En bok

Den där boken jag har pratat om. Den är inte tryckt än. Men snart. Och eftersom det är trevligare om småfel och allmänna konstigheter upptäcks innan den trycks lägger jag ut den som e-bok redan nu. Om någon läser den och hittar något som inte stämmer så vore jag hemskt tacksam om ni meddelar mig det.

Här ligger den.

En omfattande kontaktannons

Kanske borde jag skriva någonting här. Ofta dyker tankar upp, som skulle duga till att forma blogginlägg kring. Men jag avstår hellre. Inte främst för att jag är lat, utan för att det är obehagligt på ett socialt plan. Liksom de flesta människor anpassar jag vad jag säger efter vem jag pratar med. Vid varje enskilt tillfälle försöker jag skapa mig en bild av vilken sorts samtal jag kan ha med en viss person. Att blogga är att medvetet bryta mot den regeln.

Att jag under ett års tid medvetet bröt mot denna regel beror inte på att jag ser det som ett självändamål att föra ut mina åsikter. Jag tror inte tillräckligt mycket på de rationella argumentens kraft för att se det som meningsfullt i sig. Anledningen bakom denna blogg är enklare än så: Jag hoppades på att få kontakt med intellektuellt likasinnade (vilket till viss del faktiskt har lyckats). Med andra ord är denna blogg en mycket omfattande kontaktannons. Inte efter personer att ha sex med, men efter personer att prata med.

Egentligen tror jag inte att en kontaktannons behöver vara längre än 149 inlägg. De ger sammantaget redan som det är en alltför god bild av vem jag är. Så ni andra som söker likasinnade och som mot förmodan misstänker att ni skulle kunna ha något meningsfullt utbyte med mig, skriv till mig på friintellktuell@gmail.com. Kanske har vi tillräckligt gemensamt för att hålla kontakten med varandra. Eller har vi det inte. Så är det med kontaktannonser. Man vet inte förrän man har provat.

The e-reader who longed home

A month ago I found an advertisement for a severely underpriced brand new Kindle e-reader. I immediately drove away to a very common small house in Rinkaby, a village outside Kristianstad. When I rang the doorbell a man in his early fifties opened, dressed in jeans and a white t-shirt. He was somewhat fat, but tall and strong-looking. He spoke in short sentences and showed no intention to socialise with his Kindle’s new owner. A woman, probably his wife, stood in the kitchen cooking some kind of simple modern magazine-style food. She was about his age or some years younger, with blonded hair and wearing a tank-top that exposed her buxom arms and large portion of her breasts. The kitchen looked like it had been renovated recently. Surely this didn’t seem to be a proper place for a reading pad and the man and the woman seemed to be sensible enough to get rid of it as rapidly and as simply as possible.

I thought it was a happy example of well-functioning capitalism, an e-reader changing owners from people who don’t read books to people who read books. So I carelessly placed it in my gas-guzzling Volvo 850 and drove home, without thinking that an e-reader could have its own sensibilities. As soon as we came home it showed me it had. Every time I didn’t turn the page for a few minutes, it showed me a picture. A black-and-white photo of pencils, ink on paper, ink in a small bottle, pens, types, building blocks with letters on…The picture stood out from the old sofa where I had put the Kindle away from me. It also didn’t fit in among the scattered papers and books and cables and pencils on my desk. Neither among the carelessly potted plants in my window frame. Nor on the floor next to the dehumidifier.

No, the Kindle signalled it wanted to be in a better home. A home with light colours, clean open spaces and furniture with straight modern lines. It could also think of lying on an old-fashioned, heavy oak-desk when not being read on. A home with a mixture of things which just happen to be there? Forget about it. A home with traces of children? No-no. A tidy home with flowery curtains and a painting of a lake and an elk on the wall? Don’t even think about it.

“Hey, you’re just a gadget”, I thought. “You don’t have the right to decide who should own you. I bought you with real money, although less than I should”. So the fight begun. I hacked it to get rid of the pictures, but then the e-reader answered by devouring the battery. I tried to hide it, but then I couldn’t find it when I needed it. Gradually we developed a more stable balance of terror consisting of low-intense contempt for each other. Do you also have an e-reader who longs to a better place? Please share your experience with me.

