som hette Hemmafru 2.0 Då skulle alla kvinnliga kulturskribenter förfasa sig lite lagom över att kvinnor väljer så kvinnliga fritidsintressen. Vilka struktuuurer ligger bakom det här?, skulle en rättrogen muffinsbakande feminist fråga sig. I år har det däremot kommit ut en bok som heter Rosa – Den farliga färgen. Och liksom att man inte kunde tycka att Hemmafru 2.0 var dålig, det var ju en sån bok som man måste tycka om för att inte framstå som ond, så tycker alla att Rosa är en bra bok. Trots att hemmafruboken förfasade sig över att kvinnor är så traditionellt kvinnliga, medan Rosa-boken uppmanar till förfasande över att den traditionellt kvinnliga och flickiga nedvärderas, det vill säga totalt motsatta perspektiv med ungefär ett års mellanrum.

Så nu får hobbyhemmafrudebatten sig en känga ett år i efterhand av Salka Hallström Bornold i Expressen. Kunde hon inte ha levererat den för ett år sedan, då ett antal kulturdebattörer var så bekymrade över backlashen som hade drabbat över kvinnorna? Skulle inte det ha blivit intressantare? Nej, för Sverige är för litet för mer än en åsikt åt gången. Även inom mycket harmlösa frågor som den här, bevisligen. Kulturdebatt är inte till för att vara givande och intressant, utan för att en kulturelit ska få småprata med varandra. Liksom på en middagsbjudning väjer man skickligt undan för konfrontation. Man turas om att välja ämne och alla som inte håller med ser till att hitta någon form av positiv vinkling ändå eller håller åtminstone käften. Och man blir belönad med att andra säger snälla saker eller åtminstone håller käften efter att man själv har uttryckt en åsikt.

Denna mysiga samförståndspolicy har visserligen resulterat i dumhet, ensidighet och idétorka. Men det spelar ingen roll, så länge som alla inblandade är finkänsliga nog att inte påpeka det. Men nu bankar Pär Ström på porten och säger sig ha hört alltihop och det är dumt, dumt, dumt. Antifeministerna påpekar det som har varit uppenbart hela tiden, men som ingen inom samförståndet sa: Att det blir ganska ensidigt och intelligensbefriat när man är alltför hänsynsfull mot enskilda åsikter och perspektiv. Normalt sett är den stora synden inom media-feminismen inte att vara dum, utan att vara otrevlig. Nu har en demonstrativt otrevlig person som Pär Ström brutit mot det tabuet och kommit undan med det. Och då blir det kanske aldrig riktigt som förr igen.

När hemmafruskriverierna hade hållit på ett tag då förra vintern så gjorde jag slag i saken och skrev en tidningsartikel om varför de hade fel. Jag skickade den till alla större tidningar. Karin Olsson på Expressen var den enda som var vänlig nog att tacka nej. Övriga svarade inte alls. Jag har funderat lite på om jag skulle försöka i år igen med Karin Olsson, jag menar, i år när Expressen försvarar de kakbakande kvinnorna från fula angrepp från förra året. Men jag orkar inte. De kan få ha sin kulturdebatt för sig själva. Jag publicerar artikeln här i nästa inlägg i stället:

Tidningar som har recenserat Rosa - Den farliga färgen av Fanny Ambjörnsson och tycker mer eller mindre exakt samma sak som Expressens recensent: Göteborgsposten, Svenska Dagbladet, Smålandsposten

Om vindkraft

Den vanligaste anledningen till att vara för vindkraft är med stor sannolikhet att man bor i en stad och aldrig kommer att störas av vindkraftverkens utseende eller ljud eftersom de kommer att placeras utom synhåll för en själv. En annan anledning att vara för vindkraft är att man äger mark på landsbygden och alltså skulle kunna tjäna pengar på vindkraft. Och den främsta anledningen att verkligen vara mot vindkraft är antagligen att man bor på landsbygden men inte äger mark. Det vill säga att man löper risk att störas av vindkraftverk utan att ha möjlighet att tjäna pengar på dem.

