onsdag 30 januari 2013

Ansiktsbok


I år gjorde jag upp ett nyårslöfte: Jag ska sluta tjura. Sluta vara principfast i onödan. Vad gör man då? Jo, man går med på Facebook. Kanske kan man faktiskt använda den sidan till något konstruktivt, om man bara är tillräckligt försiktig?

Som jag har förstått det går principen ut på att man ska dela en och samma bild/kortare text med flera som man känner samtidigt. Ingen ska känna sig alltför personligt utpekad. Socialisera utan press. Ett virtuellt mingel. Det kan vara svårt att hålla kontakten via e-post eftersom det dels krävs att man har tillräckligt gemensamt över tiden, dels att man i någon mån gillar att skriva, vilket långt från alla egentligen gör. På Facebook räcker det att man har något gemensamt vid något givet tillfälle för att man ska ha någon form av relation. Det är ganska effektivt. Antagligen skulle jag kunna upprätthålla kontakten med ett mindre antal personer som jag nu mer eller mindre har förlorat ur sikte om jag bara tog den där ansiktsboken på lite större allvar.

Men jag gillar den ändå inte. För den förutsätter att man är precis samma person inför alla man känner. Man måste vilja visa upp samma fasad för alla, eller åtminstone en hel grupp av människor. Om inte alla man känner råkar vara ungefär likadana, kommer man att överfalla dem med information som man inte hade gett dem individuellt. Med min före detta träningskompis pratar jag gärna om träning och hur rastlös jag känner mig inför att börja träna på allvar. Men det bör vara ganska ointressant för folk som jag har träffat av helt andra anledningar. Ska jag skriva något om mina barn? Sånt brukar jag försöka att inte överdosera inför människor som inte har barn, så varför skulle jag vilja överfalla dem med anekdoter från föräldraskapet just på ansiktsboken?

Antingen måste man acceptera att man säger mer än man skulle ha sagt till folk en och en. Eller så måste man försöka finna en minsta gemensamma nämnare mellan alla man känner på ansiktsboken. Ju större denna minsta gemensamma nämnare är, desto mer homogen är ens bekantskapskrets på det sociala och politiska planet. Det vill säga, ju mer homogen ens bekantskapskrets är, desto bättre passar man på ansiktsboken. Och  det är väl egentligen inte önskvärt att bara känna människor av en och samma typ som man tar fram exakt samma sida av sig själv inför? När jag har funnit en möjlig väg runt detta problem ska jag posta min första statusuppdatering. Jag lovar.

6 kommentarer:

  1. Värt att nämna är väl också att åsiktsutbudet blir väldigt likriktat och likriktas närmast av sig själv av just de faktorer du nämner. När alla anpassar sig efter de minsta gemensamma nämnarna kommer inte bara ens bekantskapskrets utan i förlängningen hela samhället homogeniseras och bli, med ett något laddat ord, tråkigt.

    En värld helt genomsyrad av Facebook är svår att föreställa sig, antagligen blir den extremt politiskt korrekt och inte så lite förkvävande. Men rimligtvis kommer vi aldrig hamna där. Jag är nog inte den enda som känt att Facebook redan toppat och att folk nu är på väg därifrån snarare än dit.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, de allra flesta som vill ha ett Facebookkonto har vid det här laget haft tid att skaffa sig det och vissa av dem som har skaffat sig ett börjar få tid att upptäcka dess nackdelar och begränsningar. Men det är ändå ganska många som är där och som kommer att stanna där inom en överskådlig framtid.
      http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.1098828-farre-svenskar-skaffar-facebook

      Radera
  2. Jag har precis samma reservationer kring a.boken som du. Egentligen skulle jag vilja ha en helt annan typ av tjänst - osäker på exakt hur den skulle se ut. Det är inte alltid så naturligt att visa upp samma fasad inför alla. Lite som att framföra all kommunikation i formen av ett tal på någon bekants bröllop, tänker jag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kanske är grejen med ett enda socialt nätverk för alla bekantskaper egentligen överambitiös? Jag tycker att det fanns, och finns, det vissa fördelar med mer slutna nätverk med en eller annan inriktning där man inte behöver anmäla sig med förnamn och efternamn om man inte vill. Kunde man ordna det utan att man behöver logga in på fem olika ställen skulle en del vara vunnit...

      Radera
  3. Nu tror jag du överanalyserar lite :)
    Jag som är ensamvarg tycker facbook är jättebra, för jag slipper prata med folk, men kan ändå gå in på deras sida och se: jaha, hon har fått ett barn till. jaha, han har flyttat dit. jaha, hon har gift sig.
    Och jag skriver sällan ngt själv, jag bara finns med där, med en bild på mig, och typ två suddiga halv-ok bilder på min son och sambo. Sen kan man ju skriva privata meddelanden via facbook, och det använder jag oftare än att skriva ngn statusrapport, och då kan man ju vara lite mer personlig.
    Jag som har typ 180 "vänner" på facebook vet att det är låååångt ifrån alla som delar med sig av sig själva, så det behöver du inte göra.
    Men det är ändå kul att ha personerna där, därför att jag skulle aldrig få för mig att ringa till en tjej som jag gick i mellanstaditet med, men hon var rätt snäll och vi hade ngt gemensamt, så om jag helt plötsligt vill fråga henne om det så kan jag göra det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, man skulle ju kunna välja att inte skriva mer än vad man skulle kunna ha valt att annonsera i tidningen, typ att man har fått barn och så. Jag behåller väl mitt konto då. Men helst vill jag nog inte ha alltför spontan kontakt med människor som jag en gång var bekant med och nu har tappat kontakten med. Det känns som att man måste låtsas att man förstår varandra mer än man egentligen gör och har förändrats mindre än man egentligen har förändrats, vilket kan bli lite ansträngande.

      Egentligen tycker jag att det är lite synd att man inte bara kan skicka ett vanligt mejl till folk utan att verka påträngande. Men det är väl något med att alla visar sin mest sociala och utåtriktade sida på facebook och därmed är mer beredda att interagera med omvärlden.

      Radera