Ansiktsbok

I år gjorde jag upp ett nyårslöfte: Jag ska sluta tjura. Sluta vara principfast i onödan. Vad gör man då? Jo, man går med på Facebook. Kanske kan man faktiskt använda den sidan till något konstruktivt, om man bara är tillräckligt försiktig?

Som jag har förstått det går principen ut på att man ska dela en och samma bild/kortare text med flera som man känner samtidigt. Ingen ska känna sig alltför personligt utpekad. Socialisera utan press. Ett virtuellt mingel. Det kan vara svårt att hålla kontakten via e-post eftersom det dels krävs att man har tillräckligt gemensamt över tiden, dels att man i någon mån gillar att skriva, vilket långt från alla egentligen gör. På Facebook räcker det att man har något gemensamt vid något givet tillfälle för att man ska ha någon form av relation. Det är ganska effektivt. Antagligen skulle jag kunna upprätthålla kontakten med ett mindre antal personer som jag nu mer eller mindre har förlorat ur sikte om jag bara tog den där ansiktsboken på lite större allvar.

Men jag gillar den ändå inte. För den förutsätter att man är precis samma person inför alla man känner. Man måste vilja visa upp samma fasad för alla, eller åtminstone en hel grupp av människor. Om inte alla man känner råkar vara ungefär likadana, kommer man att överfalla dem med information som man inte hade gett dem individuellt. Med min före detta träningskompis pratar jag gärna om träning och hur rastlös jag känner mig inför att börja träna på allvar. Men det bör vara ganska ointressant för folk som jag har träffat av helt andra anledningar. Ska jag skriva något om mina barn? Sånt brukar jag försöka att inte överdosera inför människor som inte har barn, så varför skulle jag vilja överfalla dem med anekdoter från föräldraskapet just på ansiktsboken?

Antingen måste man acceptera att man säger mer än man skulle ha sagt till folk en och en. Eller så måste man försöka finna en minsta gemensamma nämnare mellan alla man känner på ansiktsboken. Ju större denna minsta gemensamma nämnare är, desto mer homogen är ens bekantskapskrets på det sociala och politiska planet. Det vill säga, ju mer homogen ens bekantskapskrets är, desto bättre passar man på ansiktsboken. Och  det är väl egentligen inte önskvärt att bara känna människor av en och samma typ som man tar fram exakt samma sida av sig själv inför? När jag har funnit en möjlig väg runt detta problem ska jag posta min första statusuppdatering. Jag lovar.

Se vad?

Jag ar ute pa resa (i Barcelona just nu). Darav det fula sattet att skriva utan vara fina prickar och ringar.

En gang laste jag i en bok om Jean Baudrillard att i Japan finns det en form av prostitution/striptease som gar ut pa att flera kvinnor sitter runt en kund med benen isar sa att han ska kunna se riktigt ordentligt. Forfattren fragade retoriskt vad de egentligen tittade efter. Exakt vad ar det manniskor som betalar for sadant vill se?

Och vad ar det egentligen som folk som betalar for att fa se Eiffeltornet vill se? De har ju sett det pa bild hundratals ganger, varfor vill de da se det i verkligheten? Det forstar inte jag. Nar folk som jag moter ute pa resa fragar vad jag ar ute efter att se borjar jag svava pa malet. Egentligen ar det inte sarskilt viktigt vad jag ser. Det viktiga ar att se over huvud taget.

Heidegger ar kand for att ha pastatt att vi uppfattar en hammare genom dess funktion. En hammare ar fenomenologiskt sett en hammare genom att vara nagot vi spikar med, inte enbart genom dess visuella framtradelse. Men just nar man ar ute pa resa, ar detta inte langre riktigt sant. En hammare i en frammande miljo ar inget som jag far hamra med. Och jag vet for ovrigt inte vad som ska hamras och hur. Kanske kan jag gissa att hammaren ar till for att nagon annan ska hamra med den, men for min del ar det bara nagot som ska tittas nyfiket pa.