Folk som bor i städer förstår antagligen inte varför folk på landsbygden klagar så mycket på vindkraften. Landskapet är ju i stort sett detsamma även med en gråvit snurra med röda blinkande lampor där. Och vindkraftverk låter betydligt mindre än mycket annat. Någon hävdade att 500 meter ifrån ett vindkraftverk låter det inte mer än ett kylskåp (när min syster flyttade in i en etta och klagade på att kylskåpet lät hela tiden så tröstade jag henne följaktligen med att det inte lät mycket värre än ett vindkraftverk). Stadsborna har säkert rätt. Det låter mycket i en stad. Inte så att man får ont i öronen, men det är aldrig riktigt tyst. Och de flesta stadsbor, den majoritet som inte bor i vykortlika stadskärnor, kan bara drömma om att bo i en omgivning med bara vackra saker. I tätbebyggda områden har omgivningen behövt anpassas efter så mycket mer än de mänskliga sinnena.

Landsbygden behöver däremot inte anpassas så mycket efter de mänskliga sinnena. Åtminstone på sina ställen så är den vacker i sig själv. Och hälsosam och avstressande. Vilket innebär att landsbygdsbor kan tycka att de har det bra även om de konsumerar mindre än stadsbor. Stadsbor klagar inte över några 40 decibel, för de har vant sig att hantera en suboptimal livsmiljö genom konsumtion. De åker på semester för att koppla av. De äger ett sommarhus för att komma bort ifrån staden (hur många landsbygdsbor äger en liten lägenhet i en stad för att komma bort ifrån landsbygden på helgerna?). De behöver unna sig lite vardagslyx för att de jobbar så hårt. De behöver förnya sina hem. Kanske ett utespa som värms med el året om? Givetvis generaliserar jag en hel del. Det finns stadsbor med andra intressen än konsumtion. Det finns gott om landsbygdsbor som inte kan komma på något bättre att göra än att byta ut köket (furu är så 90-tal) för hundratusen spänn. Men jag tror att det är ganska svårt att vara antikonsumtionist i staden utan att känna sig fattig. I en stad har man mycket lite makt över sin fysiska omgivning annat än genom konsumtion. I en stad finns mycket lite att ägna sig åt förutom att konsumera varor och tjänster. På landsbygden kan man däremot plocka bär, måla hus med rödfärg, odla mat och prydnadsväxter, bygga skjul, hugga ved och så vidare. Det är inte många som väljer denna typ av livsstil. Antagligen skulle den inte passa alla. Men jag tror att betydligt fler än nu skulle kunna vara beredda att anta en mer resurssnål livsstil i utbyte mot landsbygdens lugn, skönhet och självbestämmande, om det blev ett socialt accepterat alternativ.

Några vindkraftverk kanske inte gör någon avgörande skillnad för de flesta. Men de är ett steg i fel riktning. Det blir lite fulare och bullrigare. Det vill säga lite otrevligare att vara ute och odla grönsaker eller hugga ved. Så relativt sett blir det lite trevligare att sitta inne och bläddra i postorderkataloger och drömma sig bort. Lite trevligare att vara på jobbet och tjäna mycket pengar så att man kan åka till Thailand eller köpa ett nytt bubbelbadkar än att vara i trädgården och gräva. Planerna för utbyggnad av den landbaserade vindkraften är ett bevis för att de styrande (och antagligen många fler) inte kan se något alternativ till en utveckling där alla lever i en lite halvkass miljö och konsumerar energikrävande varor och tjänster som kompensation. Om Sverige fylls av vindkraftverk, kommer möjligheten att inte konsumera annat än det nödvändigaste, vackra landskapsvyer och tystnad bli än mindre än vad den redan är.

Länk till DN: http://www.dn.se/ekonomi/farre-vindkraftverk-ska-stoppas

Den nutida skolastiken

Nu får det räcka med snusket för ett tag. Dags för lite torr filosofi igen.

