En bok

Den där boken jag har pratat om. Den är inte tryckt än. Men snart. Och eftersom det är trevligare om småfel och allmänna konstigheter upptäcks innan den trycks lägger jag ut den som e-bok redan nu. Om någon läser den och hittar något som inte stämmer så vore jag hemskt tacksam om ni meddelar mig det.

Här ligger den.

En omfattande kontaktannons

Kanske borde jag skriva någonting här. Ofta dyker tankar upp, som skulle duga till att forma blogginlägg kring. Men jag avstår hellre. Inte främst för att jag är lat, utan för att det är obehagligt på ett socialt plan. Liksom de flesta människor anpassar jag vad jag säger efter vem jag pratar med. Vid varje enskilt tillfälle försöker jag skapa mig en bild av vilken sorts samtal jag kan ha med en viss person. Att blogga är att medvetet bryta mot den regeln.

Att jag under ett års tid medvetet bröt mot denna regel beror inte på att jag ser det som ett självändamål att föra ut mina åsikter. Jag tror inte tillräckligt mycket på de rationella argumentens kraft för att se det som meningsfullt i sig. Anledningen bakom denna blogg är enklare än så: Jag hoppades på att få kontakt med intellektuellt likasinnade (vilket till viss del faktiskt har lyckats). Med andra ord är denna blogg en mycket omfattande kontaktannons. Inte efter personer att ha sex med, men efter personer att prata med.

Egentligen tror jag inte att en kontaktannons behöver vara längre än 149 inlägg. De ger sammantaget redan som det är en alltför god bild av vem jag är. Så ni andra som söker likasinnade och som mot förmodan misstänker att ni skulle kunna ha något meningsfullt utbyte med mig, skriv till mig på friintellktuell@gmail.com. Kanske har vi tillräckligt gemensamt för att hålla kontakten med varandra. Eller har vi det inte. Så är det med kontaktannonser. Man vet inte förrän man har provat.

The e-reader who longed home

A month ago I found an advertisement for a severely underpriced brand new Kindle e-reader. I immediately drove away to a very common small house in Rinkaby, a village outside Kristianstad. When I rang the doorbell a man in his early fifties opened, dressed in jeans and a white t-shirt. He was somewhat fat, but tall and strong-looking. He spoke in short sentences and showed no intention to socialise with his Kindle’s new owner. A woman, probably his wife, stood in the kitchen cooking some kind of simple modern magazine-style food. She was about his age or some years younger, with blonded hair and wearing a tank-top that exposed her buxom arms and large portion of her breasts. The kitchen looked like it had been renovated recently. Surely this didn’t seem to be a proper place for a reading pad and the man and the woman seemed to be sensible enough to get rid of it as rapidly and as simply as possible.

I thought it was a happy example of well-functioning capitalism, an e-reader changing owners from people who don’t read books to people who read books. So I carelessly placed it in my gas-guzzling Volvo 850 and drove home, without thinking that an e-reader could have its own sensibilities. As soon as we came home it showed me it had. Every time I didn’t turn the page for a few minutes, it showed me a picture. A black-and-white photo of pencils, ink on paper, ink in a small bottle, pens, types, building blocks with letters on…The picture stood out from the old sofa where I had put the Kindle away from me. It also didn’t fit in among the scattered papers and books and cables and pencils on my desk. Neither among the carelessly potted plants in my window frame. Nor on the floor next to the dehumidifier.

No, the Kindle signalled it wanted to be in a better home. A home with light colours, clean open spaces and furniture with straight modern lines. It could also think of lying on an old-fashioned, heavy oak-desk when not being read on. A home with a mixture of things which just happen to be there? Forget about it. A home with traces of children? No-no. A tidy home with flowery curtains and a painting of a lake and an elk on the wall? Don’t even think about it.

“Hey, you’re just a gadget”, I thought. “You don’t have the right to decide who should own you. I bought you with real money, although less than I should”. So the fight begun. I hacked it to get rid of the pictures, but then the e-reader answered by devouring the battery. I tried to hide it, but then I couldn’t find it when I needed it. Gradually we developed a more stable balance of terror consisting of low-intense contempt for each other. Do you also have an e-reader who longs to a better place? Please share your experience with me.

Ansiktsbok

I år gjorde jag upp ett nyårslöfte: Jag ska sluta tjura. Sluta vara principfast i onödan. Vad gör man då? Jo, man går med på Facebook. Kanske kan man faktiskt använda den sidan till något konstruktivt, om man bara är tillräckligt försiktig?

Som jag har förstått det går principen ut på att man ska dela en och samma bild/kortare text med flera som man känner samtidigt. Ingen ska känna sig alltför personligt utpekad. Socialisera utan press. Ett virtuellt mingel. Det kan vara svårt att hålla kontakten via e-post eftersom det dels krävs att man har tillräckligt gemensamt över tiden, dels att man i någon mån gillar att skriva, vilket långt från alla egentligen gör. På Facebook räcker det att man har något gemensamt vid något givet tillfälle för att man ska ha någon form av relation. Det är ganska effektivt. Antagligen skulle jag kunna upprätthålla kontakten med ett mindre antal personer som jag nu mer eller mindre har förlorat ur sikte om jag bara tog den där ansiktsboken på lite större allvar.