Att man faktiskt kan anvanda ogonen bara till att titta med, utan att tolka in en subjektiv anvandning i allt, ar nagot man glommer en aning nar man ar hemma i sin invanda miljo dar man alltid har nagot att gora. Dar har man alltid har mojlighet att gora nagot vettigt och bor darfor gora nagot vettigt. Det ar ens plikt att omedelbart tolka in en anvandning i alla ting, utifran en given social roll. Da glommer man att man faktiskt ocksa kan betrakta saker och ting som rena framtradelser. Atminstone som mer rena framtradelser an nar man ar mitt uppe i det vardagliga livet. I langden skulle nastan alla antagligen bli vansinniga av att titta utan att delta, av att inte ha nagon subjektiv anknytning till varlden. Men for en kort tid kan man ta ett steg ut fran sitt vanliga sammanhang for att upptacka att man fortfarande kan se.

En bild

För tillfället är jag inne i en period där jag söker input genom böcker och verkligheten. Så jag har få riktigt färdigformulerade tankar att skriva här.

I stället passar jag på att lägga upp en bild. Den är tagen på ett lågprisvaruhus i Dubai för två år sedan och föreställer framsidan av ett paket billiga kalsonger.

Mening med detta? Jo, den bilden är kul för oss som inte gillar att bli fotograferade. Den visar nämligen att även fotomodeller kan se rätt kassa ut på kort.

  

På de andra bilderna ser man att han faktiskt ser ut som en alldeles genomsnittlig fotomodell egentligen, det var bara det att ingen orkade sortera ut bilden där han hade kass hållning. Även kommersialismen missar att tillrättalägga verkligheten ibland. Kul att veta för oss som har databurken full av apfula bilder på oss själva.

En desperat hemmafrus bekännelser

På tal om Gilles Deleuze är något jag beundrar med honom att han sa sig leva ett tråkigt liv. Kanske just av den anledningen har jag inte orkat leta upp någon biografi för att bekräfta eller dementera det påståendet. Hur som helst så bodde han i samma del av Paris under större delen av sitt liv, reste sällan och pratade ogärna om sitt privatliv.

Så tråkig skulle jag också vilja vara. Jag skulle vilja vara en person med en så utvecklad perception och föreställningsförmåga att jag aldrig behövde ge mig ut på några äventyr. Jag skulle inte ens vilja behöva roa mig på något organiserat sätt, utan jag skulle föredra att få nya, avancerade vinklingar på verkligheten enbart av att läsa böcker. Helst skulle det teoretiska och praktiska vara så åtskilt, att jag kunde befinna mig på samma plätt och göra samma saker livet ut, men ändå tänka på vitt skilda sätt åren igenom eftersom olika böcker förde min tankevärld åt olika håll.

Men det är tyvärr ganska långt från verkligheten. I verkligheten behöver jag göra nya saker för att kunna tänka nya saker (och det måste jag av någon anledning göra, annars går min hjärna i spinn och det är obehagligt). Jag gillar böcker, men lyckas jag inte först skaffa mig något intryck av verkligheten som liksom triggar min förståelse av böckerna så kan jag inte begripa dem. Inga intryck, ingen filosofi.

Hur söker man då dessa nya intryck? Jag kan säga att det inte är så lätt. Vilket liv man än lever, så kommer det att börja upprepa sig, om man inte är beredd att avsäga sig vad folk brukar kalla ”ett liv”, det vill säga fast bostadsort, familj, fast arbete och så vidare. När jag var ung och inte hade något av detta var jag hela tiden på gränsen till ett psykiskt sammanbrott, men det var lätt att göra dumma saker bara för att något konstigt måste hända. Jag kunde åka till Kuba och studera spanska. Jag kunde ta jobb som hotellstäderska i Österrike bara för att komma fram till att jag hatade att städa och ge mig ut på tågluff i stället. Jag kunde lära mig arabiska och åka till Syrien bara för att bekanta mig med de där araberna. Kunde ta arbete som krokimodell eftersom halvoffentlig nakenhet innebär en absurd och därmed intressant situation. Kunde söka jobb på en strippklubb eftersom det var ännu absurdare (söka jobb, för att förtydliga, jag arbetade aldrig där).

