Egentligen tycker jag inte att böcker har något egenvärde.
Eller, jag menar, en texts värde ligger inte i själva texten. När jag läser
böcker, läser jag dem som en slags referens till verkligheten. Med det lästa i
minnet fortsätter jag min verksamhet som vanligt, men ändå inte. För en bra bok
får en att se delar av verkligheten på ett annat sätt. Den får en att se
detaljer och samband som man tidigare inte uppmärksammade i den verkliga
världen. Det är alltså inte främst i läsögonblicket som jag förstår en bok,
utan när jag går ute i världen och ser exempel på de fenomen som författaren
såg och har öppnat mina ögon för. Min beundran för världshistoriens stora
filosofer ligger inte i deras texter, utan i deras förmåga att förmedla ett
annat sätt att se på vår gemensamma värld. Att förstå en enskild författare är
intressant ur ett biografiskt perspektiv, men inte ur ett filosofiskt
perspektiv.
Jag tror inte heller att uttryck i filosofiska texter har
något värde i sig själva. Om det är verkligheten bakom uttrycken som är
väsentlig, kan uttrycken lika gärna ersättas med andra uttryck när man tycker
sig ha sett den. Eftersom jag till exempel tycker att jag begriper vad Foucault
menade med discours, så tänker jag
hellre i termer av system eller sätt att tala, för de betyder samma sak
i min (svenska) begreppsvärld. Det är inte säkert att Foucault skulle hållit
med om det, men det är inte det viktigaste. Jag kan ändå inte se världen precis
som Foucault såg den, eftersom jag är född i en annan tid, i ett annat land och
så vidare, utan får nöja mig med att se mer av den efter att ha läst hans texter. Och varför skulle jag egentligen vilja se världen som Foucault såg
den? Den
dag som man bestämmer sig för att tolka allt man ser enligt ett specifikt tankesystem har man gett upp ambitionen att försöka se världen som den är. Hur bra tankesystem man än väljer.