Om det inte redan har framgått mellan raderna, så är jag en anhängare av den kontinentala filosofitraditionen. Alltså, den klassiska formen av filosofi där typ allt är tillåtet. Som namnet antyder så dominerar denna filosofiska inriktning den akademiska filosofin på den europeiska kontinenten. I Norden, Storbritannien, Australien och (med vissa variationer) i Nordamerika dominerar den analytiska traditionen däremot. Skillnaden mellan den analytiska filosofin och kontinentala ligger i stort sett i vad de tillåter sig att studera. Den kontinentala filosofin letar samband inom alla system, eller rättare sagt inom alla system som någon känner sig manad att leta samband i. Analytisk filosofi går däremot ut på att bara hitta samband inom ett fåtal på förhand godkända system: Vetenskapen och de system som är kompatibla med vetenskapen, som det dagliga talet och mänsklig perception.

I Tractatus Logico-Philosophicus utgår Ludwig Wittgenstein rent av från att det som inte är kompatibelt med vetenskapen, religion till exempel, inte går att tala om överhuvudtaget och benämner det ”det mystiska”. Wittgenstein hävdade egentligen inte att det som står utanför vetenskapen inte finns, bara att man inte kan tala om det på det enda språk han såg som möjligt, det vill säga det vetenskapliga. Men han ändrade sig lyckligtvis efter att ha tänkt över saken i några år. Och varför inte? Det finns bättre sätt att skilja bra tänkande ifrån dåligt tänkande än att på förhand ställa upp kriterier som måste uppfyllas. Man kommer nämligen både att slippa höra en del dumheter och en del nyskapande tankar om man antar det förhållningssättet.

Den analytiska filosofins förhållande till vetenskapen får mig att tänka på den medeltida skolastiska filosofins förhållande till kristendomen. Skolastiken var en filosofisk rörelse mellan 1100-talet och 1500-talet, med representanter som Thomas Aquinas. Liksom att den analytiska filosofin, åtminstone i sin extremare form, syftar till att förstå världen inom ramen för vetenskapen, syftade skolastiken till att förstå världen inom ramen för kristendomen. Och högmedeltiden har inte direkt gått till filosofihistorien (även om den saken förstås kan ändras). Generellt sett så är ett samhälles hegemoniska tankesystem antagligen det minst meningsfulla området att bedriva filosofi, antingen det rör sig om vetenskap eller religion. Det är så många som har betalt för att utnyttja och utveckla ett hegemoniskt systems potential att dess potential tenderar att utnyttjas ganska väl som det är. I dag är det till exempel så många som anstränger sig för att bedriva vetenskap och applicera vetenskap på allt, att vetenskapens möjligheter är ganska väl kartlagda. Visst, det finns luckor att fylla i, men utanför vetenskapens räckvidd finns hela teoretiska avgrunder.

Kroppen i offentlig och privat version

Inspirerad av Tanja Suhininas bloggutmaning Vecka 6 http://vecka6.blogspot.com/, tar jag mig an det föreslagna ämnet "fräscht och äckligt".

Jag tror att det vackra är det som vi kan få till att betyda någonting. Medan det fula är det som misslyckas med att vara vackert, någonting tråkigt, som har försökt men inte nått ända fram, är det äckliga det som helt faller utanför ramen för vad vi uppfattar som meningsfullt. Därmed är det det äckliga och inte det fula som väcker lika starka känslor som det vackra. Medan det vackra är det som vi kan få till att betyda någonting, är det äckliga det som betyder absolut ingenting. Det utgör ingen form av tecken eller koncept, bara naken realitet. Och det är obehagligt att se världen utan att kunna tolka den. Så det obegripliga, okategoriserbara blir frånstötande.

På det offentliga planet tillhör våra nakna kroppars exakta utseende det obegripliga och okategoriserbara. Hur de ser ut har ganska lite med våra sociala roller och intentioner att göra. Vem som har fläskvalkar på magen eller blonda hårstrån på ryggen är inte väsentligt på ett affärsmöte eller under en politisk diskussion. Så vi täcker över dem för att kunna koncentrera oss på det väsentliga. I offentligheten har nakna kroppar bara betydelse i den mån de framstår i helt standardiserad form. Det finns en naken, eller nästan naken kropp som utgör (den unga) kvinnans, och i viss mån mannens, idé. Allt utöver detta blir meningslöst, eller med andra ord äckligt, på det offentliga planet. Kroppar får visas offentligt i den mån de stämmer med kvinnans, eller mannens idé. (Den senare är inte lika utvecklad och därför finns en norm om att män bör vara mer påklädda oavsett hur de ser ut.)