När jag inte längre var lika plågsamt ung och hade bildat familj kunde jag förlägga det stillsamma livet till Frankrike och Tyskland. Utomlands var det lite av ett äventyr bara att gå till affären att handla. Även motgångarna, som svårigheten att skaffa ett internetabonnemang eller mötet med en sur tjänsteman på banken vars bankomat hade ätit upp mitt Visakort, var i alla fall något nytt. Så fort man gick utanför dörren kunde man få se något litet som inte var riktigt vanemässigt. Men med tiden insåg vi att det kanske inte var så lockande att förbli extremt ointegrerade invandrare, så vi åkte hem och skaffade oss ett liv. Åtminstone ett hus, dagisplats till barnen och lite ströjobb här och där.

Fyra år senare klättrar jag så smått på väggarna. Börjar göra upp desperata funderingar på att ta jobb på en städfirma bara för att kunna snoka hur folk har det hemma. Kanske kan man utläsa något ur deras smuts? Kanske ska jag försöka komma in på en militär grundutbildning? Visserligen skulle jag bli en kass soldat, men det skulle kunna finnas något nytt att se i det militära. Är det någon som behöver en nakenmodell? Inte för att jag är särskilt exhibitionistisk tror jag, men tar det mig till en ovanlig situation är jag med. Önskar att jag hade en utbildning värd namnet, då skulle jag kunna ta mig in i de fina salongerna av kontorslandskap och möten och tjänsteresor. Men det hade nog blivit tråkigt innan jag hade hunnit särskilt långt i den världen. 

Nästa månad tänker jag ge mig ut på en tiodagars tågluff till Portugal. Där har jag aldrig varit. Någon som vill följa med eller kanske träffa mig någonstans på vägen? Och jag tar tacksamt emot övriga förslag på hur en intellektuellt rastlös hemmafru kan leta upp annorlunda eller småabsurda situationer. Kanske är det fler än jag som ständigt letar efter dem? Vi skulle kunna bilda en klubb av på ytan vanliga människor som tipsar varandra om hur man kan se något annorlunda från insidan i detta till synes välordnade land.

Deleuzes och Guattaris obsceniteter

Öppnar man Anti-Oedipus kan man lätt bli lite perplex över mängden obsceniteter. Fram till precis nyligen antog jag att det berodde på någon form av underlig läggning hos författarna, att de inte bara tog fram varandras kreativaste sidor utan även de tramsigaste. Men efter att mycket översiktligt ha försökt göra vad det gjorde, men utan de obsceniteter som kännetecknar deras arbete tillsammans, inser jag obsceniteternas avgörande funktion. Jag försökte skriva något om att undersöka verkligheten, vilket skulle behöva innefatta en liknelse om verkligheten i sig. Den beskrivningen blev rätt fånig. Verkligheten har vinklar och vrår, den består av olika nivåer som samverkar med varandra…nää. Det är något outhärdligt pretentiöst med att försöka beskriva verkligheten som helhet. Så pretentiöst att Foucualt med flera försökte rädda filosofins anseende genom att uttryckligen undvika sådana övningar. Men Deleuze och Guattari kunde göra just det, utan att ens avvika från Foucault och kompani ideologiskt. Tvärtom kunde de i positiva termer beskriva vad Foucault sa i negativa termer: Foucault förklarade att ingen beskrivning kan täcka allt. Deleuze och Guattari beskrev en lätt kaotisk verklighet full av potentiella samband och förbindelser. Går det att säga emot? Hur kan annars en foucauldian föreställa sig verkligheten, om hen tillåter sig skifta från den negativa utgångspunkten av allt-vi-inte-kan-veta ett ögonblick?