Men jag gillar den ändå inte. För den förutsätter att man är precis samma person inför alla man känner. Man måste vilja visa upp samma fasad för alla, eller åtminstone en hel grupp av människor. Om inte alla man känner råkar vara ungefär likadana, kommer man att överfalla dem med information som man inte hade gett dem individuellt. Med min före detta träningskompis pratar jag gärna om träning och hur rastlös jag känner mig inför att börja träna på allvar. Men det bör vara ganska ointressant för folk som jag har träffat av helt andra anledningar. Ska jag skriva något om mina barn? Sånt brukar jag försöka att inte överdosera inför människor som inte har barn, så varför skulle jag vilja överfalla dem med anekdoter från föräldraskapet just på ansiktsboken?

Antingen måste man acceptera att man säger mer än man skulle ha sagt till folk en och en. Eller så måste man försöka finna en minsta gemensamma nämnare mellan alla man känner på ansiktsboken. Ju större denna minsta gemensamma nämnare är, desto mer homogen är ens bekantskapskrets på det sociala och politiska planet. Det vill säga, ju mer homogen ens bekantskapskrets är, desto bättre passar man på ansiktsboken. Och  det är väl egentligen inte önskvärt att bara känna människor av en och samma typ som man tar fram exakt samma sida av sig själv inför? När jag har funnit en möjlig väg runt detta problem ska jag posta min första statusuppdatering. Jag lovar.

Se vad?

Jag ar ute pa resa (i Barcelona just nu). Darav det fula sattet att skriva utan vara fina prickar och ringar.

En gang laste jag i en bok om Jean Baudrillard att i Japan finns det en form av prostitution/striptease som gar ut pa att flera kvinnor sitter runt en kund med benen isar sa att han ska kunna se riktigt ordentligt. Forfattren fragade retoriskt vad de egentligen tittade efter. Exakt vad ar det manniskor som betalar for sadant vill se?

Och vad ar det egentligen som folk som betalar for att fa se Eiffeltornet vill se? De har ju sett det pa bild hundratals ganger, varfor vill de da se det i verkligheten? Det forstar inte jag. Nar folk som jag moter ute pa resa fragar vad jag ar ute efter att se borjar jag svava pa malet. Egentligen ar det inte sarskilt viktigt vad jag ser. Det viktiga ar att se over huvud taget.

Heidegger ar kand for att ha pastatt att vi uppfattar en hammare genom dess funktion. En hammare ar fenomenologiskt sett en hammare genom att vara nagot vi spikar med, inte enbart genom dess visuella framtradelse. Men just nar man ar ute pa resa, ar detta inte langre riktigt sant. En hammare i en frammande miljo ar inget som jag far hamra med. Och jag vet for ovrigt inte vad som ska hamras och hur. Kanske kan jag gissa att hammaren ar till for att nagon annan ska hamra med den, men for min del ar det bara nagot som ska tittas nyfiket pa.

Att man faktiskt kan anvanda ogonen bara till att titta med, utan att tolka in en subjektiv anvandning i allt, ar nagot man glommer en aning nar man ar hemma i sin invanda miljo dar man alltid har nagot att gora. Dar har man alltid har mojlighet att gora nagot vettigt och bor darfor gora nagot vettigt. Det ar ens plikt att omedelbart tolka in en anvandning i alla ting, utifran en given social roll. Da glommer man att man faktiskt ocksa kan betrakta saker och ting som rena framtradelser. Atminstone som mer rena framtradelser an nar man ar mitt uppe i det vardagliga livet. I langden skulle nastan alla antagligen bli vansinniga av att titta utan att delta, av att inte ha nagon subjektiv anknytning till varlden. Men for en kort tid kan man ta ett steg ut fran sitt vanliga sammanhang for att upptacka att man fortfarande kan se.

En bild

För tillfället är jag inne i en period där jag söker input genom böcker och verkligheten. Så jag har få riktigt färdigformulerade tankar att skriva här.

I stället passar jag på att lägga upp en bild. Den är tagen på ett lågprisvaruhus i Dubai för två år sedan och föreställer framsidan av ett paket billiga kalsonger.

Mening med detta? Jo, den bilden är kul för oss som inte gillar att bli fotograferade. Den visar nämligen att även fotomodeller kan se rätt kassa ut på kort.

  

På de andra bilderna ser man att han faktiskt ser ut som en alldeles genomsnittlig fotomodell egentligen, det var bara det att ingen orkade sortera ut bilden där han hade kass hållning. Även kommersialismen missar att tillrättalägga verkligheten ibland. Kul att veta för oss som har databurken full av apfula bilder på oss själva.