Det som händer när man lär känna en person på ett sexuellt plan är att man börjar lägga betydelse i den personens specifika utseende. Ens partners kropp är inte en biologisk enhet som råkar se ut på ett visst sätt, utan en symbol för den personen. Och då blir inte den personens kropp äcklig, utan meningsbärande, det vill säga vacker på ett eller annat sätt. Det är förstås lättare att skapa mening utifrån en kropp som är lik de offentliga skönhetsidealen än en som avviker stort ifrån dem. Men det senare tycks fungera för dem som är motiverade, till exempel de som inte själva är unga och bildsköna, vilket får mig att hoppas att jag själv också kommer att kunna göra det om jag får leva så länge.

När man har sex med någon som man inte känner så fungerar det inte på samma sätt. En kväll på krogen är ganska lite tid för att vänja sig vid någons utseende. Så då kommer man att leta efter en partner enligt den offentliga bilden av hur en människokropp bör se ut, eller möjligtvis efter någon specifik, personlig fetisch. Och då måste alla sträva efter att likna ett offentligt skönhetsideal i så hög grad som möjligt, även i naket tillstånd. Eller åtminstone så bör man flytta betraktaren fokus från ens kropps faktiska utseende till att man har uppfyllt en slags checklista för sexighet eller fräschhet: Rakad fitta, färgat eller åtminstone välvårdat huvudhår, ett slätt pudrat ansikte med svart runt ögonen och målade läppar, push-up-behå som gör brösten så runda att de ser opererade ut, och så vidare med vissa variationer. Det finns antagligen något motsvarande, men mindre uttalat, för män också, men det är inte lika synligt. Om alla kvinnor som ser någorlunda hyfsade ut antar ovanstående attribut, så kan män som ser dem välja att fixera sig på de konstgjorda attributen i stället för kvinnornas egentliga, fysiska kroppar. Utan dessa artificiella fixpunkter så blir man verkligt naken. Det vill säga opassande klädd för offentligheten. Och tillfälliga knull sker inte inom ramen för en privat relation, utan i ett undanskymt hörn av offentligheten.

PS.Jag tycker förresten att det flashbackmässiga ”En fräsch brud” är ett vidrigt uttryck. Det antyder att det finns ett minimum av kroppsvård som alla kvinnor måste underkasta sig. Upp till denna nivå ska de inte raka sig och noppa sig och måla sig för att bli vackra, utan bara för att alls kunna kvalificera sig för en plats bland de kvinnor som alls räknas. Det gör om kroppsvård från en potentiellt kreativ syssla till en monoton plikt som alla måste underkasta sig, som städning typ.

Vad ska filosofi vara bra för?

När jag nu har gått igenom mina utgångspunkter för att studera sex, går jag vidare mot mina utgångspunkter för att studera filosofi.

Filosofin studerar inte verkligheten. Den studerar det vi redan vet om verkligheten. Den vänder och vrider på orsakssamband och olika sätt att systematisera de kunskaper vi redan har. I sin enklaste form handlar filosofi om definitioner: Vad är mening? Vad innebär det att ha en fri vilja? Filosofin hittar samband mellan olika fakta, begrepp, symboler och system. Den gör världen mer begriplig, men inte genom att upptäcka sedan tidigare okända fakta om världen, utan genom att utöka våra möjligheter att prata om och därmed att tänka på världen. Med andra ord så hjälper filosofin oss att förstå vad vi menar (det var det som Sokrates var en pionjär inom, att rakt ut fråga folk vad de menade med de begrepp som de slängde sig med).

Filosofin är av ett helt annat slag än vetenskapen. Vetenskapen gör nya observationer, medan filosofin reflekterar över de vi redan har gjort. Över de observationer som vetenskapen har gjort, och över de som vi har gjort utanför vetenskapens ramar. För att förstå världen behöver vi rimligtvis både observation och reflektion. Att det senare inte är på modet är antagligen ett tecken på att ganska få bryr sig om att verkligen förstå. Så länge verkligheten fungerar någorlunda friktionsfritt, nöjer de flesta sig med att handla enligt de förutsättningar som de får. Och kanske är det inget fel i det. Men det är lite tråkigt för oss som av någon anledning vill förstå allting trots att det fungerar ganska bra.