Hur får man tillstånd till något sådant? Deleuze och Guattari fick det genom att på förhand diskvalificera sig från att bli tagna på alltför stort allvar. Gör man sig bara till en pajas medvetet, så riskerar man inte att göra hela sin disciplin till en pajasdisciplin. Har man redan tagit avstånd från sig själv, behöver andra inte ta avstånd från en en gång till. Det som står mellan raderna av skitande och knullande och hyllande av schizofreni kan vara hur allvarligt som helst. Det kunde ändå inte sägas på något bättre sätt. Och jag kan inte skylla på tidsandan eller poststrukturalistisk dogmatism, för åtminstone jag hittar fortfarande inget bättre sätt att säga det på.

Jag har tidigare spekulerat i att sexualiteten måste blandasmed något annat för att inte bli outhärdlig. Är det på något sätt det samma med filosofin? Deleuze och Guattari blandade den med perverterad sexualitet för att den skulle bli uthärdlig, och de gjorde det under omständigheterna bra. Medan man är upptagen med att förundras över hur mycket snusk man kan få in i en till namnet seriös bok, formas på ett mjukt sätt en bild av verkligheten. Utan denna inbäddning i något än mer uppenbart stötande skulle förmedlingen av denna verklighetsbild antagligen omöjliggöras av sin egen osmaklighet.

Polis, polis….

Tidigare var jag övertygad om att Försäkringskossan var Sveriges otrevligaste myndighet. Men det berodde antagligen på att jag inte har haft med polisen att göra. Det har jag nu. Det kom nämligen en hund hem till oss och skällde i förmiddags. Sen barrikaderade den sig i ett uthus. Vi gillar inte hundar och vågade inte närma oss den. I stället ringde vi till jaktlaget. Sen till en som jaktlaget tipsade om. Sen till polisen.

Det var inte så kul att ringa polisen. Först blev jag vidarekopplad till en linje som inte verkade leda någonstans. När jag ringde upp igen kopplade de mig i stället, efter lång väntetid, till polisens ledningscentral. Personen där var någorlunda trevlig tills han försökte avsluta samtalet med att säga att om någon ägare hittas så kommer de och hämtar den. Då ville jag, som hade ägnat ganska lång tid åt att sitta i polisens telefonkö, gärna få någon form av bekräftelse på att de tänkte göra något åt att det hade flyttat en arg hund till oss även om det inte fanns någon ägare till den. Då blev han som förbytt och upplyste mig om att jag skulle vara förbaskat glad över att de ville göra något åt saken över huvud taget och vill du som skattebetalare betala för att vi kommer flygande med någon slags djurambulans eller? Nej, men jag betalar gärna för en charmkurs för er, fick jag in.

Kanske var han helt enkelt en hundvän. Han verkade se det helt ur hundens perspektiv och inte alls ur vårt perspektiv. Men jag fick klart för mig att polisen inte ser sig som någon serviceinstitution. De hjälper medborgarna när det passar dem. Och det är väl myndigheter i ett nötskal. De växer till en organisation som får eget liv och blir till för sig själv i stället för till dem som betalar för dem. Råkar den sen ha något att erbjuda medborgarna som en bonus är det ännu bättre. Då kan de vara lite tacksamma.

Hunden kom tillrätta hur som helst. Den hade varit bortsprungen i fem dagar från en adress bara några kilometer härifrån och dess ägare kom och hämtade den. Men jag förväntar mig inte någon större tacksamhet, trots att jag har gjort allting rätt formellt sett (förutom att vara otrevlig mot en polistjänsteman då). För hundägare och vi som inte vill ha hund kommer aldrig att förstå varandra.

Homo sacer uppdaterad

Jag har tidigare gnällt lite på Giorgio Agamben på grund av hans del i den alarmistiska tanketradition som urvattnar alla begrepp. Men medan jag slöläste en kristen bok om bioetik ( Bioetics - A Primer for Christians av Gilberg Meilaender) kom jag ändå att tänka på Agambens tolkning av homo sacer-begreppet. Meilaender skriver uttryckligen att det finns vissa människor vi måste undvika att hjälpa trots att vi kan: Barnlösa par, ofrivilligt gravida, par som önskar sig ett friskt barn hellre än ett sjukt barn och sjuka personer som önskar att dö. Med andra ord så kräver den kristna moralen betydligt större uppoffringar av viss personer än andra. Den kräver, som författaren flera gånger påpekar, att vi upphäver vårt normala individualitetsperspektiv.