Vad ska sex vara bra för?

Tanja Suhinina http://ablativ.blogspot.com/2011/03/sex-som-hobby.html skrev en gång om att man kan ha sex som hobby på samma sätt som man kan ha mat som hobby. Och det har hon förstås rätt i. Jag tror att de flesta som skriver om sex har sex som intresse på det sättet. Liksom att de flesta som skriver om mat har mat som intresse. Jag har det däremot inte. Mitt intresse för sex ligger allra mest på det teoretiska planet. På det praktiska planet är jag mycket vanlig, tror jag. Inte mer frigjord än någon annan. Gift, monogam och inte alltför fantasifull. Och helt nöjd med det. Liksom att jag inte tycker att det är värt att lägga två timmar på att laga en middag, tycker jag inte att det är värt att ha alltför avancerat sex. Mat kan inte vara så gott och sex kan inte vara så skönt att det är värt mer än en begränsad mängd ansträngning. Tycker jag, alltså. Det är inget moraliskt omdöme, utan en presentation av den utgångspunkten från vilken jag analyserar sex.

Jag tror nämligen att man kan få ett lite annorlunda perspektiv på sex om man inte har det som hobby. Har man sex som fritidsintresse är det lätt att man ser det som ett självändamål. Man tenderar att se olika företeelser från sexualitetens perspektiv, i  stället för att se sexualiteten ifrån ett utifrånperspektiv. Och jag tror att båda perspektiven behövs för att förstå sexualiteten, både utifrån och inifrån. Filosofiska Rummet http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=793&artikel=1716736 på radion för ett par veckor sedan handlade om sex i nutiden. På slutet fick de tre gästerna Jonna Bornemark, Carl Mikael Edenborg och Edda Manga svara på frågan vad vi ska ha sexualiteten till egentligen. De svarade alla att den är ett mål i sig, ingenting annat. Det var inte mycket till analys, för att vara ett filosofiskt program. Men ser man allt från sexualitetens perspektiv så kan man inte sätta den i ett sammanhang. Då bör ju allt annat sättas i ett sammanhang kring sexualiteten i stället.

Vad ska då sex vara bra för? Jag tror att det är en form av kommunikation. Kommunikation mellan två människor eller mellan alla i ett helt samhälle och allt däremellan. Jämfört med andra former av kommunikation, till exempel talad och skriven symbolbaserad kommunikation, har sexualiteten både vissa för- och nackdelar. Nackdelarna är att den inte är särskilt tydlig, den medför vissa risker, förmågan att kommunicera sexuellt avtar ofta fortare än förmågan att kommunicera verbalt fullt ut, och så vidare. Fördelen med den är att den är sann. Man kan inte ljuga på ett språk som man själv inte riktigt förstår. Som dessutom bara till delar är baserat på symboler. Man kan säga katt när man menar hund. Men en smekning är som den är. Den går inte att ljuga med. Den är som den känns och den känns som den är. Så sexualiteten är genuin på ett annat sätt än det talade och skrivna språket. Och därför behöver vi den. Mer om detta senare.

En senkommen entré

Den 2 december 2011 skapar jag alltså en blogg. Datumet antyder att jag är några år efter min tid. Möjligheten har funnits i flera år och jag har ignorerat den. Inte för att jag inte har haft något att säga, men på grund av viss timiditet. Är man van att dela upp världen i den privata sfären och den offentliga blir internet lite av ett mellanting. Sett som en del av den offentliga världen så framstår internet inte som en passande plats att blottlägga tankar i kontinuerlig och halvredigerad form. Men kanske borde man hellre se bloggande som en rent offentlig handling, utan mer som att befinna sig på ett café och prata lite för högt. Bara att man inte vet något om den som man pratar med. Min förhoppning är att några av dem kommer att vara andra intellektuella som har tankar och erfarenheter att byta ut. Det är den förhoppningen som har drivit mig att till slut starta den här bloggen.