Vad innebär det att upphäva individualitetsperspektivet? I ett samhälle som vårt, där det sociala kontraktet är skrivet individer emellan, innebär det att samhällskontraktet upphävs. För dagen civila samhälle bygger på relationer mellan individer. Men på vissa områden upphävs denna mellan-individualitet till förmån för något annat. Och eftersom detta andra bara gäller mindre delar av tillvaron, där de flesta, i synnerhet friska män, inte har något att göra, innebär det ett samhälleligt undantagstillstånd. Allt som beskrivs som heligt står utanför vårt i grunden profana nuvarande samhälle. Medan det under Romarriket var den som hade brutit en ed med gudarna som var utanför, så är det i vårt samhälle tvärtom de som på något sätt står i förbindelse med det gudomliga som är utstötta. Så i nutiden är det allt etiskt, heligt, annanvärldsligt och överjordiskt som skapar homo sacer. Här, mitt bland oss. Personer som förvissas till den heliga sfären står utanför det skydd som vårt sekulära samhälle normalt sett erbjuder. I stort sett vad som helst kan krävas av dem, eftersom deras åtaganden inte längre begränsas av samhällskontraktet. Precis som Romarrikets homo sacer kan de inte offras, eftersom de redan har offrats en gång, från det normala samhället till det obestämbart heliga. 

Vem är då denna moderna homo sacer? För det första en fertil kvinna. Det är svårt att beskriva abort som något annat än moraliskt tveksamt, om inte annat eftersom det inte finns någon absolut gräns mellan livet och icke-livet. Men att undvika att hjälpa en medborgare i en besvärlig situation trots att man kan, inte med hänvisning till en annan nu existerande medborgare utan med hänvisning till livets abstrakta princip, är att göra om henne från medborgare till homo sacer. Hjälper vi inte henne är det för att hon nu tillhör de abstrakta principerna snarare än det konkreta samhället. Och att neka en lidande medborgare smärtlindring eftersom de rör sig om en förlossning, det vill säga något som är relaterat till det heliga livets princip, är också att reducera henne från medborgare till homo sacer. Enligt samma princip, men något mer komplicerat, att kräva av en familj att de ska göra om sig från en familj till en vårdinstitution för ett gravt handikappat barn och älska det under tiden de gör det, är också att göra om den familjen från en del av samhället till homo sacer. Medan andra arbetar, roar sig och älskar om vartannat så ska de älska, älska och älska livet igenom. Och älskar gör man utanför samhällskontraktet. I stället för att som solidariska samhällsmedborgare hjälpa dem, förväntar vi oss inget mindre än att de ska offra sig heroiskt och leva ett liv uppfyllda av helighet. Åtskilda från oss. Här är en text som beskriver den saken.

Men vad är alternativet till att låta ett fåtal aspekter av tillvaron vara heliga? Nazisterna visade hur det blir om man inkorporerar precis allt i det moderna samhället, om man inte låter några aspekter alls tillhöra en förmodern, mystisk aspekt. Även i Kina jobbar de på den saken. Kanske behöver en liten del av tillvaron undantas från det moderna kontraktet för att barbariet ska hållas på avstånd. Men eftersom sådana undantag utesluter vissa kategorier människor ur samhällsgemenskapen skapar det andra former av barbari: Att stöta ut de mest heliga från samhället är också barbariskt.

Så vad gör ett civiliserat samhälle? Kompromissar mellan medborgartanken och det heliga. Ett samhälle som inte förmår ständigt stå och tveka mellan de två, men med medborgartanken fast förankrad i lagen, kommer att bli barbariskt åt det ena eller andra hållet.